Om ett alldeles för långt nu
av Anders
Att stanna upp en dag och inse att man hamnat under vardagen är en hisnande känsla. Det slår en med kraft: att sortera ihop tvätten som annars görs i förbifarten kräver plötsligt flera dagars ställtid, en promenad bort till affären delar av en hel dag, den ickesorterade pappershögen blänger från hörnet av köksbänken. Och det märkliga är att det slår en retroaktivt. När man inser det inser man samtidigt att det varit så länge. Ogjorda saker får dagarna och veckorna att blanda ihop sig.
På samma sätt är det med de goda små vardagliga tingen. De man inte märker, men som på samma sätt får en att en dag stanna upp och tänka: vart tog tiden vägen? Vart tog min lille parvel vägen? Är det han som står där i köket, nästan lika lång som jag själv, med bruten röst? Är det han, vars rörelser blir mer och mer en kopia av mina, och som snart slutat fråga innan har lånar mina t-shirts? Hur blev han sån? NÄR blev han sån?
Och vem är det som sitter vid datorn? Med ögonskugga och stickad mössa. Är det flickan som aldrig kunde gå en meter utan att hålla mig i handen? Som idag oftare är en stängd dörr än en människa av kött och blod. När blev hon sån?
Och jag, tänker jag när jag ser mig i spegeln. Är det där trötta ansiktet med grånad i både skägg och hår, är det jag? När ska jag inse att tiden går också för mig? När ska jag börja fylla mina dagar med annat än med samma som dagen innan? När ska jag fylla dem med Livet?
Tiden går fort när man har roligt sägs det. Och det stämmer, men bara i nuet. För när man tittar tillbaka på en rolig tid, så verkar den förvånansvärt lång. En tråkig tid däremot har ett långsamt och outhärdligt nu, men i backspegeln tycks dagarna, veckorna och åren flugit fram. Många korta nu är bättre än ett enda långt.
Jag har haft samma nu alldeles för länge. Jag vill ha ett nytt. Vad kostar det?
Ja… många korta nu är bättre än ett enda långt. Ibland. Samtidigt kan man också längta efter en känsla av maraton, framför mång sprinterlopp, som ju kan trötta. Men jag tror jag förstår hur du menar. Lite mer nu…
Men hur vardagsälskande man än är, kan man hamna ”under” en stund. Och det kostar att få ett nytt nu, men det är nog som det ska vara tänker jag. Priset är det man betalar – värdet det man får. Ibland blir den relationen inte tydlig förrän det gått ett tag. Nya nu kan kosta mycket, ibland orättvist mycket. Kom att tänka på ett citat, som jag skrev av från en dokumetärfilm bara för att jag kände igen mig lite grann:
Livet handlar för mig inte om att reducera kostnaderna. Livet handlar för mig om att betala det pris livet har och därmed uppfatta tingen klart. Jag prutar inte på livet. /Thomas Knarvik, konstnär. Ur dok ”Vit duk – svart hyena” om hans resa bland massajerna i Kenya. Regi: Ole Bent Froshaug.
Gillar din text. Den fick mig att klura.
Tack! Ett väldigt fint citat, det där. Allt blir ju som man förhåller sig till det. Kan man lära dig att uppvärdera det livet bär med sig kanske man kan lära sig uppskatta det mer? Liksom med alla dessa nu som far förbi.
/Anders
Jo… det småttiga är alltid värt att uppvärdera… utan prut.
Men en mindre egen-revolution är då och då på sin plats, tror jag. Rubba sig liksom, om inget annat gör det.
Lite inspiration… åtminstone raden ”knock yourself out”:
*L*
Håller med. Kanske till och med en STÖRRE egen-revolution, om så krävs.
PS: Håller med dig, även om jag inte tror man kan uppvärdera eller uppskatta allt, eller ens ska göra det. Men de små tingens uppvärdering i vardagen är… glädje.