Anders bit för bit

Here I am, not quite dying…

David Bowie har gjort comeback efter tio års tystnad. Igår lyssnade jag igenom hela The Next Day för första gången. I lugn och ro på morgonen, med kaffet och dotterns stillsamma morgonpysslande som enda sällskap.

Det var svårt. Å ena sidan överväldigades jag av hjärtats varma återseende. Jag var beredd att acceptera vad som helst. Han var ju tillbaka, min gamle vän.

Å andra sidan försökte jag ta in det jag hörde rent konkret. Försökte öppna alla mina sinnen. Frågade mig själv: ”Vad tycker jag? Egentligen?”

Det slutade med att jag struntade i vilket. Det jag hörde absorberade mig. Översköljde mig. Jag lät det bara vara.

Låt för låt passerade. Lite Scary Monsters här. Lite Lodger där. Ziggy, visst gluttar han fram bakom hörnet. Tyckte jag mig höra. Ville jag höra?

Och låtarna var så olika varandra. Vissa direkta. Andra avvaktande. En del till synes raka. Några bland det konstigaste jag hört honom göra. Men blandade. Som en välbalanserad mix av det man vant sig höra av honom med lite nya infall här och där. Och det var bra. Oväntat bra!

Men. Trots detta så insåg jag när jag satt där, att det faktiskt inte var nya låtar som jag saknat mest.

Det var rösten.

Så fort en ny låt började blev jag otålig. ”Börja sjung!”, ville jag ropa. Jag ville höra vilket av alla sina röstlägen han använde. Det sköra? Det väna. Det låga registret. Den desperata krampaktiga ”Heroes”-ångesten. Vad kommer?!

Jag tänkte på hur mycket sin egen röst han är. Hur mycket han färgar musiken med sina stämband.

Och det var ju det jag ville höra! Det var DET jag längtat efter.

Och – det är framför allt det jag tänker på nu, efter kanske 8-9-10 lyssningar, efter att låtarna börjat lägga sig på plats. Just hur bra han sjunger! Fortfarande! Tio år har gått, hade rösten blivit gammal, det hade inte förvånat. Det spröda tassandet från ”Where Are We Now?” var ingen indikation om vad som komma skulle. Det vara bara EN av alla de röster han fortfarande har på lager.

Inte sedan Scary Monsters har jag hört honom briljera så med sitt register. Ibland bjuder han på flera olika karaktärer i en och samma låt. Han vrålar, smeker, croonar, åthutar, väser, lallar, ryter, you name it.

Och det var precis det jag ville ha tillbaka. Hans röst. Min följeslagare i alla dessa år. Rockhistoriens kanske mest fantastiska återkomstalbum fick jag på köpet.

Tio år. Det var värt väntan. Tack, David, för att du kom tillbaka.

Annonser

Det är något som inte stämmer

Att Bowie bestämt sig för att återvända är underbart. Ny låt, ny platta, och framför allt, nya friska livstecken. Tvärtemot vad alla trott har han inte pensionerat sig för gott, utan i stället hux flux gjort storstilad comeback. Med färdiginspelad musik, nytryckta konvolut, nydesignad hemsida, pressmeddelanden, etc.

Men det är några detaljer som känns lite märkliga. Tänk på alla processer som varit igång. Så många människor som varit inblandade. Musiker, programmerare, pressfolk, grafiker, all logistik… Ju fler människor, desto större risk att något läcker ut. Och ändå visste inte ens de mest välinitierade rockjournalister ett dyft om vad som var i görningen. Hur har detta hemlighetsmakeri sett ut, som låtit en av rockvärldens mest hårdbevakade excentriker agera helt ostört?

Skulle tippa att det skrivits på ett och annat sekretessavtal längs vägen. Men ändå, i dessa dagar, där så gott som inget kan bevaras hemligt – att inget läckt ut?! Imponerande.

En annan sak jag tänkt på är att den nya plattan är planerad att släppas bara ett par veckor innan den stora Bowie-utställningen David Bowie Is invigs på Albert & Victoria i London? (En utställning inför vilken Bowie svurit sig helt fri från allt ansvar.) Det känns som mer än en tillfällighet, om du frågar mig.

Dessutom – enligt ett pressmeddelande idag kommer plattan inte att följas upp vare sig av intervjuer eller liveframträdanden. Ingenting. Nada. Zilch. Hmm.

Många människor inblandade. Stor utställning. Märklig PR-strategi…

Vet ni, jag anar ugglor i mossen, positiva sådana. Det är för mycket som känns … ja, det är för mycket som KÄNNS, helt enkelt. Jag vet inte riktigt vad, men det här kommer INTE att stanna vid ett skivsläpp. Min mage skriker det.

Det är något som inte stämmer. Jag hoppas att jag har rätt.

En lycklig dag

Första känslan var en mild chock. Därefter en oförställd glädje och förväntan. David Bowie släpper nytt material för första gången på 10 år. Officiellt idag, på hans 66:e födelsedag.

Det har funnits tecken på att något var i görningen. För drygt ett år sedan lade jag ut en ledtråd jag hittat i Robert Fripps dagbok. Dessutom att han (DB) bytte skivbolag. Så någonstans i bakhuvudet ekade ett ”jag visste det!”. Men överraskningen är ändå stor.

Singeln som släpptes idag – Where are we now? – antyder om en melankolisk och tillbakablickande återkomst. Minnen från Berlin. Referensen till ”Space Oddity” (Sitting in the dschungel – Sitting in my tin can). Refrängens frågeställning.

Vem är han idag, egentligen? Vilken resa tar han oss med på?

12 mars får vi veta.

Ett inlägg om ”shit”.

Att inte skriva något på nästan ett år. Det borde innebära att man samlat på sig en del som är värt att berätta om.

Det stämmer säkert. Frågan är bara vad.

När jag försöker hitta ämnena, uppslagen, idéerna, orden, berättelserna, skämten, formuleringarna, bilderna, minnena, drömmarna, känslorna, så stannar allt. Det blir tyst. Inget kommer.

Såg en intervju med Brian Eno (eller en, jag har sett hundratals) där han hävdade att ”everything emerges out of shit”. Vad han menade var att även stora fantastiska verk från början var just, skit. Ingenting. Som blev någonting.

Som den här texten. Den blev … någonting.

– – – – – – – – – – – – – –

En oskriven text är också en text. (En klen tröst för en bloggare med skrivkramp.)

– – – – – – – – – – – – – –

”Shit could be worse.” – Okänd

Snart ett år sen sist.

Kan en blogg mögla? Ja det känns så.

Varför startade jag den? Vad ville jag med den? Har glömt.

Men den får ligga kvar. Kanske en dag får jag något i bröstet igen, som vill sägas.

Men för nu, tystnad.

Nytt material från Bowie?

När vi ändå är inne på Bowie …

I förra inlägget publicerade jag en artikel ur Financial Times där Bowies finanser benades ut. Intressant läsning, men det mest intressanta (åtminstone för undertecknad) är att han just nu är på väg att lämna EMI sedan 15 år för att kanske förhandla till sig ett nytt kontrakt med Sony eller Universal. Varför gör han det? Har han något nytt på gång?

Han har ju knappt gett ett fisljud ifrån sig sedan 2004. Paul Trynka, mannen bakom den fina biografin Starman (2011), har i intervjuer sagt att han (DB) pensionerat sig. I en relativt ny intervju med Mike Garson hittar vi åtminstone två tecken på att artistnamnet Bowie numera är utbytt mot det ursprungliga Jones.

När jag för en stund sedan klickade runt i Bowie-djungeln slank jag in på Robert Fripps (gitarrist på ”Heroes”, Scary Monsters) dagbok. Där fanns ett inlägg från 15 november i år som jag helt fräckt klipper ur och publicerar här:

”Rising from traveling adventures, in planes and cars. Dropping off along to way to visit David Bowie, and it gradually appeared that David had some remarkable new ideas in process, not yet public. These he presented indirectly, to allow the penny to drop without prompting. Eno also got involved, and what a flowering of ideas!”

Okeeej?! Nytt material? Nya idéer? Eno? Kanske Fripp? Hmm. Då finns det kanske en rent konkret anledning till att han inte enbart avslutar sitt kontrakt med EMI utan även förhandlar till sig ett nytt?

Plötsligt blev allt lite roligare.

Om vad som (kanske) händer med Bowie nuförtiden

Ja, vad gör han egentligen, den gode Mr Bowie. Kanske har han lagt namnet Bowie på hyllan och lever ett stilla liv som den han en gång var – David Jones. Eller så går han och ruvar på nästa steg, nästa skepnad, nästa musikaliska inriktning. Ingen vet mer än han själv.

Hittade den här artikeln i Financial Times, som publicerades med anledning av att DB är på väg att avsluta sitt 15 år långa samarbete med EMI. (Det sägs även att han är på väg att teckna ett nytt avtal med antingen Universal eller Sony. Varför då, kan man undra…) Artikelförfattaren resonerar kring Bowies karriär och finansiella vägval. Läsvärt!

Eftersom det krävdes en registrering för att läsa den och för att jag vill bespara dig det besväret klippte jag ur den och lägger kalaset här i stället.

Håll till godo:

Master shape-shifter invulnerable to the decline of pop music

By Peter Aspden

Man in the News David Bowie

The news that David Bowie was on the brink of leaving EMI, reported this week by the FT, marked the souring of a relationship between two of the behemoths of British popular culture. The troubled music group, which is now set to be split and sold to Vivendi’s Universal Music and Sony, could ill-afford to lose one of its most lustrous money-earners. For the past 15 years it has held the rights to one of pop music’s most prestigious back catalogues, comprising such classic albums as Ziggy Stardust and Let’s Dance.

As for Bowie, well, his literally glittering career has taught us to expect the unexpected. “Changes” was the name of one of his most charming songs, but it was also a life strategy. After the extraordinary social changes of the 1960s, it was Bowie who dominated the following decade with an intoxicating blend of flamboyance, fine art and consummate media manipulation.

His legacy has proved lasting. His mastery of shape-shifting and restless reinvention – a term he hates – cast the template for modern pop stardom. There would have been no Madonna, no Lady Gaga, without Bowie. No one made fame look more appealing, more glamorous.

Bowie dislikes the emphasis given to his identity games because he believes there has always been an intellectual coherence to his work. In 1969’sSpace Oddity, as the world celebrated the first lunar landing, Bowie struck a melancholy note: “Planet earth is blue, and there’s nothing I can do”. A decade later, Major Tom’s lonely angst was still in Bowie’s mind. But in 1980’s “Ashes to Ashes”, he had become an alienated junkie, “strung out in heaven’s high, hitting an all-time low”.

In the intervening years, Bowie had experimented with a bewildering number of musical and fashion styles, from plastic soul boy to Mitteleuropean intellectual. But there was no mistaking the arc of gradual disillusionment discernible in those classic albums of the 1970s, more potent than any stricture issued by the International Monetary Fund.

Despite commercial success in the 1980s, nothing produced by Bowie since those febrile times has matched the quality of his early work. But he continued to mirror, if not forge ahead of, the times, and emerged as a shrewd business operator.

He formed his own management company and was one of the first pop stars to appreciate that playing live concerts could be as lucrative as selling records and CDs. A series of world tours were rapturously received and helped make him one of the world’s wealthiest musicians.

But it was in 1997, as he turned 50, that one of his business moves showed the same kind of radical turn that had made his early music so alluring. Bowie struck a licensing deal with EMI for his back catalogue giving the group the rights to release 25 albums from 1969 to 1990, and was guaranteed more than 25 per cent of the royalties from wholesale sales in the US.

Bowie used the deal as collateral for investors who bought his 10-year “Bowie bonds” in a move arranged by the banker David Pullman, using future royalties as securitisation. The bonds were sold for $55m, and the deal became the talk of the industry.

Analysts foresaw a sharp growth in so-called “celebrity bonds”, and Pullman went on to make similar deals for James Brown, the Isley Brothers and Marvin Gaye.

But times were ch-ch-changing faster than Bowie could imagine. By the turn of the millennium, CD sales were in sharp decline as internet distribution of music established itself. Suddenly those royalties looked less secure, and by 2004 Moody’s had downgraded Bowie bonds to one notch above junk. For once, Bowie’s timing was awry. These were the days when peer-to-peer services such as Napster looked set to blow a hole in intellectual property and copyright legislation, causing record companies and artists alike to fear for their future.

The companies fought back, finding ever more elaborate ways of repackaging old goods to make them appealing to affluent and nostalgic baby boomers. Just last year, Bowie’s Station to Station album from 1976 was released in a deluxe box set edition for £80 – with memorabilia, essays, exclusive mixes and even vinyl. Bowie’s golden years were being squeezed for every last penny.

But there comes a time when every piece of tatty tinsel from pop’s halcyon days has been unearthed, recycled and flogged off. As Amazon and Apple devise new pricing structures, and services such as Spotify forge new business models, the traditional music industry remains ever more embattled.

The success of Bowie bonds had also inspired Guy Hands, a master of securitising assets from pubs to motorway service stations, to believe he could do the same with EMI’s back catalogue. But he was caught out by the collapse of the credit markets, never managing to spread the risk of 2007’s £4.2bn takeover.

In many ways the arc of Bowie’s career mirrors what has happened to pop music itself: from uncertain beginnings in the 1960s, reaching its pomp in the 1970s, and exploiting its success through clever business deals in the 1980s and 1990s. But has something got lost on the way?

The clamour over Steve Jobs’ death shows the extent to which pop music is a fading force, compared with the beautiful machines that convey it to the masses.

But Bowie remains gloriously invulnerable to the demise of the art form he graced with such aplomb. He has proved his artistic mettle several times over, and settled into heritage status, nursing himself back to health after a heart attack, and making the odd cameo appearance on such cultural landmarks asSpongeBob SquarePants. He hasn’t made an album since 2003’s Reality.

His reasons for disenchantment with EMI are not clear, but we shouldn’t be surprised if he has another radical change of direction up his sleeve. No British cultural figure has so enjoyed confounding expectations, nor earned the right to go his own way.

Peter Aspden is the FT’s arts writer. Andrew Edgecliffe-Johnson also contributed to this profile


Om en ensam vänsterback.

Stackars Oscar Wendt.

Han får idag bära den föga avundsvärda skulden för att Sverige fick stryk mot Ungern. När man läser vad vissa journalister skriver kan man tro att han var ensam på plan. Sveriges lagformation hette inte 4-4-2. Den hette 1. Oscar Wendt.

Men så var det naturligtvis inte. Sverige hade tio spelare till på plan, var och en en detalj i den helhet som kallas ett lag.

Ändrar man på en detalj så påverkas alla de andra detaljerna. Vad var det som påverkade Oscar Wendt? Var det någon av de andra som darrade till och som i förlängningen gjorde Oscar osäker? Fick han inte det stöd han behövde när han kom fel i början? Var det någon som sa något ogenomtänkt till honom? Det vet vi inte.

Ska man rikta blickarna mot någon, så är det mot Hamrén, som igår kväll var ansvarig för helheten. Som tog beslut om att låta Oscar vara kvar på plan. Som inte lyckades få fart på den person som hart när varenda svensk tror ska göra dubbelt hat-trick varje gång han drar på sig den svenska dräkten. Jag tänker på det Martin Ezpeleta skrev en gång: Att placera Zlatan i landslaget är som att placera Jimi Hendrix i Lasse Stefanz. Det spelar ingen roll hur bra gitarrist han är, han får ändå bara spela ”De sista ljuva åren”.

Det finns en logisk automatik i tidningarnas, och även vi läsares, försök att förklara varför det gick som det gick. Det ligger i vår natur. Vi måste förstå. Vår frustration måste få fäste. Och därför är det lika enkelt som cyniskt att peka ut stackars Oscar Wendt, eftersom han gjorde saker som alla såg och kan förstå. Han tappade bollen. Fick den på handen. Sprang för långsamt.

Det är den enkla vägen.

Då är det mycket svårare att släppa bortförklaringarna och helt enkelt acceptera. Vi förlorade. Laget förlorade. Ungern vann. Ett resultat är obevekligt. Inget kan ändra på det. Det blev 2-1, och kommer alltid att vara 2-1. Och det finns nog ingen som förstår det lika bra som Oscar Wendt, med tanke på hur många det är som påpekat att det hans fel att det blev så.

Naturligtvis finns det behov bakom det här. En syndabock utses som bärare av nederlaget eftersom mobben inte förmår bära nederlaget själv.

Jag var själv en del av mobben igår efter matchen. Men nu räcker det.

Vi förlorade. Punkt. Dags att gå vidare.

Om en morgon med eftertryck

Att gå upp onödigt tidigt en söndagsmorgon behöver inte vara onödigt alls. Inte om man hittar ett argument nödigt nog. Som exempelvis killen som bor över mig.

Åh, alla de morgnar då min ljuva tystnad avbrutits av hans urinblåsas befrielsetunga skvalande eller av den välljudande och kraftfulla bris hans tarmlabyrint producerat under natten!

Ja, det är min granne det. Full av liv och morgonljud. Och jag ställer mig frågan: vad hör han av mitt liv? Letar sig min sömniga mages trevande andetag upp till hans frustande vindtunnel? Tillåt mig tvivla.

Kanske måste man göra sig av med det gamla med eftertryck för att man ska kunna ta in det nya med samma frenesi? Ett mustigt uttryck bäddar för ett lika levande intryck. Ja, det hänger ihop.

Ärtsoppa en söndag, kan det vara något?

Om ”den enda rätta”.

Jag läste en gång en chatt med författaren Peter Kihlgård. Han var aktuell med boken ”Kicki & Lasse”, en skön roman om hur svårt och underbart det kan vara att leva tillsammans, och många av frågorna i chatten handlade följaktligen om kärlek och relationer.

Han fick bland annat frågan om han tror på ”den enda rätta” och svarade ungefär så här: ”Ja, men jag tror det finns fler än en.”

Funderade mycket på det där. Vad menade han egentligen? Vadå fler? Det talar ju emot sig självt.

Först och främst, vad menas med ”den enda rätta”? Jag tror så här, att de flesta av oss går och bär på en mer eller mindre medveten bild inom oss hur vår ”enda rätta” ska se ut och vara. Och ibland händer det att vi stöter på någon som på ett eller annat sätt motsvarar de egenskaperna. Och så säger det pling i skallen på en och man ser framför sig en helt fantastisk imaginär framtid där allt är perfekt och lyckligt och man blir tunnelseende och förlorar all känsla för vad som är bra eller dåligt och nuet är det enda som gäller. Vilket är underbart, tills man kommer förbi nuet fram till sen-et, då man oftast inser att den rent ytliga jämförelsen med ens idealbild var just – ganska ytlig. ”Den enda rätta” var kanske inte så rätt som man trodde.(Ja, jag ironiserar.)

Och så tänker jag så här. Den här ”den enda rätta”-kvinnan, bilden av henne ser ju ut på ett sätt när man är 20, och kanske på ett helt annat sätt när man är 30. Och 40. Och så kan det ju hända saker i livet som gör att man omvärderar både sig själv och andra och som påverkar ens attityder och behov. Det finns i så fall många ”den enda rätta” sett ur ett tidsperspektiv.

Men det finns ett annat sätt att se på det också. Om vi tittar lite längre än till den ytliga idealbilden, och funderar lite på vilka slags relationer vi haft, då klarnar bilden en del. Det är ju så, att det som avgör hur bra eller dåligt en relation kommer att fungera, det är ju just relationen.

Alla relationerna jag haft har sett annorlunda ut. Det jag hade med en viss kvinna hade jag kanske inte med en annan. Däremot hade jag kanske något med den andra som jag inte hade med den första, och som var ännu bättre med den tredje. Vilken relation var bäst? Ja de var på sätt och vis bra allihop, fast på olika sätt.

Kihlgård menade kanske att det är upp till en själv. Att möjligheten till lycka inte hänger på att man måste träffa just den där speciella personen, utan att det finns ganska många som kan bli just den där speciella personen, under förutsättning att det känns bra och att man vill. ”Den enda rätta” kanske är ett tillstånd, som måste byggas upp på sikt?

Hm.

Kontenta: Att ägna ett helt blogginlägg åt sånt här måste innebära att man varit singel alldeles för länge.

Om ännu en resa bakåt i tiden.

I ett tidigare inlägg beskrev jag mig själv som en nostalgisk nutidsivrare. Ämnet var musik, och det handlade om att jag mitt samtidskulturella intresse till trots sällan letar efter ny musik. Istället letar jag mig bakåt i tiden till musik jag gillade förr. Det här ämnet, att leta efter låtar att upptäcka på nytt, har på sistone blivit nyaktuellt eftersom jag och en musikerpolare upptäckt att vi har samma nostalgi-fäbless. Vi håller som bäst på att sätta ihop en Spotifylista med låtar i denna så brokiga kategori. Det letas och det lyssnas och det läggs på hög. Jädrar vad kul det är!

Samtidigt väcks frågan: vad är grejen med nostalgi, egentligen? Man hör en låt, tiden stannar för en sekund, minnet triggas, igenkännandet kickar in, du utbrister: ”Åh, det ju DEN!”, och du färdas som genom ett rör bakåt i tiden till den plats du förknippar med just Den låten. Kanske till en blyg skoldans. Till farmors gamla stenkaksgrammofon. Till ett 70-talsimpregnerat pojk- eller flickrum. Och – du får en liten liten minnesblick av den person du var då.

Och det just dit jag vill komma. Jag tror för egen del att det är just dessa platser jag EGENTLIGEN vill tillbaka till när jag dammar av dessa gamla halvglömda låtar. Till platserna, till tiden, till den människa jag var då.

Men vad är det för fel på den människa du är idag då?, undrar du kanske. Inget alls, svarar jag (nåja). Det är dock så, och nu kommer vi till själva poängen, att jag genom åren byggt upp en slags inre musik-domstol, som består av alla de förutfattade meningar om musik jag tillägnat mig genom åren. Det jag hör ställs automatiskt i relation till allt annat jag hört, och kategoriseras, bedöms, jämförs, tänks igenom, filtreras, och när juryn ska ge sitt utlåtande, så är Känslan borta. Musiken blir bedömd enligt de lagar och regler jag satt upp för mig själv. Den rena oförstörda Känslan som jag tog emot musiken med förr, har gått förlorad.

Därför är denna inspirerande nostalgitripp en revolt mot min egen domstol. Jag har ställt mig upp och på bästa Perry Mason-manér ilsket skrikit: Objection! Och till mitt försvar har jag kallat in Känslan som vittne, för att ge sin egna oförstörda syn på musik-saken. Och tillsammans med Känslan reser jag bakåt i tiden. Till stunderna innan domstolen fanns, då jag tog emot musiken ofiltrerat, för att kanske hitta något att ta med mig tillbaka till idag, för att kunna lyssna på ny musik, opåverkad av domstolar och kategorier.

Om en åker som börjar bli bördig

Det är semester, och min hjärna känns som en hopsäckad traktor som försöker ta sig över en sörjig leråker. Stundtals fastnar den i smeten och måste dras därur, för att därefter slira åt sidan och fastna ännu en gång, kämpa och vingla för att komma loss, ständigt sökande efter fast mark under hjulen. Den hostar, stannar, startas om, trilskas och stånkar.

Annat är det när man jobbar och är igång. Då är den en trygg kamrat med fast grepp i underlaget. Den tuffar på och tar sig stadigt och metodiskt fram och utför sitt arbete med precision och målmedvetenhet. Tålmodigt plöjer den sin tankeåker med tid för mig att blicka åt sidan, begrunda det jag nyss har gjort och med god framförhållning planera de fåror som ska sås.

Problemet är att det finns en rastlös bonnjävel i mig som står och stampar och svär för att allt det jag planerat att få tid till inte blir gjort. Istället för att exempelvis så mina tankefrön här på bloggen har jag valt att följa andras tankar. Surfa på nätet, följa förvirra(n)de diskussioner på Twitter, slökolla på TV, osv. Det har börjat kännas som att sitta i en sportbil jag inte har kontroll över. Jag kastas mellan växlarna, byter vägar stup i ett, ömsom tvärnitar ömsom gasar på för fullt, utan möjlighet att på styr på den.

Kanske är det ställtid. Kanske behöver min skalle det här för att få fart. Men det är dags att sätta sig på traktorn igen. Det finns trots allt en hel del som behöver plöjas upp. Jorden börjar bli bördig.

Jag ger mig ut på åkern och styr mina tankar dit jag vill.