Anders bit för bit

Month: oktober, 2009

George Carlin saves the planet

När George Carlin ger sin högst personliga syn på djurrättsaktivism och rädda-planeten-aktioner kan man inte annat än gilla. Svartsynt och beskt, javisst, men ack så tänkvärt. ”The planet isn´t going anywhere. We are.”

Anders Tipsar 2: Heja Abbe

Min son är fjorton år och världens skönaste kille. Han tränar friidrott, älskar film, är en passionerad musiklyssnare och världens bästa storebrorsa åt världens bästa lillasyster. Han är Kamratstödjare i sin klass, kämpar tappert med alla läxor och när jag ser honom med oefterhärmlig tonårssjälvklarhet fläka ut sig i soffan och sorglöst sträcka sig efter fjärrkontrollen vill jag vara fjorton år jag också.

Men han fick en tuff start i livet. När han var en månad gammal fick han en lunginflammation som ledde till en blodförgiftning som i sin tur ströp blodtillförseln till första halvan av tunntarmen med påföljd av att den gick i nekros (dvs. den dog).

För att göra en mycket lång historia väldigt kort: det blev akutoperation, tre veckor på IVA, ännu en operation, väntan ångest väntan ångest, en tredje operation, ännu mera väntan, ett oräkneligt antal olika behandlingsmetoder som läkarna inte visste ifall de skulle fungera eftersom de aldrig hade haft en liknande tunntarmspatient förut, nedsänkning i tryckkammare för att påskynda läkningen av invärtes sår som orsakats av läckande magsyra, hopsäckade lungor pga påfrestningen av tryckkammaren,… ja jag kommer inte ens ihåg allt.

Men, han var (och är) en hjälte, och efter drygt tre veckor fick han komma ner till vad som då hette 27:an, vårdavdelningen för barn med bukproblem, där han sakta men säkert hämtade sig. Ett halvår senare skrevs han ut. Vi fick sondmata honom ett tag, han fick näring via dropp från en apparat som alltid pep precis när man hade somnat (de kvällar man somnade) och det blev några vändor till Barnkliniken när han fick magsjuka.

Vad som enligt läkarjournalen beskrevs som en tarmkatastrof är idag en fullt fungerande och utväxt tunntarm. Och vad som var en liten stackars nedbäddad och slanginkopplad pojkparvel är idag allt det jag skrev i början av det här inlägget: världens bästa kille!

En sån här period glömmer man som förälder såklart aldrig, men detaljer tenderar att förblekna med åren. Han är frisk nu, det är det som räknas. Man lägger det jobbiga bakom sig.

Men de senaste dagarna har flera minnen från den här perioden kommit tillbaka, och det beror på att jag hittat den här bloggen – Heja Abbe. Bloggen handlar om en kille som föddes svårt sjuk men som idag är en charmig kämpe på fyra år som tar sig framåt i livet tillsammans med sin familj. Det är texter om oro och vånda, men framför allt om glädje och liv. Det är en fantastisk blogg.

Det betydde mycket för mig att läsa texterna och se filmerna på Heja Abbe. Vissa av minnena som dök upp var jobbiga, men de fick mig att känna en innerlig tacksamhet för att min son finns, för att hans lillasyster också finns, att livet ser ut som det gör och att det alltid, trots att det ibland kan se nattsvart ut, att det alltid finns hopp.

Läs Heja Abbe!

Tomt i bröstet

Jag satte mig vid datorn för snart en timma sen och trodde att jag hade en lång kväll med skrivande framför mig men inte ett ord, inte ens ett litet mellanslag har blivit framknappat.

Kajsa, min katt, lade sig nyss på bordet bredvid datorn. Kanske kände hon på sig att jag behövde moraliskt stöd. Eller så hamnade hon bara där. Katter är ju sådana, lägger sig där det är skönt just för tillfället. Man borde lära sig av dem.

Det sägs att skrivkramp är ett tecken på rädsla. Något pockar på skrivuppmärksamhet som är obearbetat, svårt eller bara rätt och slätt jobbigt.

Just denna kväll så beror det INTE på att GAIS förlorat mot BP som vissa kanske tror. Och det beror INTE på att det är räkningsdags (vilket det borde göra, argh).

Det beror på tvivel. Tvivel på mig själv, på tillvaron, på den här bloggen, på det mesta.

Jag tänker inte krysta fram något. Jag tänker fortsätta. Men jag behöver samla ihop mig lite. Nån dag eller så.

GAIS – Lidarnas lag

Ikväll tappade GAIS ledningen i 89:e minuten. Något mer GAIS-igt får man leta efter. Okej, det allsvenska kontraktet är mer eller mindre säkrat, men det skulle inte förvåna mig om de förlorar med uddamålet resten av matcherna samtidigt som ÖIS, BP och Halmstad plötsligt prickar sitt livs form och pulvriserar allt som kommer i deras väg och GAIS kvalar bort sig mot Vedervärdigbottens IF och sedan förpassas till nästa säsongs mittenträsk i Superettan.

Det vore så… GAIS.

FOTBOLL_GAIS__STER_116934w

No more Mr. Ice guy

Ryktet säger att Sven-Göran Eriksson ville leda landslaget på halvtid. Jag har svårt att tro att en (trots allt) meriterad och erfaren snubbe som Svennis ens skulle komma på tanken att föreslå en sån idiotisk sak.

Men tänk om det var så. I så fall är jag ännu gladare att det inte blev han. Och jag är lika glad att jag slipper få reda på om SvFF skulle tacka ja till det.

Det luktar surt om det hela. Läste att Lagrell sagt att det var ett gammalt löfte mellan honom och Svennis, att de skulle höras om platsen som FK blev ledig. Ett löfte? Vad gör de nu då? Kastar tärning? Snurrar flaskan? Vem som än tar över, må det bli en med glöd nog att bevisa för Lagrell & Co att de hade fel ”första häst”.

—-

Jag tycker inte Bob Dylans julskiva är särskilt bra. Men jag ler när jag spelar den. Räcker så. Den kommer att gå varm när det lackar.

Svennis som förbundskapten? Jag är skeptisk.

Det må låta förenklat, men jag tycker Svennis känns som en fet katt som fördriver tiden med en trevlig och välbetald lyxhobby i väntan på pensionen. Han är rik och mätt, har bevisat sig med några ligasegrar och prestigefyllda tränaruppdrag och har antagligen ett större antal jobberbjudanden än vad som är hälsosamt.

Han har det för lätt för sig, är nog vad jag försöker säga.

Kan man verkligen lita på att Svennis, om han skulle tacka ja till att leda Sverige, går in för det helhjärtat, eller är det bara ännu en punkt han vill lägga till CV:n innan han packar ihop tränaroverallen för gott?

Kan man verkligen lita på att han stannar i motgångar? Vad händer om han plötsligt får ett erbjudande från någon europeisk storklubb mitt i ett haltande EM-kval? Gör han som han (kanske) gör nu, lämnar skeppet (i det här fallet stackars Notts Co) och seglar vidare i en ny båt? En roligare och mer välbetald.

Säga vad man vill om Lagerbäck, men han stod kvar vid rodret i tolv år.

Gör Svennis det? Jag är skeptisk.

SPORT-23s00-SVENNIS-72_368eriksson

Att läsas eller inte, det är frågan

Jag har en massa böcker ståendes på nattduksbordet. Vaknade i morse av att några av dem rasade in i ansiktet på mig. Måste stött till dem på något sätt, eller så valde böckerna bakom att trycka till dem. De kanske blivit trötta på att inte få något uppmärksamhet. Kanske är de rädda för att jag glömt dem. De vill antagligen bli lästa snart. De är ju böcker, för bövelen.

Det blir alltid så. Jag köper böcker snabbare än jag läser. Vissa läser jag direkt, andra får vänta. Och då hamnar de på nattduksbordet på obestämd tid.

Just nu läser jag Pesten av Albert Camus. Köpte den på en loppis för kanske ett och ett halvt år sedan och den har stått där sedan dess. Tills i förrgår. Nu flyttas den runt i lägenheten. Det blir så när jag läser. Jag bär med mig böckerna, lägger dem på bra ställen så jag snabbt kan plocka upp dem när det blir läsläge. (Jag tror en sån som Camus gillar det, att flyttas runt lite.)

Jag brukar försöka variera min läsning. Har jag läst en roman tar jag gärna en biografi efter den. Och kanske nåt facklitterärt efter det. Annars kan det gå illa. Gav mig på Kerstin Ekmans Händelser vid Vatten direkt efter att ha plöjt hela Millennietrilogin. Det var som att gå från 250 km/h på autobahn till en skogspromenad i rullator. Orättvist mot Kerstin, med andra ord.

Hur som helst, här kommer en liten redogörelse över böckerna står just nu i väntans tider på mitt nattduksbord:

• Vitt Brus av Don DeLillo

Inköpt för ca ett år sedan. Översatt av min gamla svensklärare Thomas Preis. Började på den då men det tog sig inte riktigt. Lät den stå kvar i väntan på nytt försök, mycket tack vare Falling Man av samme författare, som jag läste i våras: En ensam man vandrar dammtäckt ut ur förödelsen efter 9/11 med en portfölj i handen som inte är hans. En grandios inledning på en gripande berättelse om det stora amerikanska traumat. Rekommenderas.

• Amberville av Tim Davys

Fick den upptryckt i ansiktet av min deckarentusiastiska mor. En noir-berättelserna där alla karaktärerna är mjukisdjur(!) skriven under pseudonym av än så länge okänd svensk. Liggtid: ca ett år. Lär troligtvis ta minst lika lång tid innan jag läser den.

• Min far hade en dröm av Barack Obama

Påbörjades för ett halvår sedan, kom enligt hundörat till kapitel 13 (sid 267), men lades därefter till hanlingarna på obestämd tid. En av de böckerna på senare tid som jag glömt att fortsätta på. Tappade intresset helt enkelt. Nog för att han är spännande både som person och fenomen, men det är inte jätteintressant att läsa om varenda enskild person han träffat i sitt arbete som lokalpolitiker i Chicago. För pratig helt enkelt. Kan dock få en chans till.

• Strandmannen av Peter Kihlgård

Utläst. Har av olika skäl ej hamnat i bokhyllan än. Åtgärdas snarast.

• Älskad, saknad av Joyce Carol Oates

Inköpt för två år sedan. Har varit ”nästa bok” vid flera tillfällen men varje gång blivit omkörd strax innan mållinjen. Är det en ständig tvåa?

• Och solen har sin gång och Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Inlånade från Frölunda Bibiotek igår och även de böcker som hamnade på min näsa imorse. Ligger högst på läslistan efter Camus, och det är inte enbart på grund av återlämningstiden. Känner på mig att jag har en lång Hemingwaypriod framför mig. Riktigt lång.

• The Border Trilogy av Cormac McCarthy

Läste de två första nyligen – All The Pretty Horses och The Crossing – och ska inom kort ge mig på den avslutande delen – Cities of the Plain. För er som inte läst McCarthy – jag avundas er! Ni har fantastiska läsupplevelser framför er.

• The Road av Cormac McCarthy

Lästes för ca ett år sedan. Ligger sedan dess på ständig lut att bli omläst. Kanske den starkaste roman jag läst. Nej, det ÄR den starkaste! Separat inlägg lär komma under rubriken Anders Tipsar. Var så säker.

• Fyrväktaren av Jeanette Winterson

Inlånad av granne och även påbörjad men lagd på jäsning tills vidare. Verkar ha stor potential men vill invänta dess rätta läge. En roman har alltid ett läge, sen är det olika hur mycket man väljer att ge dem möjlighet att visa sig i sin bästa skrud. Det känns som att Fyrväktaren är värd SITT läge.

• Låttexter av Bob Dylan

No explanation needed. His Bobness is da shit!

• Krönikor av Göran Tunström

Samling med de krönikor Tunström skrev i Metallarbetaren och Dagens Arbete på 90-talet. Alltid läsvärd. Alltid rolig. Alltid djupt mänsklig.

Avslutningsvis – heter det nattduksbord eller nattygsbord? En snabb sökning på Språknämndens hemsida ger detta svar:

”Den helt dominerande formen är nattduksbord. Men båda används och måste godkännas. Båda formerna återfinns också i ordböckerna. Man kan förstås också säga sängbord.Nattduksbord är det ursprungliga ordet, från slutet av 1600-talet, som då snarast betydde ’toalettbord’. Sina toalettsaker hade dåtidens dam av värld nämligen i en nattduk.

Under 1700-talet uppstod så nattygsbord genom association till ordet nattyg, som betydde saker som ’nattdräkt’, ’nattmössa’. Tyg förr kunde betyda ’saker’, ’don’, jfr verktyg.”

Så vet ni det.

Ordet över till en som fick till det

Det är inte sällan jag funderar på Zlatan. Varför är han en sämre fotbollsspelare i landslaget jämfört med i sina klubblag? Har haft ett inlägg på g om det här ämnet långt innan jag ens kom på tanken att börja blogga.

Men jag behöver inte skriva nåt, inte när Martin Ezpeleta, välformulerad bloggare på aftonbladet.se, gör det på det bästa och definitivt roligaste sättet jag läst hittills. Word!

Att hoppas är att inte veta

Varför hoppas jag så ofta på omöjliga saker? Gång efter annan händer det, när något bra kanske kan hända. Lågan tänds, det börjar brinna i mig, jag börjar se möjligheter, tänkbara alternativ och mer eller mindre sannolika framtider.

Att kanske ha något framför sig som man vill ska hända. Det är hoppets frö. Att man vill det så mycket att man försöker tänka ihop det som ska hända.

Att försöka tänka ihop det man vill ska hända. Är det att hoppas?

Jag minns en scen i filmen Nyckeln till Frihet, när Red (Morgan Freeman) varnar Andy Dufresne (Tim Robbins) för att ingjuta hopp i deras medfångar. Han säger att hoppet om frihet förtär en inifrån. Att inte hoppas, det är enda sättet att behålla förståndet innanför murarna.

Red trodde sig se framtiden, och såg det fruktlösa i att hoppas. Det fruktlösa hoppet tär på oss. Det försätter oss i underläge.

För Andy Dufresne var det tvärtom. Han visste inte hur framtiden såg ut. Han visste bara att han var tvungen att fortsätt gräva för att inte förlora hoppet. Att fortsätta hoppas, det var hans framtid.

Jag hoppades att Malta skulle klara oavgjort ikväll. Jag ville verkligen det. Jag ville det så starkt att jag såg det framför mig. jag såg det så tydligt att jag trodde det skulle hända.

Det gjorde det inte.

Men jag hoppades. För jag kunde inte veta hur det skulle gå. Jag hoppades för att jag inte visste.

Men om man aldrig känner hopp inför något, beror det på att man tror sig veta hur framtiden ska bli?

Om man aldrig känner hopp, beror det på att man inte har lågan i sig?

Jag känner hopp inför mycket i livet. Jag känner hopp för mig själv, för mina barn, för mina fotbollslag, för fred på jorden, för kärleken, för att allt ska bli bra en dag.

Jag känner lågan i mig – varje dag. För att jag inte vet någonting.

Må den aldrig slockna.

Anders Tipsar 1: Keith Jarrett – The Köln Concert

Att lyssna på The Köln Concert är som att andas sig genom livet. De första andetagen är lätta och prövande, försiktigt letande efter sin rytm. Efter ett par minuter kommer det första djupa befriande syrefyllda andetaget. Därifrån andas du dig igenom skeenden, känslor, faser. Andningen är omväxlande lätt, djup, hetsig, suckande, andäktig, hyperventilerande, rasande, i otakt, pulserande, frustande, kippande, stundals håller du andan, men aldrig slutar du andas, därför att det håller dig och musiken vid liv! Du drar in det friska nya livet och andas ut det nyss upplevda – för att på slutet, när du tömt dig på alla sinnesintryck, andas ut, finna dig till ro, och somna – i stillhet.

Det var på kvällen den 24 januari 1975, Keith Jarrett satte sig framför en konsertflygel på en scen i Köln. Han hade inte sovit på över 24 timmar, han hade precis innan slängt i sig en illasmakande middag på en medioker italiensk restaurang, han var svettig, utmattad, less, och var till på köpet tvungen att spela på en flygel som han timman innan hade försökt byta ut eftersom den enligt honom var av för dålig kvalitet.

Omständigheterna var så katastrofala att Jarrett ville skicka tillbaka inspelningsteamet eftersom han var säker på att det skulle bli en dålig konsert. Manfred Eicher – hans manager och turnéledare – tyckte det var synd, de var ju ändå på plats – och beslöt att konserten skulle spelas in ändå. Det kunde ju vara kul för dem själva att ha en inspelning.

Resultatet blev The Köln Concert – en av de bäst säljande jazz-inspelningarna någonsin. Skivan är en improviserad musikalisk meditation; en nyckfull, lyrisk och oberäknelig resa genom idéer, infall och känslor. Eller som Jarrett själv beskriver det i biografin Keith Jarrett – The Man and His Music av Ian Carr, som svar på frågan varför han själv tror att inspelningen blev en sådan succé:

”I think that´s because there is a logic people associate with reality that reality doesn´t actually have all the time, but which did exist on the occasion of that particular concert. There´s a logic to the music in that concert – it sounds free, but it also sounds like it´s moving from one thought to another without any separation, without any jump. Yet reality is more a series of jumps than that steady stream of thought being nice and smooth…”

Här kan du lyssna på de första tio minuterna. Eller så Spotifyar du plattan här. Keith Jarrett – The Köln Concert: http://open.spotify.com/user/andstrand/playlist/4y5CDqJVtnQIO9lCQxTGVG

Är jag slut som bloggare?

Jag har inte skrivit något på snart 48 timmar. Är jag slut som bloggare nu? Sju inlägg – var det allt? Jag måste komma på något att förhålla mig till när ”bröstet blir tomt”, för att citera den store Göran Tunström. Jag måste ha en metod.

Idag börjar – Anders Tipsar.

Anders Tipsar är en serie inlägg där jag berättar om saker jag gillar, och varför. Det kan vara vad som helst – en artist, ett band, en roman, en film, ett vackert självmål på YouTube , whatever.

Min förhoppning är att beskriva saker på ett sätt som gör dig nyfiken. Eller kanske ge dig en ny infallsvinkel på något du redan känner till.

Unikt – nej. Kul för mig – ja.

Naturligtvis kommer det att trilla in inlägg om annat också, men Anders Tipsar blir nåt för mig att hålla fast vid när det blir stiltje på idéfronten. Hur ofta? Det får vi se. Inte en gång om dagen, men kanske en gång i veckan. Ibland mer, ibland mindre. Hur lång blir serien? Så lång den blir.

Då börjar vi.

Sent en söndag

Jag har hamnat i ett jobbigt läge med läsningen. Tycker inget är bra helt enkelt. Har påbörjat jag-vet-inte-hur-många böcker på sista tiden men kommer inte in i någon. Tröttnar. Glömmer av att läsa. Vill inte.

Hade en period för ett tag sedan då nästan varenda bok jag läste var ett mästerverk. Vägen och All The Pretty Horses av Cormac McCarthy, Falling Man av Don DeLillo, Där Landet Ligger av Richard Ford.

Problemet är nog att ribban hamnat för högt. Flera av de senaste jag läst ut har varit helt okej, men de har inte nått upp till de höjder jag hoppats på. Strandmannen av Peter Kihlgård var välskriven och tänkvärd men osammanhängande och ganska seg. Dagen Efter av Lionel Shriver var för lång och kändes konstruerad. Och På Chesil Beach av Ian McEwan – som höjts till skyarna av varenda recensent – kantrade över av sentimentalitet.

Så nu vet jag inte vad. Är lite sugen på Hemingway. Har skam till sägandes inte läst en enda av honom. Tror det får bli nästa läsprojekt.

—-

Gårdagens förlust har lagt sig till rätta. Ser fram emot sommaren med kul fotboll sett med objektivt öga. Svennis verkar ligga bra till som ny tränare. Hoppas inte det. Tror han är för mätt. Vi behöver någon med erfarenhet, men som fortfarande är hungrig. Backe eller Hamrén, som båda också ligger bra till, känns mer inspirererande. Fast hade varit kul med nån som Hiddink

—-

Det har av förklarliga skäl varit mycket The Police på sistone. Intensivt lyssnande, hela tiden med ett jobböra påkopplat. Men inte sista veckan. Beatles har porlat genom mina hörselgångar som en svalkande bäck, renande och len. Det är alltid lätt och friktionslöst att lyssna på Beatles.

—-

Fräckaste namnet på en fotbollsspelare någonsin: Shaka Hislop. Med ett sånt namn är det nästan förlåtet att han höll nollan mot Sverige.