Att hoppas är att inte veta

av Hellstranders

Varför hoppas jag så ofta på omöjliga saker? Gång efter annan händer det, när något bra kanske kan hända. Lågan tänds, det börjar brinna i mig, jag börjar se möjligheter, tänkbara alternativ och mer eller mindre sannolika framtider.

Att kanske ha något framför sig som man vill ska hända. Det är hoppets frö. Att man vill det så mycket att man försöker tänka ihop det som ska hända.

Att försöka tänka ihop det man vill ska hända. Är det att hoppas?

Jag minns en scen i filmen Nyckeln till Frihet, när Red (Morgan Freeman) varnar Andy Dufresne (Tim Robbins) för att ingjuta hopp i deras medfångar. Han säger att hoppet om frihet förtär en inifrån. Att inte hoppas, det är enda sättet att behålla förståndet innanför murarna.

Red trodde sig se framtiden, och såg det fruktlösa i att hoppas. Det fruktlösa hoppet tär på oss. Det försätter oss i underläge.

För Andy Dufresne var det tvärtom. Han visste inte hur framtiden såg ut. Han visste bara att han var tvungen att fortsätt gräva för att inte förlora hoppet. Att fortsätta hoppas, det var hans framtid.

Jag hoppades att Malta skulle klara oavgjort ikväll. Jag ville verkligen det. Jag ville det så starkt att jag såg det framför mig. jag såg det så tydligt att jag trodde det skulle hända.

Det gjorde det inte.

Men jag hoppades. För jag kunde inte veta hur det skulle gå. Jag hoppades för att jag inte visste.

Men om man aldrig känner hopp inför något, beror det på att man tror sig veta hur framtiden ska bli?

Om man aldrig känner hopp, beror det på att man inte har lågan i sig?

Jag känner hopp inför mycket i livet. Jag känner hopp för mig själv, för mina barn, för mina fotbollslag, för fred på jorden, för kärleken, för att allt ska bli bra en dag.

Jag känner lågan i mig – varje dag. För att jag inte vet någonting.

Må den aldrig slockna.

Annonser