Anders Tipsar 2: Heja Abbe

av Hellstranders

Min son är fjorton år och världens skönaste kille. Han tränar friidrott, älskar film, är en passionerad musiklyssnare och världens bästa storebrorsa åt världens bästa lillasyster. Han är Kamratstödjare i sin klass, kämpar tappert med alla läxor och när jag ser honom med oefterhärmlig tonårssjälvklarhet fläka ut sig i soffan och sorglöst sträcka sig efter fjärrkontrollen vill jag vara fjorton år jag också.

Men han fick en tuff start i livet. När han var en månad gammal fick han en lunginflammation som ledde till en blodförgiftning som i sin tur ströp blodtillförseln till första halvan av tunntarmen med påföljd av att den gick i nekros (dvs. den dog).

För att göra en mycket lång historia väldigt kort: det blev akutoperation, tre veckor på IVA, ännu en operation, väntan ångest väntan ångest, en tredje operation, ännu mera väntan, ett oräkneligt antal olika behandlingsmetoder som läkarna inte visste ifall de skulle fungera eftersom de aldrig hade haft en liknande tunntarmspatient förut, nedsänkning i tryckkammare för att påskynda läkningen av invärtes sår som orsakats av läckande magsyra, hopsäckade lungor pga påfrestningen av tryckkammaren,… ja jag kommer inte ens ihåg allt.

Men, han var (och är) en hjälte, och efter drygt tre veckor fick han komma ner till vad som då hette 27:an, vårdavdelningen för barn med bukproblem, där han sakta men säkert hämtade sig. Ett halvår senare skrevs han ut. Vi fick sondmata honom ett tag, han fick näring via dropp från en apparat som alltid pep precis när man hade somnat (de kvällar man somnade) och det blev några vändor till Barnkliniken när han fick magsjuka.

Vad som enligt läkarjournalen beskrevs som en tarmkatastrof är idag en fullt fungerande och utväxt tunntarm. Och vad som var en liten stackars nedbäddad och slanginkopplad pojkparvel är idag allt det jag skrev i början av det här inlägget: världens bästa kille!

En sån här period glömmer man som förälder såklart aldrig, men detaljer tenderar att förblekna med åren. Han är frisk nu, det är det som räknas. Man lägger det jobbiga bakom sig.

Men de senaste dagarna har flera minnen från den här perioden kommit tillbaka, och det beror på att jag hittat den här bloggen – Heja Abbe. Bloggen handlar om en kille som föddes svårt sjuk men som idag är en charmig kämpe på fyra år som tar sig framåt i livet tillsammans med sin familj. Det är texter om oro och vånda, men framför allt om glädje och liv. Det är en fantastisk blogg.

Det betydde mycket för mig att läsa texterna och se filmerna på Heja Abbe. Vissa av minnena som dök upp var jobbiga, men de fick mig att känna en innerlig tacksamhet för att min son finns, för att hans lillasyster också finns, att livet ser ut som det gör och att det alltid, trots att det ibland kan se nattsvart ut, att det alltid finns hopp.

Läs Heja Abbe!

Annonser