Anders bit för bit

Month: november, 2009

Äntligen julafton!

Första advent är kommen och julgirlanderna lyser på balkongen. Första ljuset är tänt och favorittomten står på sin traditionella plats i fönstret och håller utkik. Jag tar ett bett på pepparkakan och låter kroppen fyllas av julstämningen. Äntligen julafton.

Men sakta i backarna, kanske du tänker. Det är ju flera veckor kvar till jul. Till den julen ja, svarar jag. Ikväll är det dopparedan för mig och alla andra fotbollsälskare. Det är nämligen dags för El Clásico!

Barcelona möter Real MadridCamp Nou klockan 19.00. Zlatan & Co ska läsa lusen av Ronaldo med anhang och visa i vilket skåp fotbollsskorna ska stå.

Så bänka er i soffan alla vänner, ladda upp med julmust, vört och mumma, duka fram sillen, griljera skinkan och kläm en snaps. Julafton är här!

I samma rum som U2

Jag håller på att återupptäcka U2. Har inte lyssnat på dem sedan How To Dismantle an Atomic Bomb. Tyckte den var ojämn och stundtals ointressant. Inte heller den senaste, No Line on The Horizon, fick igång mig. Alldeles för pompös och bombastisk. Där det brukade finnas befriande rymd hittade jag en jämntjock massa av instängdhet. Jag fick inte plats längre.

Jag har alltid känt mig delaktig i deras musik. Känt en närhet. Jag har varit DÄR, mitt ibland dem med mina egna känslor och referenser. Jag har känt mig välkommen och accepterad.

Men på senare tid har jag känt mig utanför. De har ställt sig i ett rum som jag får betrakta genom ett fönster. Jag får höra, se, men inte vara med.

Det hela ledde till att jag inte lyssnade på dem alls. Jag gick vidare, försökte hitta ny musik där jag fick plats, där det fanns rum för mig.

När man varit så nära en musik är det vemodigt när man inte känner igen sig i den. Det är som att långsamt inse att man inte har så mycket gemensamt med sina vänner längre. Att man vuxit ifrån varandra. Man träffas mindre och mindre, för att till slut gå skilda vägar.

Men det kanske är meningen att det ska vara så. Relationer behöver vila ibland. Man behöver distans till dem. Man behöver glömma dem lite.

Men så en dag springer man på varandra igen. Och plötsligt är man i samma rum på nytt. Med ny luft. Och man hittar nya sätt att mötas.

Det hände igår. (Och jag tackar randomfunktionen på iTunes för det.) Plötslig sprang jag på One Tree Hill från The Joshua Tree. Den spröda gitarren, basens mantra, sången… Jag var inte beredd. Jag blev överrumplad. Jag såg mig omkring i rummet och kände igen väggarna, lungorna fylldes med frisk och syrerik luft – jag var där igen.

Kanske behövde jag vara i andra rum ett tag, skaffa nya erfarenheter, för att hitta tillbaka.

Jag har varit i samma rum som U2 hela dan. Känt igen mig, sett nya detaljer, men framför allt, varit DÄR. Jag har även lyssnat på de nya albumen, och klivit ett par steg innanför dörren. Jag är inte helt inne i det rummet än. Men det får ta sin tid. Det FÅR ta sin tid.

 

Sex sekunder av den enda sanna glädjen

Jag vet inte hur många gånger jag sett det här klippet. Vad tänkte han egentligen, målvakten? Exakt i vilket ögonblick, i vilken nanosekund, är det han tappar konceptet? Hur såg hans liv ut efter detta? Tänk att en människas förnedring kan glädja en annan människa så. Jag står för det. Jag älskar det.

Klippet får mig att tänka på en novell av Bo Widerberg: Anteckningar från en straffpunkt från novellsamlingen Författarnas Fotbollsbok från 1994. Han berättar om hur jobbigt det var att träffa Staffan Tapper på gatan, att han hellre sneddade över till andra sidan för att slippa behöva stanna till och tvingas prata om allt utom det enda han egentligen ville prata om: Den missade straffen mot Polen som innebar sorti för Sverige ur Fotbolls-VM 1974.

I novellen gör han en jämförelse mellan Staffan Tapper och Bo Larsson (som Widerberg och alla andra som såg matchen tyckte skulle lagt straffen). Han skriver: ”Säg mig vad du läser, och jag ska tala om ifall straffen går in eller ej. På Staffan Tappers nattduksbord där nere i Mönchen-Gladbach kan ha legat ”På spaning efter den tid som flytt” eller en Flaubert. På Bos bord låg bergis en Bond. Kanske med risk att avslöja mig som djupt antiintellektuell bekänner jag vid denna skrivmaskin att jag har större förtroende för den straffläggare som läser tre kvarts sida Fleming innan han kvällen före matchen slaggar in än för den som ligger vaken en timme för mycket med Proust.”

I det här klippet är det målvakten som läst en timme för mycket, säkert en semiotikrapport av Umberto Eco. Anfallaren spelade troligen Call of Duty 4.

Se sex sekunders oförklarlighet. Beskåda förvirring när den är som mest underbar.

Läsläget: Från Jeanette Winterson via Stewart Copeland till Ernest Hemingway

Dags för läsresumé. Det har gått undan på bokfronten den sista tiden, och det är bara att tacka och ta emot. Har aldrig kunnat styra det där – vissa perioder plöjer man litteraturåkern som en traktor på metaamfetamin, andra är det valium i tanken.

Jag tror, för egen del, att det beror mycket på i vilken ordning jag läser böckerna. Jag måste variera mig annars tröttnar jag. Dessutom är det mest rättvist mot berättelserna, eftersom jag tenderar att blanda ihop böcker om jag läser flera snarlika på raken. Och det är ju inte bra.

Så sent som idag både började och avslutade jag Fyrväktaren av Jeanette Winterson. En poetisk berättelse om en flicka som lär sig hitta livets ljus med hjälp av en blind fyrväktare. Borde egentligen låta den smälta innan jag skriver om den, men den grep tag och ställde en del spännande frågor. Vi har alla en historia, frågan är bara var den börjar, och slutar.

Innan den ömsom lusläste och ömsom skummade jag Stewart Copelands självbiografi Strange Things Happen – A Life with The Police, Polo and Pygmies. SC var trummis i The Police, inihelvete bra sådan, och det var till stor del på grund av det här som den hamnade i läshögen. Den var tyvärr inte så bra som jag hoppats på. Likt hans trumspel var den intensiv, infallsrik och driven, men vissa partier var tämligen ointressanta. Sen hör det ju till saken att jag hade sett fram emot att frossa i The Police-kuriosa, vilket jag fick, dock inte om deras framgångsår (1978-1984) som avhandlades tämligen raskt och odetaljerat. Däremot berättade han en hel del om återföreningen, vad som föranledde den och hur han hanterade en viss basists (läs Sting) tendens att agera envåldshärskare över bandet. De partierna var klart läsvärda; resten – gäsp.

Och nu säger jag emot mig själv om att variera mig, men innan Copeland klämde jag till med två Ernest Hemingway på raken. Anledningen var dels att jag bibliotekslånat dem och var tvungen att förhålla mig till återlämningsdatumen, men även för att jag varit rejält sugen på EH länge.

Och Solen Har Sin Gång var hans första storsäljare, en magnifik berättelse om ”den förlorade generationen” i 1920-talets Europa. Rumlande festnätter i Paris, närgången skildring av tjurfäktningslivet i Madrid och en befriande osentimental beskrivning av ytliga romanser som tröst mot livsledan och sorgen över den oförlösta kärleken. Sprängbra.

Den andra var Den Gamle och Havet, som många betraktar som hans absoluta mästerverk. Och jag förstår det. Så enkelt, närvarande, och innerligt beskriven är den gamle Santiagos kamp mot naturen, att jag var DÄR. Jag satt bredvid honom i båten och kände sorg över att inte kunna sträcka ut en hand och hjälpa honom dra in svärdfisken, att inte kunna bryta en åra och bistå honom i hans kamp mot hajarna eller stödja honom när han utmattad föll ihop efter att ha nått land. Rörande, realistiskt och vackert. Har du inte läst den – gör det.

Det var det. Nästa på tur blir Middlesex av Jeffrey Eugenides. Pulitzerpris-vinnande tegelsten om ”det moderna Amerika: från massinvandringens ström av fattiga, rädda och sargade människor, över 20-talets förbudstid och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid”. Återkommer om den.

That´s a wrap.

Brian Eno och Daniel Lanois om kreativitet

”Well, we never call them bad ideas. There are only good ideas that don’t work out.”

How´s that for a spirit! För en som vet hur det är att stånga pannan i datorn när idéerna går i stå känns sådana visdomsord som att dra in en frisk havsbris i lungorna efter att ha suttit inlåst en vecka i en otvättad pissoar utan ventilation.

Orden blev sagda av min husgud, producenten och låtskrivaren/sångaren/gitarristen Daniel Lanois i en intervju jag läste härom dagen där han beskrev arbetsklimatet när han jobbar tillsammans med geniet Brian Eno, ett samarbete som resulterat i flera album med U2, bland annat The Joshua Tree.

Han berättar i intervjun att de har satt upp ett antal regler för sig själva i syfte att hålla det kreativa flödet igång. En av dessa regler går ut på att de aldrig får säga emot varandra. Anledningen är att de prioriterar att hålla skaparbollen i rullning framför ifrågasättandet. Skulle det vara så att den ene inte gillar den andres idé så håller de tyst om det. Att hålla med är, enligt Lanois, bättre än att hamna i en diskussion om vem som har rätt eller fel.

Intervjuaren följde upp resonemanget med frågan: ”So you’re saying that if it really was a bad idea, everybody will pretty much realize it at the end of the day?”

Varpå Lanois svarade, och här kommer det igen: ”Well, we never call them bad ideas. There are only good ideas that don’t work out. And even if they don’t work out, that doesn’t make for a bad feel, because we gave it a try.”

Jag har svårt att tänka mig ett bättre kreativt klimat än ett där alla idéer bejakas. Där alla idéer betraktas som bra! Där man vet att vad man än kommer på så är det värt att testas. Inga nej-stoppklossar, ingen geggig skepticism, inget ofärdigt och unket idéslagg liggandes i vrårna.

Man borde tänka så istället för att slänga uppslag efter uppslag i papperskorgen. Allt, precis allt, är värt att testas.

Slutordet går till de båda herrarna själva i en fin samtalsscen ur Daniel Lanois sevärda dokumentär Here Is What Is.

Göran Tunström om Nuet

”Nuet – det är den tid som hörs, när den dånande tränger in i våra sinnens passager för att därifrån falla ner i det underkroppsliga, rikt förgrenade kanalsystem, som är våra grödors bevattning.”

Ur Juloratoriet, 1983

Brev från en skyttegrav

Ibland känns det som att jag lever mitt liv i Dunkerque 1940. Jag ligger platt mot marken med huvudet nedborrat i leran medan de fräsande skottsalvorna viner millimetrar ovanför min hjälm. På ena sidan strider Le Resistance Petit, en motståndsrörelse vars enda uppgift är att försvara sin egen existens och åsikt. Vad rörelsen står för är för alla inklusive dem själva okänt, åtminstone på sikt. Ideologier uppstår i stunden, och minsta kritik mot dessa är tillräcklig anledning för gerillaattacker, bakhåll och bombeld.

På andra sidan strider De Ideella Legosoldaterna, en utbrytarfraktion ur Främlingslegionen som strider där strider finns för blotta nöjets skull. Som mer än gärna ställer sig i vägen för Le Resistance Petit, som ser minsta oegentlighet som en hänsynslös provokation som med alla medel måste bekämpas, må det gå till blodspillan. Där en konflikt kan uppstå, där finns DIL!

Och mitt i detta ligger jag med min lekamen i gyttjan, med en sönderskjuten vit flagg vajandes i vinden, som en hopplöshetens medlare i hårda dagar.

Jag har som ni säkert förstår precis ätit frukost med mina barn, Adam (DIL) och Jolina (LRP).

Jag brukar slå mig själv för bröstet när jag berättar om hur bra och inkännande jag är som pappa. Om min närvaro när de behöver mig, om mitt lugn även i de mest laddade situationer.

Jag har ofta blivit den neutrala parten i mitten i allt från kompisrelationer till yrkeslivet. Kanske är det ett resultat av att ha vuxit upp i skottlinjen mellan Blåvitt (mor) och GAIS (far). Kanske är det frukten av att många av mina vänner under uppväxtåren var brödrapar, och att större delen av tiden handlade om mig ståendes i mitten görandes tappra försök att hålla de två illviljorna ifrån varandra innan de dängde första bästa tillhygge i huvudet på den andre, t.ex. ett tennisrack, ett brännbollsträ eller en träsko.

Men ibland tvivlar jag på min roll som socialpacifist. Vi talar nämligen om en oroshärd långt intrikatare än allt det ovannämnda. Vi talar om kulskurar med laserprecision, om gliringar och provokationer av en atoms storlek. Det är diaboliska uppbyggnadsfaser som inleddes långt innan (t.ex. en dörr som stängdes aningen för snabbt för att den andre skulle hinna igenom) och vars orättvisa sparats i rockärmen i två månader för att spelas ut vid inte första, men definitivt bästa tillfälle. Det är en strid som enbart kan utkämpas mellan de båda, eftersom strategin är uppbyggd på deras liv tillsammans.

Jag har lärt mig att se dessa mönster långt innan de uppstår. Mitt liv består av att ständigt parera de inledande förflyttningarna. Jag har blivit en profylaktisk fredsförhandlare. Jag måste hålla vår gemensamma jord bördig men samtidigt hålla koll på de frön som sås, för när som helt växer det upp ett ogräs som parasiterar mina egna frön, som snor dess näring och avstannar deras fredliga förlopp.

Just nu är det temporär vapenvila. Båda parterna har tillfälligt dragit sig tillbaka för att avvakta den andre. Men jag reser mig upp, orädd för förlupna kulor, viss om att min blotta existens är det som håller dem båda vid liv, och fast i min övertygelse att så länge jag fortsätter att resa mig, så länge jag fortsätter att inte döma någon av dem, att se de båda kombattanterna som de är och visa att jag älskar dem trots deras fejd – så må de strida i all evighet.

De behöver sin syskonliga prövning. Men kulorna kommer på sikt att bytas ut mot lösa skott, och framryckningarna kommer med tiden att vara för syns skull, för att påminna den andre om att livet pågår, att man måste vara redo för det som komma skall, och för att visa den andre att man alltid finns där och aldrig viker från den andres sida.

 

 

 

Vännerna Claes Hylinger & Seu Jorge

seu_jorgeFörmiddagens lyssning sträckte sig fram till nu. Satte Seu Jorges bowietolkningar på repeat på jobbet och det fortsatte i samma anda när jag kom hem. Det är skönt när man träffar någon i vars sällskap man trivs.

HylingerEn annan i vars sällskap jag trivs är Claes Hylinger. Göteborgsförfattare med känsla för de små händelserna i livet, som i hans ord blir stora, viktiga, till och med avgörande. Jag har aldrig träffat honom personligen, bara genom hans böcker. När jag läser honom känner jag mig mindre rastlös ifall en dag förlöper utan att något särskilt händer.

farvälJag läste hans kärlekshistoria Ett Långt Farväl för ett tag sedan, för andra gången. Jag hade köpt ett par bra och spännande romaner på dagen som jag såg fram emot att sätta tänderna i, men när kvällen kom blev jag ståendes framför bokhyllan, fick syn på Ett Långt…, tänkte att var inte den där ganska bra ändå, plockade fram den och läste halva första sidan, lade mig på sängen och fortsatte.

Ett Långt Farväl är långt ifrån hans bästa (som jag nog håller Kvällarna på Pärlan för) men det var ett kärt återseende. Som att träffa en gammal vän man inte sett på ett tag och prata ikapp sig om vad som hänt sen sist. Man hinner inte så långt att man återupplever det bästa man en gång hade, men man känner möjligheten att ha det igen.

Hylinger skriver inte bara bra berättelser, han är en hejare på vers också. Den här till exempel:

”Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex.

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex.

Sen satte jag på radion som spelade så nätt.

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.”

Claes Hylinger och Seu Jorges. Två möten, en gammal vän och en ny. Två händelser som gjorde mig mindre rastlös idag.

Det har ofta hänt nåt, när man tänker efter…

David Bowie goes Aquatic

Dagens bästa förmiddagslyssning. Akustiska bowielåtar på portugisiska från filmen The Life Aquatic with Steve Zissou (2004). Seu Jorge heter mannen vid gitarren, och han lyckas få det att låta som om han skrivit låtarna själv, just på det här viset. Det kallas närvaro.

Seu Jorge – The Life Aquatic Exclusive Studio Sessions Featuring Seu Jorge

lifeaquatic

Allting går att mörda med säljande reklam

En dryg månad har gått av min nystartade bloggkarriär, och har jag hamnat i en kris. Jag börjar skriva, läser igenom, raderar, skriver om, testar olika infallsvinklar, försöker hitta rätt ton, skriver om, ändrar på början, tar bort slutet, lägger till något i mitten, låter texterna jäsa över natten, skriver om, ja så håller det på…

Kan det vara så att jag är yrkesskadad? Jag är copywriter på en reklambyrå. När jag jobbar, så skriver jag alltid för någon annan, i kommersiellt syfte. Jag ”säljer”. Jag jobbar ofta med flera kunder samtidigt, var och en med sin ton, sitt uttryck, sitt språk. Det måste jag hålla reda på, och hela tiden tänka på att anpassa språket efter målgruppen.

En av anledningarna till att jag började blogga var att skapa ett forum där jag kunde skriva om det JAG vill, på MITT sätt, med MITT språk. Men fram till och med nu har det varit något av en pärs eftersom jag inte vet vilket som är just MITT sätt eller MIN röst. (Ibland när jag har publicerat en text här har det känts som att jag skickat iväg ett korr för påseende. Det är nästan så jag väntat mig att någon ska lämna ett korrsvar med en massa rödpennemarkeringar i kommentarfältet. Huga!)

Det slår mig nu (säkert har du redan räknat ut det) att jag antagligen jobbar för mycket med texterna, och när jag säger jobbar så menar jag alltså JOBBAR. Jag sitter fortfarande framför datorn på jobbet och redigerar, även här hemma! Vad hände med MIG?!! MIN personlighet! MIN röst!

Nej hörru mig, det får bli ändring på det här. Det finns bara en sak att göra. Ska jag kunna skriva kravlöst, fritt och Andersigt måste jag ta i med hårdhandskarna och det måste ske omedelbart. Det första jag gör efter att ha publicerat det här är att göra en omfattande målgruppsanalys av mina potentiella läsare, segmentera dem demo- och geografiskt, göra fokusintervjuer, lägga upp en femårig kommunikationsstrategi och formulera den tone-of-voice som på effektivast sätt skapar sympati för varumärket Anders.

Det ordnar sig nog det här.

En klonad kväll

Lördagkväll, spansk fotboll på TV, dottern slumrade in för en stund sedan, kvar i kvällen är jag och sonen, han behagligt utsträckt i soffan med katten, min nemesis, i varm famn. Själv dåsar jag i fåtöljen, fötterna i dvala på bordet och datorn i knät. Det är en klonad lördagkväll, exakt likadan som så många andra innan den, fullständigt befriad från idéer, kreativitet, infall och energi.

Den är perfekt.

DSC00540DSC00541

Daniel Lanois – Pour Ton Sourire

När man som jag inte har någon morgontidning blir det till att läsa nyheterna på nätet och när nyheterna är avklarade blir det inte sällan YouTube. Morgonens höjdpunkt blev det här, Daniel Lanois – Pour Ton Sourire, som han skrev till den fransk-kanadensiska sångerskan/cellisten Jorane. Less is sometimes a lot more.