Det blev en kall jul

av Hellstranders

OasioftheseasLäste om den här lilla skutan igår. Oasis of the Seas. 360 meter lång, 65 meter bred och 72 meter hög, 16 däck, 5400 passagerare, 1200 pers i besättningen, flera pooler, klättervägg, karusell, amfiteater och skridskobana(!). Med andra ord: 220 000 ton lyxkryssare modell världsrekord. Byggdes i Helsingfors och är i skrivande stund på väg till sin blivande hemmahamn i Fort Lauderdale.

Inte riktigt lika stor är Song of Norway här nedan. Faktiskt en jolle i sammanhanget men en gång platsen för en semestervecka för undertecknad.

Ship+Photo+SONG+OF+NORWAY

Det var julveckan 1985 och jag var i Miami och hälsade på min dåvarande flickvän som pluggade kläddesign i just Fort Lauderdale. En bekant till henne jobbade som Chief Purser på SoN och bjöd med oss på en tripp över jul. Och vilken justämning det var, herre min je… Julgranar överallt, blåa, röda, gula och guldfärgade, de klassiska amerikanska julhymnerna spelades av ett steeldrumband vid poolen och julafton firades i reggaetakt på Jamaica. Ho-ho-ho-man…

Lyxen var naturligtvis överdådig och jag ska inte säga annat än att det var smickrande att få en chans att uppleva det. Det var inte svårt att anamma det livet när allt ständigt låg uppdukat. Det var bara att ta för sig.

Lyxbåtlivet fick dock slagsida en kväll. Purservännen (som hette David) frågade mig och min flickvän om vi ville följa med på en middag nere i maskinrummet. Det brukade vara ”a nice feeling and excellent food”. Spännande tyckte vi, och tackade ja.

Kvällen kom, och vi gick ner för ett komiskt stort antal trappor tills vi befann oss så nära havsbotten man kan komma. Några långa korridorer senare klev vi in i ett beckmörkt rum som dånande av mollstämd reggae. Det var inte så många människor där, och de som var där stod lutade mot väggarna.

Vi hälsade utan att någon hälsade tillbaka, jag drog lite i min nypressade dresscode-kavaj, och vi satte oss vid ett lågt bord. David hämtade mat åt oss (en currygryta som var det starkaste jag smakat) och vi åt under tystnad. Ingen satte sig hos oss, än mindre talade till oss. De stod utmed väggarna och tittade på medan vi åt.

Det var inte svårt att räkna ut att vi inte var välkomna. De ville inte ha oss där men kunde på grund av närvaron av The Chief Purser inte be oss gå. De var med största sannolikhet inte välkomna på de övre däcken och hade därför ingen anledning att välkomna oss. Med all rätt. Vi tillhörde första klass, men här nere var vi inget annat än första klassens inkräktare.

Vi reste oss efter en stund, jag och min flickvän hasplade ur oss ett tack för maten, och när vi gick ut vände sig David om och sa ett formellt: ”Merry Christmas” in i rummet innan han stängde dörren.

Efteråt berättade David att det var bra för deras moral att han ibland visade sig därnere. Han var ju trots allt personalansvarig. ”They really appreciate it”. Jojo.

Nu påstår jag inte att hela semestern kapsejsade tack vare kvällen i maskinrummet, det var på många sätt en minnesvärd resa, men eftersmaken var hälsosamt besk. Även om den karibiska luften var varm, så kändes den insmickrande värmen på båten kall som is.

Annonser