My lifelong companion

av Hellstranders

Ett sällan skådat sardinburks-späckat schema på jobbet och en gråmelerad gegga av vardagslogistik har satt käppar i blogghjulet för mig. Jag har helt enkelt varit för trött för att komma på nåt vettigt att skriva om, än mindre sätta mig ner och knappa ner det.

Samtidigt sitter en gammal bekant på min axel – den spefullt hånleende presteraren: ”Hörru, din misslyckade Musse Pigg-bloggare, borde du inte skriva nåt. Du som startat en sån fiiin blogg. Kom igen nu, öhh, tappa inte sugen, det var ju flera dar sen sist. Sucker!!!”

Argh! Ständigt denna pain-in-the-ass! Han verkar ha abonnerat på mig, ligger där i min mentala döda vinkel och väntar ut mitt goda humör, min ambition att göra nåt kul för min egen skull, för han vet att den kommer, den kreativa andhämtningen, stunden då flödet tar paus. Precis då kliver han fram: ”Tjena, här är jag igen, du trodde väl inte att jag glömt dig?”

Han har ett gott självförtroende den jäkeln. Han känner mig.

Hur blir man kompis med en sån? Vad säger man till honom för att han ska tappa sugen och krypa in i sin gömma för gott? Går det över huvud taget att bli av med honom?

To be continued… lita på det.

 

 

Annonser