Brev från en skyttegrav

av Hellstranders

Ibland känns det som att jag lever mitt liv i Dunkerque 1940. Jag ligger platt mot marken med huvudet nedborrat i leran medan de fräsande skottsalvorna viner millimetrar ovanför min hjälm. På ena sidan strider Le Resistance Petit, en motståndsrörelse vars enda uppgift är att försvara sin egen existens och åsikt. Vad rörelsen står för är för alla inklusive dem själva okänt, åtminstone på sikt. Ideologier uppstår i stunden, och minsta kritik mot dessa är tillräcklig anledning för gerillaattacker, bakhåll och bombeld.

På andra sidan strider De Ideella Legosoldaterna, en utbrytarfraktion ur Främlingslegionen som strider där strider finns för blotta nöjets skull. Som mer än gärna ställer sig i vägen för Le Resistance Petit, som ser minsta oegentlighet som en hänsynslös provokation som med alla medel måste bekämpas, må det gå till blodspillan. Där en konflikt kan uppstå, där finns DIL!

Och mitt i detta ligger jag med min lekamen i gyttjan, med en sönderskjuten vit flagg vajandes i vinden, som en hopplöshetens medlare i hårda dagar.

Jag har som ni säkert förstår precis ätit frukost med mina barn, Adam (DIL) och Jolina (LRP).

Jag brukar slå mig själv för bröstet när jag berättar om hur bra och inkännande jag är som pappa. Om min närvaro när de behöver mig, om mitt lugn även i de mest laddade situationer.

Jag har ofta blivit den neutrala parten i mitten i allt från kompisrelationer till yrkeslivet. Kanske är det ett resultat av att ha vuxit upp i skottlinjen mellan Blåvitt (mor) och GAIS (far). Kanske är det frukten av att många av mina vänner under uppväxtåren var brödrapar, och att större delen av tiden handlade om mig ståendes i mitten görandes tappra försök att hålla de två illviljorna ifrån varandra innan de dängde första bästa tillhygge i huvudet på den andre, t.ex. ett tennisrack, ett brännbollsträ eller en träsko.

Men ibland tvivlar jag på min roll som socialpacifist. Vi talar nämligen om en oroshärd långt intrikatare än allt det ovannämnda. Vi talar om kulskurar med laserprecision, om gliringar och provokationer av en atoms storlek. Det är diaboliska uppbyggnadsfaser som inleddes långt innan (t.ex. en dörr som stängdes aningen för snabbt för att den andre skulle hinna igenom) och vars orättvisa sparats i rockärmen i två månader för att spelas ut vid inte första, men definitivt bästa tillfälle. Det är en strid som enbart kan utkämpas mellan de båda, eftersom strategin är uppbyggd på deras liv tillsammans.

Jag har lärt mig att se dessa mönster långt innan de uppstår. Mitt liv består av att ständigt parera de inledande förflyttningarna. Jag har blivit en profylaktisk fredsförhandlare. Jag måste hålla vår gemensamma jord bördig men samtidigt hålla koll på de frön som sås, för när som helt växer det upp ett ogräs som parasiterar mina egna frön, som snor dess näring och avstannar deras fredliga förlopp.

Just nu är det temporär vapenvila. Båda parterna har tillfälligt dragit sig tillbaka för att avvakta den andre. Men jag reser mig upp, orädd för förlupna kulor, viss om att min blotta existens är det som håller dem båda vid liv, och fast i min övertygelse att så länge jag fortsätter att resa mig, så länge jag fortsätter att inte döma någon av dem, att se de båda kombattanterna som de är och visa att jag älskar dem trots deras fejd – så må de strida i all evighet.

De behöver sin syskonliga prövning. Men kulorna kommer på sikt att bytas ut mot lösa skott, och framryckningarna kommer med tiden att vara för syns skull, för att påminna den andre om att livet pågår, att man måste vara redo för det som komma skall, och för att visa den andre att man alltid finns där och aldrig viker från den andres sida.

 

 

 

Annonser