Läsläget: Från Jeanette Winterson via Stewart Copeland till Ernest Hemingway

av Hellstranders

Dags för läsresumé. Det har gått undan på bokfronten den sista tiden, och det är bara att tacka och ta emot. Har aldrig kunnat styra det där – vissa perioder plöjer man litteraturåkern som en traktor på metaamfetamin, andra är det valium i tanken.

Jag tror, för egen del, att det beror mycket på i vilken ordning jag läser böckerna. Jag måste variera mig annars tröttnar jag. Dessutom är det mest rättvist mot berättelserna, eftersom jag tenderar att blanda ihop böcker om jag läser flera snarlika på raken. Och det är ju inte bra.

Så sent som idag både började och avslutade jag Fyrväktaren av Jeanette Winterson. En poetisk berättelse om en flicka som lär sig hitta livets ljus med hjälp av en blind fyrväktare. Borde egentligen låta den smälta innan jag skriver om den, men den grep tag och ställde en del spännande frågor. Vi har alla en historia, frågan är bara var den börjar, och slutar.

Innan den ömsom lusläste och ömsom skummade jag Stewart Copelands självbiografi Strange Things Happen – A Life with The Police, Polo and Pygmies. SC var trummis i The Police, inihelvete bra sådan, och det var till stor del på grund av det här som den hamnade i läshögen. Den var tyvärr inte så bra som jag hoppats på. Likt hans trumspel var den intensiv, infallsrik och driven, men vissa partier var tämligen ointressanta. Sen hör det ju till saken att jag hade sett fram emot att frossa i The Police-kuriosa, vilket jag fick, dock inte om deras framgångsår (1978-1984) som avhandlades tämligen raskt och odetaljerat. Däremot berättade han en hel del om återföreningen, vad som föranledde den och hur han hanterade en viss basists (läs Sting) tendens att agera envåldshärskare över bandet. De partierna var klart läsvärda; resten – gäsp.

Och nu säger jag emot mig själv om att variera mig, men innan Copeland klämde jag till med två Ernest Hemingway på raken. Anledningen var dels att jag bibliotekslånat dem och var tvungen att förhålla mig till återlämningsdatumen, men även för att jag varit rejält sugen på EH länge.

Och Solen Har Sin Gång var hans första storsäljare, en magnifik berättelse om ”den förlorade generationen” i 1920-talets Europa. Rumlande festnätter i Paris, närgången skildring av tjurfäktningslivet i Madrid och en befriande osentimental beskrivning av ytliga romanser som tröst mot livsledan och sorgen över den oförlösta kärleken. Sprängbra.

Den andra var Den Gamle och Havet, som många betraktar som hans absoluta mästerverk. Och jag förstår det. Så enkelt, närvarande, och innerligt beskriven är den gamle Santiagos kamp mot naturen, att jag var DÄR. Jag satt bredvid honom i båten och kände sorg över att inte kunna sträcka ut en hand och hjälpa honom dra in svärdfisken, att inte kunna bryta en åra och bistå honom i hans kamp mot hajarna eller stödja honom när han utmattad föll ihop efter att ha nått land. Rörande, realistiskt och vackert. Har du inte läst den – gör det.

Det var det. Nästa på tur blir Middlesex av Jeffrey Eugenides. Pulitzerpris-vinnande tegelsten om ”det moderna Amerika: från massinvandringens ström av fattiga, rädda och sargade människor, över 20-talets förbudstid och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid”. Återkommer om den.

That´s a wrap.

Annonser