Sex sekunder av den enda sanna glädjen

av Hellstranders

Jag vet inte hur många gånger jag sett det här klippet. Vad tänkte han egentligen, målvakten? Exakt i vilket ögonblick, i vilken nanosekund, är det han tappar konceptet? Hur såg hans liv ut efter detta? Tänk att en människas förnedring kan glädja en annan människa så. Jag står för det. Jag älskar det.

Klippet får mig att tänka på en novell av Bo Widerberg: Anteckningar från en straffpunkt från novellsamlingen Författarnas Fotbollsbok från 1994. Han berättar om hur jobbigt det var att träffa Staffan Tapper på gatan, att han hellre sneddade över till andra sidan för att slippa behöva stanna till och tvingas prata om allt utom det enda han egentligen ville prata om: Den missade straffen mot Polen som innebar sorti för Sverige ur Fotbolls-VM 1974.

I novellen gör han en jämförelse mellan Staffan Tapper och Bo Larsson (som Widerberg och alla andra som såg matchen tyckte skulle lagt straffen). Han skriver: ”Säg mig vad du läser, och jag ska tala om ifall straffen går in eller ej. På Staffan Tappers nattduksbord där nere i Mönchen-Gladbach kan ha legat ”På spaning efter den tid som flytt” eller en Flaubert. På Bos bord låg bergis en Bond. Kanske med risk att avslöja mig som djupt antiintellektuell bekänner jag vid denna skrivmaskin att jag har större förtroende för den straffläggare som läser tre kvarts sida Fleming innan han kvällen före matchen slaggar in än för den som ligger vaken en timme för mycket med Proust.”

I det här klippet är det målvakten som läst en timme för mycket, säkert en semiotikrapport av Umberto Eco. Anfallaren spelade troligen Call of Duty 4.

Se sex sekunders oförklarlighet. Beskåda förvirring när den är som mest underbar.

Annonser