Anders bit för bit

Month: december, 2009

Århundradets scoop: Lars Ulrich har tinnitus!

Stoppa pressarna! Lägg Iran-rapporteringen i morgondagens upplaga! Blås av intervjun med Barack Obama! LARS ULRICH HAR TINNITUS!!!

Det här kan man läsa om i en artikel i SvD idag. Och jag menar egentligen inte att skämta, jag har själv tinnitus och vet hur jävligt det kan vara, men att Lars Ulrich har tinnitus, hur förvånad blev man? Vad är nyheten? Vem hade trott något annat med tanke på att han i snart 30 år spelat i ett band som får alla världens decibelmätare att vilja gå i förtidspension. För att inte tala om hur han spelar. Han använder liksom inte vispar om man säger så.

Jag vet inte, det kändes bara lite som… jaha.

Men – läser man vidare i artikeln får man längst ned reda på att han gått ut med det här för att varna unga människor om riskerna med att lyssna på hög musik, vilket jag tycker är ett strålande initiativ. Men skriv det I RUBRIKEN DÅ, och inte som ett anonymt stackars P.S. Det var ju trots allt det det handlade om.

Förmodligen ville de skapa nån slags sensation kring det hela, men i det här fallet föll det lika tungt och platt till marken som en omkulltippad lastpall. Trist på ett viktigt budskap.

UPPDATERING 30/12: Såg precis att SvD lagt till en text vid artikellänken om att LU vill varna unga. Kanske har de läst det här inlägget, kanske inte, men ändå – gott så.

Livet efter snordöden

Jag har varit i tunneln.

Jag forsade fram i överljudshastighet och såg ljuset närma sig, lika obevekligt som slutgiltigt.

Innan jag for upplevde jag en befriande känsla av viktlöshet. Jag svävade ovanför min egen kropp och blickade ned på den futtiga varelse som en gång var jag.

Med frid accepterade jag det jag hann uträtta i jordelivet och for leende och tacksamt mot tillvarons slutsignal.

Men jag nådde inte tunnelns slut. Just som jag var på väg in i efterlivets magnifika sken var det något som drog mig tillbaka. Livets gummiband var fortfarande intakt, det satte p för min färd mot slutet (eller början) och jag tumlade baklänges genom röret som ett vilset löv i en frustande tornado.

Med ett öronbedövande dån kraschlandade jag i mitt livlösa skal.

Jag fann mig liggandes i soffan där jag hade dragit vad jag trodde var min sista nästäppta suck. Med ett plötsligt ryck drog jag in den instängda lägenhetsluften i mina hopsäckade lungor. Genom näsan. Genom NÄSAN!

Snoret var borta. Förkylningen hade släppt.

Jag satte mig upp, såg mig omkring. Fingrarna trevade över soffan, morgonrocken, min orakade haka.

Allt fanns. Det var på riktigt. Jag var inte död. Jag hade överlevt.

Jag inser att jag fått en andra chans. Det finns ett liv efter en förkylning, även en sån vedervärdig som min. Tack, immunförsvaret. Jag kommer återigen att resa mig, se det vackra i världen och stå med framsträckt bröst mot tillvarons vägbommar.

Förkylning – Ett liv i funktionellt armod

Jag hade tänkt skriva något klokt och insiktsfullt om julen. Något… vackert. Som skulle få dig att stillsamt nicka och tänka ”ja, så är det”. Som skulle skapa nya bilder, kristallklara sammanhang och stämningsfulla manifestationer i ditt sinne, och få dig att fundera över din egen relation till julen. Nya infallsvinklar, definierande teorier, julfirandets essens. Jag skulle med andra ord lägga hela julen på plats. Där satt det. Alla julblogginläggs moder.

Men det enda jag överhuvudtaget kan tänka på, ägna fokus och uppbringa en text om är den komplett förlamande och meningslösa kokong till FÖRKYLNING jag för tillfället tvingas genomlida. Ja, jag skriver genomLIDA!, och jag gör det utan skamkänslor, därför att jag är övertygad om att du och alla andra vet hur löjligt förminskad man blir som människa när man 1. har 30 kilo bomull innanför näsroten, 2. nyser sig till medvetslöshet och 3. har näsborrar som förvandlats till vidöppna duschmunstycken. (Har du sett Axe-reklamfilmen med killen som sprutar ner sin omgivning med sina armhålor? Then you get my point.)

Tycker du att jag klagar? Ja kanske. Men då ska du veta att jag i skrivande stund är övertygad om att min förkylning är den värsta någonsin. Ingen, jag menar verkligen INGEN, har någonsin varit så förkyld som jag är just nu. Förmodligen är det här inlägget det sista jag gör. Mina krafter håller på att överge mig, jag känner det, jag KÄNNER det! Jag vill därför passa på att tacka dig och alla andra som läst mina texter. Det är inte så många som kommenterat, men det gör inget. Jag har sett att det är ganska många som varit inne och läst, och det räcker så. Jag kan stänga igen i frid.

Ett sista ord. Om du känner att det börjar killa i näsan, hav förtröstan. Du kommer inte att bli lika illa däran som jag. Det går nämligen inte.

Farväl.

God Jul!

Elin Woods har en man i bakgrunden


Typsnittsångest, Barcelona gjorde det igen och danska motståndsskallar

Inget nytt på Anders-fronten denna lördagskväll bortsett från att jag blivit av med en liten ångesttagg i form av typsnittet på bloggen. Jag var inte helt nöjd med hur det såg ut tidigare och har därför bytt tema till det du ser här. Lite stadigare och mer lättläst, tycker jag. Vad tycker du?

Jo det är klart, lite har ju ändå hänt. Barcelona vann klubblags-VM efter en rysare mot argentinska Estudiantes.  Barça ägde matchen men argentinarna tog ändå ledningen i första. Pedro nickade dock in kvitteringen efter en rejäl press, matchen gick till förlängning, och vem slog då till om inte Leo Messi som bröstade in det avgörande målet. Fina glädjescener efteråt med en storgråtande Pep Guardiola i centrum. Barça har tagit oslagbara sex(!) titlar under 2009. Historiskt.

Och så klämde jag in en dansk rulle på kvällskvisten. Flamman  & Citronen – den dyraste produktionen i dansk filmhistoria – var en ganska spännande men stundtals väl långsam historia och några danska motståndsmän under andra världskriget. Älskare av dansk film som jag är hade jag höga förväntningar, och visst var den välgjord och välspelad men jag köpte inte att det ständigt blev helt folktomt på stadsgatorna (mitt på dagen) varje gång en nazist skulle lönnmördas. Sevärd men inte så mycket mer.

That´s the wrap.

David Bowie Top 3

Är inne i en intensiv David Bowie-period. Toklyssnar. Han har varit en av mina stora sen jag såg videon till Life on Mars? första gången nån gång i början av 70-talet. Alltid på väg, ständigt sökande, och hittande.

Och bara därför: mina Top 3 Bowie-ögonblick:

1. Redan nämnd – första gången jag såg videon till Life on Mars?. Kan ha varit 7 eller 8 år. Där var han, i grön kostym och morotsfärgat hår, sjungandes en låt som kändes som om den kom från den planet texten ifrågasätter. Vad är det där?!, minns jag att jag utbrast. Det är David Bowie, svarade min syster, åtta år äldre och (den lyckosamma) skulden till att jag större delen av min uppväxt lyssnade på musik som fick mina jämnåriga kamrater att ifrågasätta mitt förstånd. Det var nåt nytt, nåt annat, och jag tror att det gav mig en första skjuts åt att förstå att en artists musik ibland kan handla om mer än själva musiken.

2. Ullevi 1983. Första gången jag såg honom live, välplacerad ca 5 meter från scen. Jag har läst att han vid den perioden upplevde att musiken rent generellt drev åt att bli mer maskinell och kall, och att han därför ville leverera värme, glädje och färg. Let´s Dance var hans budskap. Han nådde mig, och 50 000 till.

3. Tin Machines första platta. Att komma hem med den – efter att ha gäspat sig igenom ett par av hans sämsta plattor någonsin (Tonight och Never Let Me Down) och sorgset ha konstaterat att han hamnat i en beklaglig mittenfåra tillsammans med hitlisteabonnenter som Phil Collins och Lionel Ritchie – att komma hem med Tin Machine, se bandet elegant posera i svarta kostymer mot vit bakgrund och höra den mot konvolutet bjärt kontrasterande musiken som räckte långfingret åt varenda DJ inom topplisteavstånd, som pulserade av vildsint animalisk bandenergi och som brutalt knäckte av varenda gren mot hans stagnerade sena åttiotal. Det var lika oförutsägbart som perfekt. Där är han! Igen! Äntligen!

Vilket är ditt bästa Bowie-ögonblick? Skriv och berätta.

Gillette – The best men they could get?

Jag skulle vilja vara en fluga på väggen inne på Gillettes marknadskontor just nu efter att de har åkt på decenniets reklamtorsk. Thierry Henry handgripligen utpekad som fuskare. Tiger Woods får Raskenstam att framstå som monogam. Två av tre möjliga. (Fattas bara att Roger Federer byggt sin tenniskarriär på mutade bollkallar.)

Plötsligt får payoffen ”The Best a Man Can Get” en helt ny mening.

Expressen hade förresten en liten artikel idag där Paul McCartney berättar att han ångrar äktenskapet med Heather Mills, och till artikeln använde de de här bilderna. Undrar på vems sida de står?

En instickare om svininfluensan och en julskvätt Bob Dylan

Så var man stungen i armen och (förhoppningsvis) skyddad från den i pressen så avigt upphaussade svininfluensan. Jag och en arbetskamrat knallade över på chans på lunchen. Jag hade befarat köer à la Liseberg en solig sommarlördag men det var näst intill öde på vårdcentralen.

Vi var inte listade dit vi gick, utan hoppades på att det skulle gå bra ändå.

– Välkomna, sa en dam vid ingången.
– Vi vill vaccinera oss.
– Är ni listade här?
– Nej.
– Då går det tyvärr inte.

Jaha, det var bara att så vackert traska tillbaka. Men som tur var fick min kollega en snilleblixt. Hon frågade:

– Men kan vi lista oss här då?
– Visst, åk upp till fjärde våningen.

Okej, vi tog hissen upp, skrev på en blankett, och åkte ner igen.

– Nu är vi listade, kan vi vaccinera oss nu då?
– Välkomna!

Så svårt var det. Tog knappt 10 minuter. Uppenbarligen är det bara att lista sig tillbaka till den gamla vårdcentralen när man behöver. Kan ju vara bra att veta. Hej och hå.

—-

Bob Dylans julskiva Christmas in the Heart snurrar mer och mer och växer för varje lyssning. His Bobness harklar sig igenom den amerikanska julsångstraditionen med värdighet, glädje och respekt. Det är inte Bob Dylan som talar, det är budskapet. Låtarna. Julen.

Zlatan – Ett fall för jantelagen

Läste idag att Zlatan tackar nej till landslaget på grund av att han inte är intresserad av att spela träningslandskamper. Han säger;”…jag har nått en nivå när jag känner att jag inte får ut något av det. Jag lägger energi på något som inte ger mig något tillbaka. Det är svårt att känna motivation när det inte finns några viktiga matcher att spela.” Han flaggar dock för att kunna tänka sig spela om det gäller något, t.ex. VM eller EM.

Och vad innebär då det här? Ja på sätt och vis förstår jag honom. Har man vant sig att spela tillsammans med Barças stjärnor och lärt sig vad det tillför ens eget spel måste det kännas frustrerande att komma till landslaget och behöva sänka sig för att passa in. En annan bloggare skrev att Zlatan i landslaget är som om Jimi Hendrix skulle spela i Lasse Stefanz. Spelar ingen roll hur bra han är, han får ändå bara spela De sista ljuva åren. (Det ligger något i det.)

Det finns en riskabel sida av det här myntet. Om fler än han skulle börja resonera så skulle landslaget förlora sin status. Utarmas. Det skulle för en del reduceras till en bisyssla man kan pyssla med när man har tid, när andan faller på, och när man känner för att hänga med de gamla polarna.

Skräckscenariet blir att landslaget på sikt utvecklas till en plantskola för unga talanger som vill visa upp sig på den internationella marknaden, eller för allsvenska spelare som fortfarande när en proffsdröm. Och det vinner vi inga VM på.

Jag funderar vidare. Är det här en isolerad Zlatan-händelse eller är det som jag tror, ett tidens tecken? Det finns en tendens som pekar åt det hållet. Henke Larsson tackade för sig både en och två gånger. Ljungberg likaså. De topprankade spelarna blir mätta, lite äldre, och börjar prioritera bort saker i livet. Och då ryker landslaget.

Jag kan tänka mig att Zlatans beslut väcker ilska i landet, men anar att det ligger en hel del Jante i den ilskan. Man ska inte tro att man är något!! Men det är just det Zlatan gör. Och han inte bara tror, han VET att han är något, och det är till stor del på grund av det som han har nått dit han har nått. Sticker den attityden i ögonen på folk? Jag tror det.

Jag beklagar naturligtvis att Zlatan tackar nej till landslaget, men är han inte motiverad så är han inte det. Vad som är rätt eller fel är inte jag mannen att avgöra. Han vill inte helt enkelt, och då ska han inte spela.

Man kan ju faktiskt vända på steken och glädja sig åt att han inte stängt dörren och istället se fram emot en taggad och sugen Zlatan när det är dags för EM-kval.

UPPDATERING: Läs mer om vad Zlatan tänker och tycker här. Inget om landslaget men däremot en indikation om hans ambition. Sug på den, Jante.

The Truth – reklamfilm när den är som bäst

Som copywriter blir man tårögd. Det behövs ingen mastodontbudget när man har en idé som den här. Sicket hantverk. Så enkelt, intelligent och knäckande bra att man bara vill gå hem och lägga sig.

Uppfostran – En skola om det viktiga i livet

I kväll var det skräck på TV. Alien vs. Predator. Alienmonstret – rymdbest 1A, som gav min tonåriga hjärna mardrömmar i ett halvår, vars kompletta DNA-struktur består av genuin ondska och som på egen hand slaktade halva Hollywood utom den tappra Sigourney Weaver – skulle återigen göra livet surt för en bunt intet ont anande stackare.

Adam – min fjortonårige filmslukare – undrade om han kunde få kolla. Jag kände genast hur det knöt sig i magen på mig. Oron steg genom min kropp som vattnet i en nyspolad toalett. Jag letade efter orden, argumenten, för att på ett så uppfostringspedagogiskt sätt som möjligt förhindra katastrofen. Min beskyddarinstinkt gick hela vägen upp till 11 på en 10-gradig skala.

– Nej, svarade jag, du får inte se den.

– Men den verkar inte så farlig, sa Adam Jag har nog sett värre grejer.

– Det vet jag, det är inte det det handlar om.

– Men vadå, är den inte bra eller?

– Helt oväsentligt.

– Men vad är det då?!

Varpå jag spelade ut sanningen, det oemotsägliga och enda argumentet, inlindat i en lika delar stor portion faderskärlek som ren omtanke.

– Det går inte, lille vän. Du måste se Alien först. Ettan. Sen tvåan, sen trean, sen fyran, SEN kan du se Alien vs Predator. Du måste se dem i rätt ordning!

Man måste vara vaksam, annars kan det gå snett för dem senare i livet.