Uppfostran – En skola om det viktiga i livet

av Hellstranders

I kväll var det skräck på TV. Alien vs. Predator. Alienmonstret – rymdbest 1A, som gav min tonåriga hjärna mardrömmar i ett halvår, vars kompletta DNA-struktur består av genuin ondska och som på egen hand slaktade halva Hollywood utom den tappra Sigourney Weaver – skulle återigen göra livet surt för en bunt intet ont anande stackare.

Adam – min fjortonårige filmslukare – undrade om han kunde få kolla. Jag kände genast hur det knöt sig i magen på mig. Oron steg genom min kropp som vattnet i en nyspolad toalett. Jag letade efter orden, argumenten, för att på ett så uppfostringspedagogiskt sätt som möjligt förhindra katastrofen. Min beskyddarinstinkt gick hela vägen upp till 11 på en 10-gradig skala.

– Nej, svarade jag, du får inte se den.

– Men den verkar inte så farlig, sa Adam Jag har nog sett värre grejer.

– Det vet jag, det är inte det det handlar om.

– Men vadå, är den inte bra eller?

– Helt oväsentligt.

– Men vad är det då?!

Varpå jag spelade ut sanningen, det oemotsägliga och enda argumentet, inlindat i en lika delar stor portion faderskärlek som ren omtanke.

– Det går inte, lille vän. Du måste se Alien först. Ettan. Sen tvåan, sen trean, sen fyran, SEN kan du se Alien vs Predator. Du måste se dem i rätt ordning!

Man måste vara vaksam, annars kan det gå snett för dem senare i livet.

Annonser