Livet efter snordöden

av Hellstranders

Jag har varit i tunneln.

Jag forsade fram i överljudshastighet och såg ljuset närma sig, lika obevekligt som slutgiltigt.

Innan jag for upplevde jag en befriande känsla av viktlöshet. Jag svävade ovanför min egen kropp och blickade ned på den futtiga varelse som en gång var jag.

Med frid accepterade jag det jag hann uträtta i jordelivet och for leende och tacksamt mot tillvarons slutsignal.

Men jag nådde inte tunnelns slut. Just som jag var på väg in i efterlivets magnifika sken var det något som drog mig tillbaka. Livets gummiband var fortfarande intakt, det satte p för min färd mot slutet (eller början) och jag tumlade baklänges genom röret som ett vilset löv i en frustande tornado.

Med ett öronbedövande dån kraschlandade jag i mitt livlösa skal.

Jag fann mig liggandes i soffan där jag hade dragit vad jag trodde var min sista nästäppta suck. Med ett plötsligt ryck drog jag in den instängda lägenhetsluften i mina hopsäckade lungor. Genom näsan. Genom NÄSAN!

Snoret var borta. Förkylningen hade släppt.

Jag satte mig upp, såg mig omkring. Fingrarna trevade över soffan, morgonrocken, min orakade haka.

Allt fanns. Det var på riktigt. Jag var inte död. Jag hade överlevt.

Jag inser att jag fått en andra chans. Det finns ett liv efter en förkylning, även en sån vedervärdig som min. Tack, immunförsvaret. Jag kommer återigen att resa mig, se det vackra i världen och stå med framsträckt bröst mot tillvarons vägbommar.

Annonser