Anders bit för bit

Month: januari, 2010

David Byrne om hur vi kan komma bättre överens i blandkulturer

Här kommer en läs- och tänkvärd text av David Byrne (ja – han från Talking Heads) om vad som krävs för att komma överens i blandkulturer. Jag kände mig hoppfull efter att ha läst den. Hoppas du gör det också.

Krigstrauma och glappsladdar

Hade ställt in mig på att få något gjort ikväll.

Kanske få till pappersanarkin här hemma. Eller röja upp i barnens rum, anarki där också, fast gulligare och med färre siffror.

Istället blev jag sittandes med The Hurt Locker – krigstraumedrama om desillusionerade bombdesarmerare i Irak (som visserligen var okej men inte vad jag hade planerat att ägna över två timmar åt), och därefter fastnade jag i trekvart med att försöka hitta rätt läge till den ständigt glappande hemmadatornätsladden.

Kan man gå en kurs i kvällsplanering?

Valdebatt 1 – En livlös historia

Hej och hå, så var valåret igång på allvar med den första debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt avklarad. Och tidningarna kommer att vända ut och in på varenda stavelse och det kommer att ältas vem som vann och vem som hade bäst argument och vem som såg mest avspänd ut och det ena efter det andra …

Problemet är att debatten inte sa ett smack. Vi fick höra ord vi redan hört, fraser vi förväntade oss och löften som är skrivna för att låta övertygande. Jag fick känslan av – som jag får i alla liknande debatter – att de båda satt ihop manuset tillsammans. Om du säger så så kan jag säga det där och då kan du kontra med nåt sånt och då kan jag svara med det här så får vi båda sagt det viktigaste och så blir det sådär gött formellt och kontrollerat svenskt som det brukar vara. Bra va?

Och hur blev det? Tja, det blev ungefär lika kul som att se färg torka.

Jag tycker oftast att dessa debatter är urtråkiga, men jag kommer att fortsätta titta på dem. Jag när nämligen en förhoppning om att någon av partiledarna en dag ska tappa besinningen, förlora kontrollen och reagera på riktigt. (Jag hoppas på det på samma sätt som jag drömmer om att svenska fotbollslandslaget en dag ska prestera en bländande fotboll. Jag vill det så mycket, men vet att det sannolikt aldrig kommer att hända.) Men ändå, tänk att se Maria Wetterstrand bli riktigt hederligt urförbannad. Eller Reinfeldt koka över av valilska. Eller Maud Olofsson stårgråtandes skrika: dumma dig, Mona Sahlin!

Jag vill se mer passion och LIV i svenska valdebatter.

Anders Tipsar 3: Vägen

Jag såg Vägen (The Road) igår, filmatiseringen av Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är en berättelse om en pappa och hans son som vandrar genom ett öde landskap, marken är täckt av aska, deras dagar går ut på att överleva, skaffa mat, och undvika laglösa gäng som hemfallit åt kannibalism. Vägen är kantad av rester av ett konsumtionssamhälle i spillror. Man får inte reda på vad som orsakat situationen. (Naturkatastrof, kärnvapenkrig, epidemi …?) Berättelsen handlar om hopp, om kärleken mellan pappan och sonen och att det alltid finns godhet att förlita sig på även när det ser som mörkast ut.

Romanen var en av de starkaste läsupplevelser jag haft. Den är suggestiv, långsamt framåtskridande och monoton i beskrivningen av deras tröstlösa kamp för överlevnad. Samtalen mellan pappan och pojken är fåordiga och går mestadels ut på att pappan försäkrar sonen att de tillhör ”de goda” och att de måste bära elden inom sig, annars kommer de att dö. Det enda de har är varandra och hoppet om att allt ska bli bättre bara de når sitt mål, havet. Trots att det är en framtidsdystopi känns den obehagligt aktuell. Den känns som en varning. Det kan bli så här, på ett sätt kanske det redan är så, och det enda vi kan göra är att bry oss om varandra. Boken är, som jag ser det, ett mästerverk.

Filmen följer boken mer eller mindre till punkt och pricka. Jag hade mina farhågor efter att ha sett trailern (se nedan) eftersom den indikerade att vad som än hänt som orsakat det öde landskapet skulle få sin förklaring. Men regissören (John Hillcoat) gick inte i den fällan. Vilket är bra, eftersom handlingen i så fall skulle förlorat fokus.

Den kändes aningen förkortad (vilket filmatiseringar så gott som alltid gör) och på sina ställen var det nära att bli lite för sentimentalt, men det tog inte ned intrycket. Utmärkta skådespelare, framför allt Viggo Mortensen som pappan, och det förstörda landskapet var vackert i sin karghet.

Filmen ger inga svar, och den är inte gjord för att underhålla. Den är garanterat det dystraste man kan se på bio i nuläget. Inte ett uns humor. Vana som vi är att få allt tillrättalagt kan den kanske tyckas krävande, framför allt i jämförelse med andra amerikanska filmer på samma tema (världens undergång). Det hopp man skönjer mot slutet av filmen är svårpåtagligt. Berättelsen slutar egentligen inte, den kommer till en punkt där omständigheterna förändras, livet tar en vändning. Jag gör en parallell till 2012, en klassisk box-office-undergångsfilm där allt läggs tillrätta så att man som åskådare ska gå ut med en känsla av att allt ”gick bra”. Är livet sådant? Går verkligen allt ”bra”? Nej, det är sällan så.

Trots de osannolika omständigheterna kan man ändå relatera till pojken och hans pappa eftersom man känner igen sig i de grundläggande känslorna dem emellan. Omtanke, strävan och kärlek. Och kanske är det därför man även tror på ”de onda”, de laglösa gängen som ser andra människor som mat. Är det inte på sätt och vis så i vår värld? Människor livnär sig på andra, hänsynslöst, för att klara sin egen livhanke.

Vägen var en mycket bra film. Se den som en allegori över vår tid, men framför allt som en berättelse om kärleken mellan en far och hans son. Som sådan är den det mest gripande jag sett på länge. Men i första hand, läs boken. Cormac McCarthy är en av de främsta amerikanska berättarna (han skrev bland annat No Country For Old Men). Han förklarar inget, han observerar och beskriver det som sker, för att du som läsare själv ska kunna ta ställning. Vägen är stor litteratur.

Läs även recensioner härhärhär och här.

Beställ boken här.

Small Faces – Lazy Sunday

Ett underbart klipp. Small Faces gör Lazy Sunday playback och Steve Marriott glömmer (skiter i?) att det står en mikrofon på scen och att det åtminstone ska SE UT som om det är live. Jag kan se en förtvivlad bildproducent framför mig, högröd i ansiktet: Ställ dig vid micken! Ställ dig VID MICKEN!!!!!

Temporär stiltje

Det är tomt i bröstet, därav den plötsliga stiltjen här på Anders bit för bit. Kanske har jag inte känt in det nya året helt och hållet än. Eller så har jag inte tagit in tillräckligt med skit för att ha något att skita ut.

Det är även mycket nu. Mycket jobb, mycket spela, mycket att få ihop i både skalle och liv. Så du som brukar läsa här få tills vidare nöja dig med denna enkla statusrapport: Det händer inte mycket här för tillfället.

Tills nästa inlägg – be good.

2009 kom och gick. 2010 kom.

En hel vecka har snart gått av det nya året och först nu publicerar jag min ”årsrapport”. Vad är det med mig? Har jag gått och blivit saktfärdig? Ja kanske. Är det något jag lärt mig av 2009 är att man måste vara snabb i vändningarna när det handlar om bloggeriet. Nyheter blir blixtsnabbt ”yesterdays news” i bloggosfären.

Just bloggosfären har varit en stor grej för mig 2009. Upptäckandet av den, på allvar. Och då menar jag inte bara själva skrivandet och läsandet utan hur man kan använda sig av en blogg. ”News travels fast” brukar det sägas, och bland bloggarna går det undan, jädrar i min låda. Det finns en hel del spännande skribenter därute som fyller på nyhetsrapporteringarna med nya infallsvinklar och tänkvärda idéer vilket i sin tur kan ge dig en bredare bild av det som händer i samhället (för handen på hjärtat, hur ofta är man egentligen påläst nog för att bilda sig en uppfattning om det som sker runtikring?).

Att jag själv började blogga berodde till stor del på att jag ville lära mig mer om bloggvärlden. Och vad gäller formen på Anders bit för bit så lär det bli en pågående process. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv vad jag egentligen vill ha sagt. Vad är det här för blogg egentligen? Jag är nog den sämste att svara på den frågan. Men namnet säger nog det mesta. Varje inlägg är en ny bit av mig, och på sikt kanske det kan ge dig en hyfsad bild av vem jag är. Typ.

En annan grej som hände förra året var att jag började väsnas. Och med väsnas menar jag att jag börjat lira i band igen, på allvar. De senaste åren har spelandet skett på vardagsrumsnivå, med akustisk sättning, få instrument och i ett makligt reptempo. Men i maj drog jag och två vänner igång THE THIEVES – En oborstad hyllning till The Police. Ett projekt vi pratat om i 12 år och som äntligen fick se replokalens ljus. Plötsligt befann jag mig i ett sammanhang där energi och vildsinthet gällde – igen. Och det var inte bara fruktansvärt kul. Det var skönt. Välkommet. Jag insåg hur mycket jag behöver det. Väsnas!

Och det ser ut att bli mer av den varan. Blev helt nyligen inbjuden att vara med i ännu ett kul band: Jelly Belly´s – ett rutinerat gäng med rockhjärtat på rätta stället. Det ser med andra ord ut att hända en del på gigfronten också. Det ser jag fram emot!

Men jag har inte helt slutat lira ”tyst”. Trevliga och stämningsfulla rep med den osannolika mandolin/ukulele-duon Mando Lele har också börjat prickas in i kalendern. Vem vet vad det kan bli av det? 2010 får utvisa.

På det privata planet har jag fått uppleva en varm och kärleksfull återförening med den kvinna som fram till förra sommaren och fyra år dessförinnan var min flickvän. Och – jag fick några månader senare vara med om den vemodiga men vänskapliga insikten att vi två trots allt inte var ämnade för varandra. Ett ömsesidigt beslut som jag tror var det bästa för oss båda. Jag är dock glad över att den varma och fina vänskap vi har finns kvar, och har en stark förhoppning om att vi ska kunna bevara den. Men – nu växer vi på var sitt håll. Gott så.

Och vad händer 2010 då? Det finns en hel del att se fram emot. Fotbolls-VM till exempel (Spanien klår Tyskland i finalen. 2-1.). Och valet! Jag älskar att följa spelet när partiledarna slingrar sig runt varandras argument i partiledardebatterna. Det lustiga är att de där debatterna på sätt och vis är uppgjorda på förhand eftersom de debatterande i princip vet vad den andre kommer att säga, och vad de ska svara på det. Och det vet vi tittare också. Det handlar inte lika mycket om VAD de säger som HUR de säger det. Valet kommer att bli en fråga om hur väl de olika partibudskapen kommuniceras, och hur smart de sociala medierna används. Idag finns det en möjlighet till dialog med väljarna som inte tidigare setts liken av. Och väljarna vill ha en dialog. Därför gäller det för partierna att gå där stigen är upptrampad istället för att bygga vägar där ingen vill gå. Där väljarna är, där måste de också vara. (Uppdatering: Intressant samtalsartikel om ämnet hittar du här.) Vad gäller utgången väntar jag med att sia, det är för tidigt för det (däremot hoppas jag att SD försvinner från den politiska kartan lika spårlöst som en fjärt i vinden!).

Och så hoppas jag för min yrkeskarriärs skull att reklamåret blir något ljusare än det varit på sistone. Och det verkar som att det är på gång, åtminstone skvallrade slutet av året på det. Det känns i reklammagen.

För övrigt: 2010 – Come what may.