Anders Tipsar 3: Vägen

av Hellstranders

Jag såg Vägen (The Road) igår, filmatiseringen av Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är en berättelse om en pappa och hans son som vandrar genom ett öde landskap, marken är täckt av aska, deras dagar går ut på att överleva, skaffa mat, och undvika laglösa gäng som hemfallit åt kannibalism. Vägen är kantad av rester av ett konsumtionssamhälle i spillror. Man får inte reda på vad som orsakat situationen. (Naturkatastrof, kärnvapenkrig, epidemi …?) Berättelsen handlar om hopp, om kärleken mellan pappan och sonen och att det alltid finns godhet att förlita sig på även när det ser som mörkast ut.

Romanen var en av de starkaste läsupplevelser jag haft. Den är suggestiv, långsamt framåtskridande och monoton i beskrivningen av deras tröstlösa kamp för överlevnad. Samtalen mellan pappan och pojken är fåordiga och går mestadels ut på att pappan försäkrar sonen att de tillhör ”de goda” och att de måste bära elden inom sig, annars kommer de att dö. Det enda de har är varandra och hoppet om att allt ska bli bättre bara de når sitt mål, havet. Trots att det är en framtidsdystopi känns den obehagligt aktuell. Den känns som en varning. Det kan bli så här, på ett sätt kanske det redan är så, och det enda vi kan göra är att bry oss om varandra. Boken är, som jag ser det, ett mästerverk.

Filmen följer boken mer eller mindre till punkt och pricka. Jag hade mina farhågor efter att ha sett trailern (se nedan) eftersom den indikerade att vad som än hänt som orsakat det öde landskapet skulle få sin förklaring. Men regissören (John Hillcoat) gick inte i den fällan. Vilket är bra, eftersom handlingen i så fall skulle förlorat fokus.

Den kändes aningen förkortad (vilket filmatiseringar så gott som alltid gör) och på sina ställen var det nära att bli lite för sentimentalt, men det tog inte ned intrycket. Utmärkta skådespelare, framför allt Viggo Mortensen som pappan, och det förstörda landskapet var vackert i sin karghet.

Filmen ger inga svar, och den är inte gjord för att underhålla. Den är garanterat det dystraste man kan se på bio i nuläget. Inte ett uns humor. Vana som vi är att få allt tillrättalagt kan den kanske tyckas krävande, framför allt i jämförelse med andra amerikanska filmer på samma tema (världens undergång). Det hopp man skönjer mot slutet av filmen är svårpåtagligt. Berättelsen slutar egentligen inte, den kommer till en punkt där omständigheterna förändras, livet tar en vändning. Jag gör en parallell till 2012, en klassisk box-office-undergångsfilm där allt läggs tillrätta så att man som åskådare ska gå ut med en känsla av att allt ”gick bra”. Är livet sådant? Går verkligen allt ”bra”? Nej, det är sällan så.

Trots de osannolika omständigheterna kan man ändå relatera till pojken och hans pappa eftersom man känner igen sig i de grundläggande känslorna dem emellan. Omtanke, strävan och kärlek. Och kanske är det därför man även tror på ”de onda”, de laglösa gängen som ser andra människor som mat. Är det inte på sätt och vis så i vår värld? Människor livnär sig på andra, hänsynslöst, för att klara sin egen livhanke.

Vägen var en mycket bra film. Se den som en allegori över vår tid, men framför allt som en berättelse om kärleken mellan en far och hans son. Som sådan är den det mest gripande jag sett på länge. Men i första hand, läs boken. Cormac McCarthy är en av de främsta amerikanska berättarna (han skrev bland annat No Country For Old Men). Han förklarar inget, han observerar och beskriver det som sker, för att du som läsare själv ska kunna ta ställning. Vägen är stor litteratur.

Läs även recensioner härhärhär och här.

Beställ boken här.

Annonser