Anders bit för bit

Month: februari, 2010

Lagerbäck vs. Maradona = Uppåt vs. Nedåt

Lagerbäck tar över Nigeria. Jag tycker det känns så jäkla kul och hoppas av hela mitt hjärta att det går bra. Det ska bli riktigt intressant att se vad hans filosofi kan göra i ett annorlunda fotbollsklimat. Det är svårt att bli profet i sitt eget hemland, det är han nog den första att skriva under på. Jag tror hans anseende är större i utlandet än här hemma. Håller alla tummar för att han infriar förväntningarna.

Första VM-matchen går mot Argentina med Maradona som förbundskapten. Och just Maradona är, tror jag, den stora anledningen till att det inte kommer att gå bra för Argentina det här VM:et. Där snackar vi nämligen om en som VERKLIGEN är profet i sitt eget hemland. Och inte bara profet, han är snudd på Gud.

Det känns som att det är just därför han fått platsen som kapten, inte för att han är en bra tränare, utan för att han är Maradona! Och de flesta argentinare hoppas säkert att det ska räcka. Men tyvärr. Det var på håret att de tog sig till VM, trots en trupp som skulle få vilken världstränare som helst att börja dregla. Dessutom ser han till att bli avstängd på grund av den numera klassiska avsugningskommentaren till de journalister som kritiserat honom. Hur påverkar det truppen? Vad känner spelarna inför en coach som har svårt att förklara sina idéer (har han några?), som har svårt att motivera spelarna och som kan kläcka ur sig i princip vad som helst och till på köpet åka på en lång avstängning. Skapar han den trygghet i gruppen som är nödvändig för att de ska kunna prestera? Njae, det räcker inte med att vara Maradona, och det tror jag många har börjat förstå.

Och, vem vet, det kanske är ett litet trauma för Argentina att inse att deras nationalklenod, som trots allt kommit tillbaka från både missbruk och hjärtattacker, att hans fotbollsgloria inte bara halkat på sned, den hänger och dinglar i ett ruggslitet snöre. Har de några verktyg att hantera det? De kanske är så förblindade av att de så gärna VILL att deras hjälte ska resa sig och en gång för alla visa vem som är den störste, att de inte inser fakta: han är en föredetting.

Nej, det kommer inte att gå bra för Argentina, tyvärr. Jag hade gärna sett dem i en final mot Spanien, vilket jag tror varit möjligt med en annan tränare. De har ju som sagt ett spelarmaterial av äkta finalkaliber. Messi, Higuaín och Riquelme t.ex.

Jag ser dock fram emot NigeriaArgentina. Det kommer att visa sig vem av dem båda som är tränaren, och vem som borde stannat hemma. Vad gäller det första alternativet så sätter jag en stark peng på Lasse.

Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

Gail Ann Dorsey. Definitely not under pressure.

Ett alldeles förtjusande klipp det här. David Bowie i duett med sin underbara basist Gail Ann Dorsey. Låten är Under Pressure, som Bowie spelade in med Queen 1981. Det finns inte många som klarar att matcha Freddie Mercury någonsin, men luta dig tillbaka och njut av Gail Anns självklarhet när hon inte bara matchar hans sång, hon gör det lätt och med värme och innerlighet. Och kolla leendet hon bränner av vid 1,38. Man smälter.

Hon är så inihelsike bra att jag bara blir lycklig.

Alltså – tänk om ändå …

Att älta är bland det värsta jag vet. Det är meningslöst, beroendeframkallande och leder bara åt ett håll, nämligen spikrakt ner i ångesten.

Att älta är att försöka lösa olösliga problem genom att tänka. Att tro sig kunna tänka om verkligheten.

Men det går såklart inte. Vissa saker är som de är, och oavsett hur dåligt det får en att må, så är bästa sättet att lära sig hantera det – att just hantera det. Acceptera det. Och lära sig leva med det. Eller ta tag i det.

Men ibland kan man inte låta bli. Man drömmer och fantiserar och önskar och hoppas … För att förr eller senare slås av den bistra verkligheten.

Men man är snart där igen och tröstar sig med sköna, idealiserande tankar, för att det får en att må så bra, om bara för en liten stund.

Och så kommer än en gång verkligheten och talar om för en att: nej så är det inte och det kommer aldrig att bli så. Fram och tillbaka går det, som en pingismatch.

Så här är det. Jag vet att det är så. Jag har varit där många gånger.

Och jag är där nu.

Ta en titt på det här klippet. Det gör mig glad. Och ledsen. Det får mig att älta, drömma och önska. Tänk om ändå … alla fyra kunde … efter alla år … hur hade det blivit?

Tänk om ändå …

Jag, min son och hela Internet på en gång.

Sitter på sängen i min sons rum. Bredvid mig sitter just sonen; han bombar och springer runt tillsammans med några okända medspelare i nåt skjut-på-allt-som-rör-sig-spel på sitt nyinkopplade xBox Live. Själv försöker jag hålla koll på det som händer på Facebook och Twitter samtidigt som jag läser nyheter och bläddrar runt på de bloggar jag hamnat på efterkälken med att följa. Plus att jag bloggar själv. Och letar låtar på Spotify.

För en stund sedan, när jag slet med att koppla in xBoxen till nätverket, satt jag i två olika telefonköer (Telia och xBox) samtidigt som jag chattade med en tjej på Telia Support. (Sa jag att jag googlade efter lösningar också?)

Och allt det här gör jag lite slentrianmässigt, ungefär som när man sätter på potatisen och plockar ur diskmaskinen samtidigt som man häller upp ny mat till katten. Det går av bara farten.

Det kanske låter stressigt och splittrat, men det är det inte. Det är så här tillvaron ser ut idag, och det är bara att gilla läget, hänga med och se det positiva i det. Sonen är glad, jag känner mig pigg av den uppdatering de sociala medierna för med sig och vi har för tillfället väldigt mysigt där vi sitter, han med sitt xBox, jag med min laptop, brevid varandra i sängen.

EM-ångesten börjar rota sig

EM-kvalgruppen såg överkomlig ut. Första känslan var att det här tar vi. Men så började jag tänka. Och jag såg mållösa och krampaktiga bortamatcher mot Ungern och Finland, förnedring i båda mötena mot ett spelskickligt Holland, som tappade poäng i sista matcherna eftersom de redan var klara, och efter sju sorger och åtta oavgjorda bedrövelser blev det ödesmatch i sista omgången som resulterade i att Sverige missade EM på målskillnad. Eller nåt.

Kanske är det gaisaren i mig som lärt sig att aldrig ta ut något i förskott. Eller så har jag blivit vis av erfarenheten när det handlar om svenska fotbollslandslaget. Lika väl som vi kan snubbla oss in i ett stort mästerskap kan vi kraschlanda på utsidan. En sak är säker: det blir inte lätt. Vi är sällan så bra som vi själva tror.