Anders bit för bit

Month: mars, 2010

Hur går det med spanskan, Zlatan?

Igår tryckte Zlatan in sitt första spelmål på hur länge som helst. Jag knöt en näve i soffan och tänkte: ”Äntligen! Måtte det lossna för honom nu.” Det har varit på gränsen till plågsamt att se honom i de senaste matcherna. Han har sett ensam ut. Man ser honom sällan kommunicera med sina lagkamrater i ord, han tittar mest ner i backen, och när någon gör mål är han nästan alltid sist framme och gratulerar.

Jag undrar ibland vad han säger när han klappar om målgöraren. Han tittar oftast åt ett annat håll och verkar mest mumla något, medan de andra skriker och tjoar.

Och då går den här tankesnurran igång: Ponera att Zlatan har problem med språket. Tänk dig in i situationen att han inte helt och hållet förstår vad de andra i laget säger, och att han inte kan uttrycka det han vill få sagt till dem. Om det vore så, så är det kanske inte så konstigt att han hamnar lite utanför, eller att han håller igen när någon annan gör mål: han har inte den språkliga kanalen för att uttrycka det. Och om det är så är det heller inte så konstigt om det påverkar hans kroppsspråk. Det ena ger det andra.

Det här är bara en tanke som slog mig igår. Naturligtvis har hans agerande med formsvackan att göra också. Han har höga krav på sig och är en klassisk anfallare. Hans uppgift är att göra mål, och när målen uteblir och chans efter chans bränns så är det klart att han blir låg.

Hur som helst, det var gott att se honom igår. Men jag ser fram emot att se honom peka mer och ge direktiv. Eller stå och ledigt småprata med någon innan avspark. Det hade känts tryggare då.

Annonser

Ja jag måste ju testa …

Jag har tankat ner WordPress till iPhonen och firar det genom att skriva mitt första och troligtvis enda inlägg därifrån. Att skriva SMS och statusuppdateringar är en sak men det minimala tangentbordet inbjuder inte till några romaner direkt. Därför får det räcka så här.

Anders Tipsar 4: Direktören för det hele

Jag såg om Lars von Triers ”komedi” Direktören för det hele (2006) igår kväll. En briljant film, dels på grund av ett för von Trier ovanligt högt skrattvärde, men även för hantverkets skull. Varje scen är ett misch-masch av flera olika till synes improviserade tagningar där de bästa replikerna tycks ihopklippta utan hänsyn till ljus, ljud och kameravinkel. (von Trier använde sig av automavision vid inspelningen, ett slumpstyrt dataprogram som styr kamerans inställningar, därav de ibland oväntade och ryckiga bildlösningarna.)

von Trier gjorde så för att tvinga publiken att ständigt leta efter filmens fokus. Hans resonemang var, att om man ställer sig längst fram på en biograf och tittar bakåt på publiken, så ser man hur allas blickar hela tiden riktas åt samma håll. Det här kommer sig av att det traditionella filmberättandet går ut på att styra var åskådaren ska titta. Det finns ett blickfokus i varje scen, och det är noga uttänkt var.

Den här regeln bryter von Trier. Eftersom varje scen är ihopsatt av många olika klipp tvingas vi hela tiden leta efter vad det är vi ska titta på, och sålunda blir vi mer koncentrerade. Ett typiskt Trierskt påfund, om ni frågar mig.

Det är befriande med någon som vågar bryta det förväntade; med någon som vågar utmana publiken. Och inte bara med ett ovant berättarsätt. Han presenterar även en intelligent historia som till det yttre är en komedi, men som i grund och botten är en syrlig satir över finkulturen:

Den konflikträdde Ravn äger ett IT-bolag men har hittat på en chef för att slippa ta ansvar för tuffa beslut. När han ska sälja bolaget kräver köparen att den riktige chefen ska närvara, och Ravn hyr då in en arbetslös och djupt seriös skådespelare att spela chefen i ett par dagar, vilket leder till sanslösa förvecklingar och outsägligt pinsamma situationer när han träffar de anställda. Skådespelaren går dock in för sin roll mer än Ravn räknat med, och börjar lägga sig i försäljningen av företaget.

Historien utvecklas till en sedelärande skröna om moral – tror man. Nu är ju det här en von Trier, så räkna med ett och annat höjt ögonbryn.

von Trier säger själv i smart inklippta kommentarer att historien absolut inte är att tas på allvar, och avslutar med att vi som fick vad oss förväntade oss även fick vad vi förtjänade. Så om man gillade den, är man då en del av den finkultur han ondgör sig över?

von Triers filmer består alltid av mer än vad som berättas på duken.

Vad händer?

Jag har hamnat i en svacka. En sån där period där alla aktiviteter och planer i huvudet står i bjär kontrast till det som verkligen händer, eller  rättare sagt INTE händer.

Jag får helt enkelt ingenting gjort.

Annat är det på jobbet. Där drar det på som aldrig förr med fullspäckade dagar och projekt som trängs om uppmärksamheten. Likadant är det med lirandet. Det har inte varit så här kul och spännande på många år.

Det är det där andra som står still. Livet.

Vad är det jag väntar på? Jag kanske håller på att samla kraft?

Frågan är bara: inför vad?