Anders Tipsar 4: Direktören för det hele

av Hellstranders

Jag såg om Lars von Triers ”komedi” Direktören för det hele (2006) igår kväll. En briljant film, dels på grund av ett för von Trier ovanligt högt skrattvärde, men även för hantverkets skull. Varje scen är ett misch-masch av flera olika till synes improviserade tagningar där de bästa replikerna tycks ihopklippta utan hänsyn till ljus, ljud och kameravinkel. (von Trier använde sig av automavision vid inspelningen, ett slumpstyrt dataprogram som styr kamerans inställningar, därav de ibland oväntade och ryckiga bildlösningarna.)

von Trier gjorde så för att tvinga publiken att ständigt leta efter filmens fokus. Hans resonemang var, att om man ställer sig längst fram på en biograf och tittar bakåt på publiken, så ser man hur allas blickar hela tiden riktas åt samma håll. Det här kommer sig av att det traditionella filmberättandet går ut på att styra var åskådaren ska titta. Det finns ett blickfokus i varje scen, och det är noga uttänkt var.

Den här regeln bryter von Trier. Eftersom varje scen är ihopsatt av många olika klipp tvingas vi hela tiden leta efter vad det är vi ska titta på, och sålunda blir vi mer koncentrerade. Ett typiskt Trierskt påfund, om ni frågar mig.

Det är befriande med någon som vågar bryta det förväntade; med någon som vågar utmana publiken. Och inte bara med ett ovant berättarsätt. Han presenterar även en intelligent historia som till det yttre är en komedi, men som i grund och botten är en syrlig satir över finkulturen:

Den konflikträdde Ravn äger ett IT-bolag men har hittat på en chef för att slippa ta ansvar för tuffa beslut. När han ska sälja bolaget kräver köparen att den riktige chefen ska närvara, och Ravn hyr då in en arbetslös och djupt seriös skådespelare att spela chefen i ett par dagar, vilket leder till sanslösa förvecklingar och outsägligt pinsamma situationer när han träffar de anställda. Skådespelaren går dock in för sin roll mer än Ravn räknat med, och börjar lägga sig i försäljningen av företaget.

Historien utvecklas till en sedelärande skröna om moral – tror man. Nu är ju det här en von Trier, så räkna med ett och annat höjt ögonbryn.

von Trier säger själv i smart inklippta kommentarer att historien absolut inte är att tas på allvar, och avslutar med att vi som fick vad oss förväntade oss även fick vad vi förtjänade. Så om man gillade den, är man då en del av den finkultur han ondgör sig över?

von Triers filmer består alltid av mer än vad som berättas på duken.

Annonser