Anders bit för bit

Month: april, 2010

Om att spara livet på hög

Det börjar med att du får ett brev av typen hyfsat-viktigt-men-inte-tillräckligt-för-att-tas-om-hand-direkt. Du lägger det på hallbordet eller i köket, på en bra plats. Senare på dagen kommer barnen hem med några papper från skolan. Du ögnar igenom, prioriterar enligt samma princip som det förra brevet, och vips ligger det i samma hög. Några dagar senare har det hamnat ett par reklamutskick där. Och ett block. Information från kyrkofullmäktige. Dags att deklarera. Din Del. Information till våra hyresgäster. Kvitton. Hem & Hyra. Ett mattehäfte som försvann för två månader sedan. Vårt Älvsborg – Stadsdelsförvaltningen informerar. Teckningar. Plus en massa brev av samma karaktär som det första brevet (försäkringskassan, bankinfo, årsbesked, facket, CSN, info om val av vårdcentral och en och annan räkning) samt alla kuvert! de låg i som på något märkligt sätt lyckats hänga sig kvar vid sitt innandöme.

Det är i det här stadiet av högen som man slutar se den. På något konstigt sätt – så finns den inte. Den ständiga tillförseln av papper fortsätter visserligen, men från att ha varit en gripbar ansamling som man en dag ska ta tag i har den jäsande traven förvandlats till ett oöverstigligt hinder. Ett tröttsamt bevis på ens egen otillräcklighet. En triumferande manifestation av Sedan.

Allt detta slår dig den dagen då det inte längre finns någon återvändo. Du MÅSTE ta hand om högen. Förnekelsen faller åt sidan och du står ansikte mot ansikte med ditt skäms. Du står inför en ångestfylld resa bakåt i ansvars-tiden, till stunder du önskar du kommit ihåg men helst vill glömma. Till dagar av slarv och veckor av ansvarslöshet. Till bortträngda borden och pinsamma insikter av självförakt.

Nu tror du kanske att jag har just en sådan hög att ta hand om idag? Då tror du fel.

Jag har två.

Om ett alldeles för långt nu

Att stanna upp en dag och inse att man hamnat under vardagen är en hisnande känsla. Det slår en med kraft: att sortera ihop tvätten som annars görs i förbifarten kräver plötsligt flera dagars ställtid, en promenad bort till affären delar av en hel dag, den ickesorterade pappershögen blänger från hörnet av köksbänken. Och det märkliga är att det slår en retroaktivt. När man inser det inser man samtidigt att det varit så länge. Ogjorda saker får dagarna och veckorna att blanda ihop sig.

På samma sätt är det med de goda små vardagliga tingen. De man inte märker, men som på samma sätt får en att en dag stanna upp och tänka: vart tog tiden vägen? Vart tog min lille parvel vägen? Är det han som står där i köket, nästan lika lång som jag själv, med bruten röst? Är det han, vars rörelser blir mer och mer en kopia av mina, och som snart slutat fråga innan har lånar mina t-shirts? Hur blev han sån? NÄR blev han sån?

Och vem är det som sitter vid datorn? Med ögonskugga och stickad mössa. Är det flickan som aldrig kunde gå en meter utan att hålla mig i handen? Som idag oftare är en stängd dörr än en människa av kött och blod. När blev hon sån?

Och jag, tänker jag när jag ser mig i spegeln. Är det där trötta ansiktet med grånad i både skägg och hår, är det jag? När ska jag inse att tiden går också för mig? När ska jag börja fylla mina dagar med annat än med samma som dagen innan? När ska jag fylla dem med Livet?

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Och det stämmer, men bara i nuet. För när man tittar tillbaka på en rolig tid, så verkar den förvånansvärt lång. En tråkig tid däremot har ett långsamt och outhärdligt nu, men i backspegeln tycks dagarna, veckorna och åren flugit fram. Många korta nu är bättre än ett enda långt.

Jag har haft samma nu alldeles för länge. Jag vill ha ett nytt. Vad kostar det?

Om varför jag inte skriver

Jag har börjat få kommentarer: varför skriver du ingenting? Ska försöka förklara varför.

Det är egentligen inte så konstigt. Jag har inte känt lusten. Poängen med bloggen från början var att skapa en plats där jag kunde skriva av mig. Lätta på trycket. Formulera de tankar som dök upp, lite som de kom. När jag har lust, vilket jag inte haft.

Det har varit mycket nu, för att använda en sliten fras. Mycket runtomkring. Jobbet har krävt sin energi, banden likaså. Och mina barn har fått en stor del av den minimala kraftkaka jag haft tillgänglig.

När jag träffat folk har jag klagat över att jag inte har någon tid över till mig själv. Till sånt som handlar om bara mig. (Den här bloggen till exempel)

Fast jag HAR haft tid, men då har jag oftast säckat ihop framför TV:n eller datorn och så har kvällen gått.

Jag beklagade mig för en kompis för några veckor sedan. Jag gnällde över att jag inte har någon ork och att den sista droppen energi går åt till att försöka UPPBÅDA energi. Och sen är jag slut igen.

Han sa en klok sak: Men du, det kanske ÄR så här helt enkelt. Just nu. Varför jobbar du emot det? Unna dig det istället. Låt det vara så.

Så jag har låtit det vara så. Slappt, lågt, och på något sätt ganska skönt.

Och jag väntar. På orden, formuleringarna och på att bröstet ska öppna sig.

Men de sista dagarna har jag börjat känna något. Ett litet pirr. Det ligger nog nåt där och jäser. Det kommer när det kommer.

Jag slänger in det här så länge och hoppas att det ska förklara något.

Som om jag egentligen har något att förklara. Men det kändes ändå ganska skönt.