Om varför jag inte skriver

av Hellstranders

Jag har börjat få kommentarer: varför skriver du ingenting? Ska försöka förklara varför.

Det är egentligen inte så konstigt. Jag har inte känt lusten. Poängen med bloggen från början var att skapa en plats där jag kunde skriva av mig. Lätta på trycket. Formulera de tankar som dök upp, lite som de kom. När jag har lust, vilket jag inte haft.

Det har varit mycket nu, för att använda en sliten fras. Mycket runtomkring. Jobbet har krävt sin energi, banden likaså. Och mina barn har fått en stor del av den minimala kraftkaka jag haft tillgänglig.

När jag träffat folk har jag klagat över att jag inte har någon tid över till mig själv. Till sånt som handlar om bara mig. (Den här bloggen till exempel)

Fast jag HAR haft tid, men då har jag oftast säckat ihop framför TV:n eller datorn och så har kvällen gått.

Jag beklagade mig för en kompis för några veckor sedan. Jag gnällde över att jag inte har någon ork och att den sista droppen energi går åt till att försöka UPPBÅDA energi. Och sen är jag slut igen.

Han sa en klok sak: Men du, det kanske ÄR så här helt enkelt. Just nu. Varför jobbar du emot det? Unna dig det istället. Låt det vara så.

Så jag har låtit det vara så. Slappt, lågt, och på något sätt ganska skönt.

Och jag väntar. På orden, formuleringarna och på att bröstet ska öppna sig.

Men de sista dagarna har jag börjat känna något. Ett litet pirr. Det ligger nog nåt där och jäser. Det kommer när det kommer.

Jag slänger in det här så länge och hoppas att det ska förklara något.

Som om jag egentligen har något att förklara. Men det kändes ändå ganska skönt.

Annonser