Anders bit för bit

Month: maj, 2010

Om en gravid lunchpromenad på Västra Hamngatan

Jag tränade på lunchen idag. Jag arbetar på Västra Hamngatan i Göteborg, precis rakt över gatan från Friskis & Svettis sett, så det är smidigt att kila över på ett raskt pass.

Efteråt strosade jag utmed den uteserveringstäta gatan för att köpa mig en lunchmacka en bit bort. Det var varmt, solskenet stod uppsträckt utmed husväggarna, flera gick i enbart skjorta eller t-shirt, och solglasögon blänkte mig i ögat där jag gick.

När jag köpt min macka vandrade jag långsamt tillbaka, och det slog mig att jag under min korta promenad hade sett ovanligt många gravida kvinnor. Jag räknade dem inte, men de var minst tio, kanske till och med femton, som jag antingen höll på att krocka med, släntrade förbi eller såg sittandes på någon av uteserveringarna, smuttandes på en kaffelatte samtidigt som de förstrött lät andra handen stillsamt stryka över sin växande väntan.

Och jag vet inte, kanske hade det att göra med värmen och stämningen på gatan, men när jag såg alla dessa kvinnor med sina fina magar, så kände jag årets första riktiga vårpirr i kroppen.

Om att gilla vädret

Det är söndagmorgon. Jag tittade nyss ut bakom gardinen och konstaterade att det är höst, drog igen den igen och fortsatte med det jag höll på med.

Igår regnade det på förmiddagen vilket ledde till att jag gick och tränade på eftermiddagen istället. På kvällen blev det plötsligt behagligt varmt, varpå jag passade på att öppna balkongdörren, tills det blev kvällskyligt, då jag stängde den igen.

Och jag tänker så här: Vädret förändras, livet fortsätter. Det är inget konstigt med det; man anpassar sig efter det som råder för stunden. Jag njuter av soliga dagar av den enkla anledningen att det är skönt. Och när det regnar må det kännas trist, men vetskapen om att solen förr eller senare kikar fram gör att jag hoppfullt fortsätter med det jag håller på med, fast med regnrock på.

Vädret är som det är. Jag kanske inte gillar det, men jag accepterar det, och härdar ut.

Och det får mig att tänka på dagar då livet ter sig som ett enda obarmhärtigt och gråsvart Ior-moln. Egentligen borde man på samma sätt som med vädret bara acceptera att det är så just nu, lita på att molnet förr eller senare blåser bort, och fortsätta med det man håller på med.

Man kanske inte alltid gillar sitt humör, men man kan acceptera det, och härda ut. Fast med regnrock på.

Just nu där jag sitter vid mitt köksbord får den tanken mig att tycka att den här dagen är precis som så bra som den kan vara.

Om musik som kunde varit min egen

Jag tittar på min sons Spotify-listor och inser att de hade kunnat vara mina egna. U2 trängs med The Police och jag hittar allt från Queen till Bob Marley i blandningarna. Var jag och min egen pappa någonsin så överens om musik? Nej, jag skydde hans jazz- och storbandsskivor som pesten. Det var inte förrän mot slutet av hans liv som vi kunde mötas i musiken, då som två vuxna istället för som far och son. Eller som det brukade vara, två hårt förmanande ögonbryn på ena sidan och en hårt knuten näve i fickan på den andra.

Jag gjorde revolt i det tysta. I tankarna. Jag skrek aldrig gubbjävel åt honom. Jag slängde inte i några dörrar eller raglade hem aspackad för att få honom att se mig. Jag var för rädd för honom. Rädd för hans ilska, eller som den tog sig uttryck, för hans tystnad.

Jag tänker på det här när jag ser Adams Spotify-listor. Är det hans sätt att närma sig mig? Eller är han så fri att han tar till sig det han gillar oavsett i vilket sammanhang han hör det? Jag vet inte.

Jag väljer att hoppas på det senare, men jag är beredd på den dag då hans enda fokus är att göra tvärtemot vad jag än säger. Jag hoppas då att han visar mig sin knutna näve och att han tar i för allt vad han är värd när han slänger igen dörren. Och jag kan stå ut med epitetet gubbjävel i vetskap att det är bättre att han får ur sig allt nu istället för att bära det som ett ok in i vuxenlivet, då allt kan vara för sent.

Om en oväntad bugg i Spotify

Jag har upptäckt ett problem med Spotify.

Det händer att jag sitter långa stunder utan att hitta något att lyssna på trots miljoner och åter miljoner låtar att välja bland. För att använda ett slitet uttryck, jag ser inte skogen för alla träna. Det är för mycket. Det är för lätt. Det finns inget att längta efter längre när allt finns på ett klicks avstånd.

Jag tänker på förr i tiden, innan mp3-filerna och cd-skivorna. På den tiden det inte fanns något Internet med ständig information om när alla artister släppte sina nya alster.

Jag längtade mer då. Det gick längre tid mellan gångerna då jag kom hem med något nytt, och när jag väl gjorde det var det med en näst intill högtidlig stämning i kroppen. Jag lyssnade som om tonerna jag hörde var de sista. Jag värdesatte de stunderna högt eftersom jag inte visste när nästa kom. Jag kunde musiken jag upptäckte då på ett annat sätt än vad jag kan den jag upptäckt idag. Mitt lyssnande blev mer intensivt tack vare att det götts och laddats upp av min längtan. Mödans lön blev en starkare upplevelse. Det kostade, därför smakade det.

Jag saknar den upplevelsen ibland. Visst händer det idag att jag längtar efter att vissa artister ska släppa något nytt, men i Spotify-åldern finns det så mycket annan musik att fylla ut väntetiden med att längtan inte känns lika exklusiv. Den späds ut till en svag färglös saft. Det smakar inte lika mycket längre, att längta.

Förstå mig rätt. Spotify är fantastiskt, jag är charmad till dåndimpen av dess överflöd, men ibland känns det som att dess ymnighet får det att stocka sig i musikådrorna på mig. Jag hittar inte bland låtarna helt enkelt, det är för trångt.

Musik behöver ju sin plats. Musik förtjänar att längtas efter.