Om musik som kunde varit min egen

av Hellstranders

Jag tittar på min sons Spotify-listor och inser att de hade kunnat vara mina egna. U2 trängs med The Police och jag hittar allt från Queen till Bob Marley i blandningarna. Var jag och min egen pappa någonsin så överens om musik? Nej, jag skydde hans jazz- och storbandsskivor som pesten. Det var inte förrän mot slutet av hans liv som vi kunde mötas i musiken, då som två vuxna istället för som far och son. Eller som det brukade vara, två hårt förmanande ögonbryn på ena sidan och en hårt knuten näve i fickan på den andra.

Jag gjorde revolt i det tysta. I tankarna. Jag skrek aldrig gubbjävel åt honom. Jag slängde inte i några dörrar eller raglade hem aspackad för att få honom att se mig. Jag var för rädd för honom. Rädd för hans ilska, eller som den tog sig uttryck, för hans tystnad.

Jag tänker på det här när jag ser Adams Spotify-listor. Är det hans sätt att närma sig mig? Eller är han så fri att han tar till sig det han gillar oavsett i vilket sammanhang han hör det? Jag vet inte.

Jag väljer att hoppas på det senare, men jag är beredd på den dag då hans enda fokus är att göra tvärtemot vad jag än säger. Jag hoppas då att han visar mig sin knutna näve och att han tar i för allt vad han är värd när han slänger igen dörren. Och jag kan stå ut med epitetet gubbjävel i vetskap att det är bättre att han får ur sig allt nu istället för att bära det som ett ok in i vuxenlivet, då allt kan vara för sent.

Annonser