Om en åker som börjar bli bördig

av Hellstranders

Det är semester, och min hjärna känns som en hopsäckad traktor som försöker ta sig över en sörjig leråker. Stundtals fastnar den i smeten och måste dras därur, för att därefter slira åt sidan och fastna ännu en gång, kämpa och vingla för att komma loss, ständigt sökande efter fast mark under hjulen. Den hostar, stannar, startas om, trilskas och stånkar.

Annat är det när man jobbar och är igång. Då är den en trygg kamrat med fast grepp i underlaget. Den tuffar på och tar sig stadigt och metodiskt fram och utför sitt arbete med precision och målmedvetenhet. Tålmodigt plöjer den sin tankeåker med tid för mig att blicka åt sidan, begrunda det jag nyss har gjort och med god framförhållning planera de fåror som ska sås.

Problemet är att det finns en rastlös bonnjävel i mig som står och stampar och svär för att allt det jag planerat att få tid till inte blir gjort. Istället för att exempelvis så mina tankefrön här på bloggen har jag valt att följa andras tankar. Surfa på nätet, följa förvirra(n)de diskussioner på Twitter, slökolla på TV, osv. Det har börjat kännas som att sitta i en sportbil jag inte har kontroll över. Jag kastas mellan växlarna, byter vägar stup i ett, ömsom tvärnitar ömsom gasar på för fullt, utan möjlighet att på styr på den.

Kanske är det ställtid. Kanske behöver min skalle det här för att få fart. Men det är dags att sätta sig på traktorn igen. Det finns trots allt en hel del som behöver plöjas upp. Jorden börjar bli bördig.

Jag ger mig ut på åkern och styr mina tankar dit jag vill.

Annonser