Om ännu en resa bakåt i tiden.

I ett tidigare inlägg beskrev jag mig själv som en nostalgisk nutidsivrare. Ämnet var musik, och det handlade om att jag mitt samtidskulturella intresse till trots sällan letar efter ny musik. Istället letar jag mig bakåt i tiden till musik jag gillade förr. Det här ämnet, att leta efter låtar att upptäcka på nytt, har på sistone blivit nyaktuellt eftersom jag och en musikerpolare upptäckt att vi har samma nostalgi-fäbless. Vi håller som bäst på att sätta ihop en Spotifylista med låtar i denna så brokiga kategori. Det letas och det lyssnas och det läggs på hög. Jädrar vad kul det är!

Samtidigt väcks frågan: vad är grejen med nostalgi, egentligen? Man hör en låt, tiden stannar för en sekund, minnet triggas, igenkännandet kickar in, du utbrister: ”Åh, det ju DEN!”, och du färdas som genom ett rör bakåt i tiden till den plats du förknippar med just Den låten. Kanske till en blyg skoldans. Till farmors gamla stenkaksgrammofon. Till ett 70-talsimpregnerat pojk- eller flickrum. Och – du får en liten liten minnesblick av den person du var då.

Och det just dit jag vill komma. Jag tror för egen del att det är just dessa platser jag EGENTLIGEN vill tillbaka till när jag dammar av dessa gamla halvglömda låtar. Till platserna, till tiden, till den människa jag var då.

Men vad är det för fel på den människa du är idag då?, undrar du kanske. Inget alls, svarar jag (nåja). Det är dock så, och nu kommer vi till själva poängen, att jag genom åren byggt upp en slags inre musik-domstol, som består av alla de förutfattade meningar om musik jag tillägnat mig genom åren. Det jag hör ställs automatiskt i relation till allt annat jag hört, och kategoriseras, bedöms, jämförs, tänks igenom, filtreras, och när juryn ska ge sitt utlåtande, så är Känslan borta. Musiken blir bedömd enligt de lagar och regler jag satt upp för mig själv. Den rena oförstörda Känslan som jag tog emot musiken med förr, har gått förlorad.

Därför är denna inspirerande nostalgitripp en revolt mot min egen domstol. Jag har ställt mig upp och på bästa Perry Mason-manér ilsket skrikit: Objection! Och till mitt försvar har jag kallat in Känslan som vittne, för att ge sin egna oförstörda syn på musik-saken. Och tillsammans med Känslan reser jag bakåt i tiden. Till stunderna innan domstolen fanns, då jag tog emot musiken ofiltrerat, för att kanske hitta något att ta med mig tillbaka till idag, för att kunna lyssna på ny musik, opåverkad av domstolar och kategorier.

Annonser