Om ”den enda rätta”.

Jag läste en gång en chatt med författaren Peter Kihlgård. Han var aktuell med boken ”Kicki & Lasse”, en skön roman om hur svårt och underbart det kan vara att leva tillsammans, och många av frågorna i chatten handlade följaktligen om kärlek och relationer.

Han fick bland annat frågan om han tror på ”den enda rätta” och svarade ungefär så här: ”Ja, men jag tror det finns fler än en.”

Funderade mycket på det där. Vad menade han egentligen? Vadå fler? Det talar ju emot sig självt.

Först och främst, vad menas med ”den enda rätta”? Jag tror så här, att de flesta av oss går och bär på en mer eller mindre medveten bild inom oss hur vår ”enda rätta” ska se ut och vara. Och ibland händer det att vi stöter på någon som på ett eller annat sätt motsvarar de egenskaperna. Och så säger det pling i skallen på en och man ser framför sig en helt fantastisk imaginär framtid där allt är perfekt och lyckligt och man blir tunnelseende och förlorar all känsla för vad som är bra eller dåligt och nuet är det enda som gäller. Vilket är underbart, tills man kommer förbi nuet fram till sen-et, då man oftast inser att den rent ytliga jämförelsen med ens idealbild var just – ganska ytlig. ”Den enda rätta” var kanske inte så rätt som man trodde.(Ja, jag ironiserar.)

Och så tänker jag så här. Den här ”den enda rätta”-kvinnan, bilden av henne ser ju ut på ett sätt när man är 20, och kanske på ett helt annat sätt när man är 30. Och 40. Och så kan det ju hända saker i livet som gör att man omvärderar både sig själv och andra och som påverkar ens attityder och behov. Det finns i så fall många ”den enda rätta” sett ur ett tidsperspektiv.

Men det finns ett annat sätt att se på det också. Om vi tittar lite längre än till den ytliga idealbilden, och funderar lite på vilka slags relationer vi haft, då klarnar bilden en del. Det är ju så, att det som avgör hur bra eller dåligt en relation kommer att fungera, det är ju just relationen.

Alla relationerna jag haft har sett annorlunda ut. Det jag hade med en viss kvinna hade jag kanske inte med en annan. Däremot hade jag kanske något med den andra som jag inte hade med den första, och som var ännu bättre med den tredje. Vilken relation var bäst? Ja de var på sätt och vis bra allihop, fast på olika sätt.

Kihlgård menade kanske att det är upp till en själv. Att möjligheten till lycka inte hänger på att man måste träffa just den där speciella personen, utan att det finns ganska många som kan bli just den där speciella personen, under förutsättning att det känns bra och att man vill. ”Den enda rätta” kanske är ett tillstånd, som måste byggas upp på sikt?

Hm.

Kontenta: Att ägna ett helt blogginlägg åt sånt här måste innebära att man varit singel alldeles för länge.

Annonser