Om en ensam vänsterback.

av Hellstranders

Stackars Oscar Wendt.

Han får idag bära den föga avundsvärda skulden för att Sverige fick stryk mot Ungern. När man läser vad vissa journalister skriver kan man tro att han var ensam på plan. Sveriges lagformation hette inte 4-4-2. Den hette 1. Oscar Wendt.

Men så var det naturligtvis inte. Sverige hade tio spelare till på plan, var och en en detalj i den helhet som kallas ett lag.

Ändrar man på en detalj så påverkas alla de andra detaljerna. Vad var det som påverkade Oscar Wendt? Var det någon av de andra som darrade till och som i förlängningen gjorde Oscar osäker? Fick han inte det stöd han behövde när han kom fel i början? Var det någon som sa något ogenomtänkt till honom? Det vet vi inte.

Ska man rikta blickarna mot någon, så är det mot Hamrén, som igår kväll var ansvarig för helheten. Som tog beslut om att låta Oscar vara kvar på plan. Som inte lyckades få fart på den person som hart när varenda svensk tror ska göra dubbelt hat-trick varje gång han drar på sig den svenska dräkten. Jag tänker på det Martin Ezpeleta skrev en gång: Att placera Zlatan i landslaget är som att placera Jimi Hendrix i Lasse Stefanz. Det spelar ingen roll hur bra gitarrist han är, han får ändå bara spela ”De sista ljuva åren”.

Det finns en logisk automatik i tidningarnas, och även vi läsares, försök att förklara varför det gick som det gick. Det ligger i vår natur. Vi måste förstå. Vår frustration måste få fäste. Och därför är det lika enkelt som cyniskt att peka ut stackars Oscar Wendt, eftersom han gjorde saker som alla såg och kan förstå. Han tappade bollen. Fick den på handen. Sprang för långsamt.

Det är den enkla vägen.

Då är det mycket svårare att släppa bortförklaringarna och helt enkelt acceptera. Vi förlorade. Laget förlorade. Ungern vann. Ett resultat är obevekligt. Inget kan ändra på det. Det blev 2-1, och kommer alltid att vara 2-1. Och det finns nog ingen som förstår det lika bra som Oscar Wendt, med tanke på hur många det är som påpekat att det hans fel att det blev så.

Naturligtvis finns det behov bakom det här. En syndabock utses som bärare av nederlaget eftersom mobben inte förmår bära nederlaget själv.

Jag var själv en del av mobben igår efter matchen. Men nu räcker det.

Vi förlorade. Punkt. Dags att gå vidare.

Annonser