Here I am, not quite dying…

David Bowie har gjort comeback efter tio års tystnad. Igår lyssnade jag igenom hela The Next Day för första gången. I lugn och ro på morgonen, med kaffet och dotterns stillsamma morgonpysslande som enda sällskap.

Det var svårt. Å ena sidan överväldigades jag av hjärtats varma återseende. Jag var beredd att acceptera vad som helst. Han var ju tillbaka, min gamle vän.

Å andra sidan försökte jag ta in det jag hörde rent konkret. Försökte öppna alla mina sinnen. Frågade mig själv: ”Vad tycker jag? Egentligen?”

Det slutade med att jag struntade i vilket. Det jag hörde absorberade mig. Översköljde mig. Jag lät det bara vara.

Låt för låt passerade. Lite Scary Monsters här. Lite Lodger där. Ziggy, visst gluttar han fram bakom hörnet. Tyckte jag mig höra. Ville jag höra?

Och låtarna var så olika varandra. Vissa direkta. Andra avvaktande. En del till synes raka. Några bland det konstigaste jag hört honom göra. Men blandade. Som en välbalanserad mix av det man vant sig höra av honom med lite nya infall här och där. Och det var bra. Oväntat bra!

Men. Trots detta så insåg jag när jag satt där, att det faktiskt inte var nya låtar som jag saknat mest.

Det var rösten.

Så fort en ny låt började blev jag otålig. ”Börja sjung!”, ville jag ropa. Jag ville höra vilket av alla sina röstlägen han använde. Det sköra? Det väna. Det låga registret. Den desperata krampaktiga ”Heroes”-ångesten. Vad kommer?!

Jag tänkte på hur mycket sin egen röst han är. Hur mycket han färgar musiken med sina stämband.

Och det var ju det jag ville höra! Det var DET jag längtat efter.

Och – det är framför allt det jag tänker på nu, efter kanske 8-9-10 lyssningar, efter att låtarna börjat lägga sig på plats. Just hur bra han sjunger! Fortfarande! Tio år har gått, hade rösten blivit gammal, det hade inte förvånat. Det spröda tassandet från ”Where Are We Now?” var ingen indikation om vad som komma skulle. Det vara bara EN av alla de röster han fortfarande har på lager.

Inte sedan Scary Monsters har jag hört honom briljera så med sitt register. Ibland bjuder han på flera olika karaktärer i en och samma låt. Han vrålar, smeker, croonar, åthutar, väser, lallar, ryter, you name it.

Och det var precis det jag ville ha tillbaka. Hans röst. Min följeslagare i alla dessa år. Rockhistoriens kanske mest fantastiska återkomstalbum fick jag på köpet.

Tio år. Det var värt väntan. Tack, David, för att du kom tillbaka.