Anders bit för bit

Om att resa bakåt i tiden

Adam vill vrida tillbaka tiden. Vi var och tittade på Green Day i lördags, det var hans första konsert, och nu vill han fullt förståeligt tillbaka till den exakta stund då de gick upp på scen. Till Ögonblicket – när de stod där! Han älskade det, och vill uppleva det igen, och igen…

Det är ju så han har lärt sig att kunna göra. Upplever man något som är bra nuförtiden, filmer till exempel, så går man och köper det. Slentrianmässigt. Nuet går att göra om. Igen och igen.

För ett par år sedan såg vi Djungelboken på Stockholms Stadsteater. Barnens första kommentar när vi gick ut var: ”Den måste vi köpa!” När jag berättade att det inte alls är säkert att den går att köpa drog ett besviket och oförstående skimmer över deras ansikten. ”Inte köpa – vad menade han?” tycktes de tänka.

Och det är just den insikten Adam så smärtsamt går och bearbetar just nu. Att konserten i lördags var där och då! Att han aldrig kommer att kunna se den igen, eller uppleva stunden då de stod där! Att han måste acceptera att han riskerar att glömma detaljer, och att det enda sättet för honom att på något sätt återuppleva Ögonblicket är att plocka fram det ur sitt eget ovana minne. Att det är upp till honom, inte till dvd-spelaren.

Jag kan inte sammanfatta det här på annat sätt än att det är tidens tecken. Möjligheten att få tag på (nästan) allt gör att saker och ting inte behöver upplevas med fullt koncentrerad närvaro. Det går att fuska, och komplettera detaljerna sedan, i efterhand.

Därför är det på sätt och vis rörande att se hur han letar efter sätt att hitta tillbaka till känslan, till SIN känsla, till stämningen som var där och då. Och det är en tidens ironi att det är den nya tekniken som gör det möjligt, eftersom han smart nog satt ihop en spellista i sitt Spotify med alla låtarna som spelades på konserten, i rätt ordning.

Som vi sitter och lyssnar på just i detta nu, han och jag. Och som inte är samma sak, men som ändå är en liten hjälp för oss på vägen bakåt i tiden. Till vår fina stund tillsammans – där och då.

Om en gravid lunchpromenad på Västra Hamngatan

Jag tränade på lunchen idag. Jag arbetar på Västra Hamngatan i Göteborg, precis rakt över gatan från Friskis & Svettis sett, så det är smidigt att kila över på ett raskt pass.

Efteråt strosade jag utmed den uteserveringstäta gatan för att köpa mig en lunchmacka en bit bort. Det var varmt, solskenet stod uppsträckt utmed husväggarna, flera gick i enbart skjorta eller t-shirt, och solglasögon blänkte mig i ögat där jag gick.

När jag köpt min macka vandrade jag långsamt tillbaka, och det slog mig att jag under min korta promenad hade sett ovanligt många gravida kvinnor. Jag räknade dem inte, men de var minst tio, kanske till och med femton, som jag antingen höll på att krocka med, släntrade förbi eller såg sittandes på någon av uteserveringarna, smuttandes på en kaffelatte samtidigt som de förstrött lät andra handen stillsamt stryka över sin växande väntan.

Och jag vet inte, kanske hade det att göra med värmen och stämningen på gatan, men när jag såg alla dessa kvinnor med sina fina magar, så kände jag årets första riktiga vårpirr i kroppen.

Om att gilla vädret

Det är söndagmorgon. Jag tittade nyss ut bakom gardinen och konstaterade att det är höst, drog igen den igen och fortsatte med det jag höll på med.

Igår regnade det på förmiddagen vilket ledde till att jag gick och tränade på eftermiddagen istället. På kvällen blev det plötsligt behagligt varmt, varpå jag passade på att öppna balkongdörren, tills det blev kvällskyligt, då jag stängde den igen.

Och jag tänker så här: Vädret förändras, livet fortsätter. Det är inget konstigt med det; man anpassar sig efter det som råder för stunden. Jag njuter av soliga dagar av den enkla anledningen att det är skönt. Och när det regnar må det kännas trist, men vetskapen om att solen förr eller senare kikar fram gör att jag hoppfullt fortsätter med det jag håller på med, fast med regnrock på.

Vädret är som det är. Jag kanske inte gillar det, men jag accepterar det, och härdar ut.

Och det får mig att tänka på dagar då livet ter sig som ett enda obarmhärtigt och gråsvart Ior-moln. Egentligen borde man på samma sätt som med vädret bara acceptera att det är så just nu, lita på att molnet förr eller senare blåser bort, och fortsätta med det man håller på med.

Man kanske inte alltid gillar sitt humör, men man kan acceptera det, och härda ut. Fast med regnrock på.

Just nu där jag sitter vid mitt köksbord får den tanken mig att tycka att den här dagen är precis som så bra som den kan vara.

Om musik som kunde varit min egen

Jag tittar på min sons Spotify-listor och inser att de hade kunnat vara mina egna. U2 trängs med The Police och jag hittar allt från Queen till Bob Marley i blandningarna. Var jag och min egen pappa någonsin så överens om musik? Nej, jag skydde hans jazz- och storbandsskivor som pesten. Det var inte förrän mot slutet av hans liv som vi kunde mötas i musiken, då som två vuxna istället för som far och son. Eller som det brukade vara, två hårt förmanande ögonbryn på ena sidan och en hårt knuten näve i fickan på den andra.

Jag gjorde revolt i det tysta. I tankarna. Jag skrek aldrig gubbjävel åt honom. Jag slängde inte i några dörrar eller raglade hem aspackad för att få honom att se mig. Jag var för rädd för honom. Rädd för hans ilska, eller som den tog sig uttryck, för hans tystnad.

Jag tänker på det här när jag ser Adams Spotify-listor. Är det hans sätt att närma sig mig? Eller är han så fri att han tar till sig det han gillar oavsett i vilket sammanhang han hör det? Jag vet inte.

Jag väljer att hoppas på det senare, men jag är beredd på den dag då hans enda fokus är att göra tvärtemot vad jag än säger. Jag hoppas då att han visar mig sin knutna näve och att han tar i för allt vad han är värd när han slänger igen dörren. Och jag kan stå ut med epitetet gubbjävel i vetskap att det är bättre att han får ur sig allt nu istället för att bära det som ett ok in i vuxenlivet, då allt kan vara för sent.

Om en oväntad bugg i Spotify

Jag har upptäckt ett problem med Spotify.

Det händer att jag sitter långa stunder utan att hitta något att lyssna på trots miljoner och åter miljoner låtar att välja bland. För att använda ett slitet uttryck, jag ser inte skogen för alla träna. Det är för mycket. Det är för lätt. Det finns inget att längta efter längre när allt finns på ett klicks avstånd.

Jag tänker på förr i tiden, innan mp3-filerna och cd-skivorna. På den tiden det inte fanns något Internet med ständig information om när alla artister släppte sina nya alster.

Jag längtade mer då. Det gick längre tid mellan gångerna då jag kom hem med något nytt, och när jag väl gjorde det var det med en näst intill högtidlig stämning i kroppen. Jag lyssnade som om tonerna jag hörde var de sista. Jag värdesatte de stunderna högt eftersom jag inte visste när nästa kom. Jag kunde musiken jag upptäckte då på ett annat sätt än vad jag kan den jag upptäckt idag. Mitt lyssnande blev mer intensivt tack vare att det götts och laddats upp av min längtan. Mödans lön blev en starkare upplevelse. Det kostade, därför smakade det.

Jag saknar den upplevelsen ibland. Visst händer det idag att jag längtar efter att vissa artister ska släppa något nytt, men i Spotify-åldern finns det så mycket annan musik att fylla ut väntetiden med att längtan inte känns lika exklusiv. Den späds ut till en svag färglös saft. Det smakar inte lika mycket längre, att längta.

Förstå mig rätt. Spotify är fantastiskt, jag är charmad till dåndimpen av dess överflöd, men ibland känns det som att dess ymnighet får det att stocka sig i musikådrorna på mig. Jag hittar inte bland låtarna helt enkelt, det är för trångt.

Musik behöver ju sin plats. Musik förtjänar att längtas efter.

Om att spara livet på hög

Det börjar med att du får ett brev av typen hyfsat-viktigt-men-inte-tillräckligt-för-att-tas-om-hand-direkt. Du lägger det på hallbordet eller i köket, på en bra plats. Senare på dagen kommer barnen hem med några papper från skolan. Du ögnar igenom, prioriterar enligt samma princip som det förra brevet, och vips ligger det i samma hög. Några dagar senare har det hamnat ett par reklamutskick där. Och ett block. Information från kyrkofullmäktige. Dags att deklarera. Din Del. Information till våra hyresgäster. Kvitton. Hem & Hyra. Ett mattehäfte som försvann för två månader sedan. Vårt Älvsborg – Stadsdelsförvaltningen informerar. Teckningar. Plus en massa brev av samma karaktär som det första brevet (försäkringskassan, bankinfo, årsbesked, facket, CSN, info om val av vårdcentral och en och annan räkning) samt alla kuvert! de låg i som på något märkligt sätt lyckats hänga sig kvar vid sitt innandöme.

Det är i det här stadiet av högen som man slutar se den. På något konstigt sätt – så finns den inte. Den ständiga tillförseln av papper fortsätter visserligen, men från att ha varit en gripbar ansamling som man en dag ska ta tag i har den jäsande traven förvandlats till ett oöverstigligt hinder. Ett tröttsamt bevis på ens egen otillräcklighet. En triumferande manifestation av Sedan.

Allt detta slår dig den dagen då det inte längre finns någon återvändo. Du MÅSTE ta hand om högen. Förnekelsen faller åt sidan och du står ansikte mot ansikte med ditt skäms. Du står inför en ångestfylld resa bakåt i ansvars-tiden, till stunder du önskar du kommit ihåg men helst vill glömma. Till dagar av slarv och veckor av ansvarslöshet. Till bortträngda borden och pinsamma insikter av självförakt.

Nu tror du kanske att jag har just en sådan hög att ta hand om idag? Då tror du fel.

Jag har två.

Om ett alldeles för långt nu

Att stanna upp en dag och inse att man hamnat under vardagen är en hisnande känsla. Det slår en med kraft: att sortera ihop tvätten som annars görs i förbifarten kräver plötsligt flera dagars ställtid, en promenad bort till affären delar av en hel dag, den ickesorterade pappershögen blänger från hörnet av köksbänken. Och det märkliga är att det slår en retroaktivt. När man inser det inser man samtidigt att det varit så länge. Ogjorda saker får dagarna och veckorna att blanda ihop sig.

På samma sätt är det med de goda små vardagliga tingen. De man inte märker, men som på samma sätt får en att en dag stanna upp och tänka: vart tog tiden vägen? Vart tog min lille parvel vägen? Är det han som står där i köket, nästan lika lång som jag själv, med bruten röst? Är det han, vars rörelser blir mer och mer en kopia av mina, och som snart slutat fråga innan har lånar mina t-shirts? Hur blev han sån? NÄR blev han sån?

Och vem är det som sitter vid datorn? Med ögonskugga och stickad mössa. Är det flickan som aldrig kunde gå en meter utan att hålla mig i handen? Som idag oftare är en stängd dörr än en människa av kött och blod. När blev hon sån?

Och jag, tänker jag när jag ser mig i spegeln. Är det där trötta ansiktet med grånad i både skägg och hår, är det jag? När ska jag inse att tiden går också för mig? När ska jag börja fylla mina dagar med annat än med samma som dagen innan? När ska jag fylla dem med Livet?

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Och det stämmer, men bara i nuet. För när man tittar tillbaka på en rolig tid, så verkar den förvånansvärt lång. En tråkig tid däremot har ett långsamt och outhärdligt nu, men i backspegeln tycks dagarna, veckorna och åren flugit fram. Många korta nu är bättre än ett enda långt.

Jag har haft samma nu alldeles för länge. Jag vill ha ett nytt. Vad kostar det?

Om varför jag inte skriver

Jag har börjat få kommentarer: varför skriver du ingenting? Ska försöka förklara varför.

Det är egentligen inte så konstigt. Jag har inte känt lusten. Poängen med bloggen från början var att skapa en plats där jag kunde skriva av mig. Lätta på trycket. Formulera de tankar som dök upp, lite som de kom. När jag har lust, vilket jag inte haft.

Det har varit mycket nu, för att använda en sliten fras. Mycket runtomkring. Jobbet har krävt sin energi, banden likaså. Och mina barn har fått en stor del av den minimala kraftkaka jag haft tillgänglig.

När jag träffat folk har jag klagat över att jag inte har någon tid över till mig själv. Till sånt som handlar om bara mig. (Den här bloggen till exempel)

Fast jag HAR haft tid, men då har jag oftast säckat ihop framför TV:n eller datorn och så har kvällen gått.

Jag beklagade mig för en kompis för några veckor sedan. Jag gnällde över att jag inte har någon ork och att den sista droppen energi går åt till att försöka UPPBÅDA energi. Och sen är jag slut igen.

Han sa en klok sak: Men du, det kanske ÄR så här helt enkelt. Just nu. Varför jobbar du emot det? Unna dig det istället. Låt det vara så.

Så jag har låtit det vara så. Slappt, lågt, och på något sätt ganska skönt.

Och jag väntar. På orden, formuleringarna och på att bröstet ska öppna sig.

Men de sista dagarna har jag börjat känna något. Ett litet pirr. Det ligger nog nåt där och jäser. Det kommer när det kommer.

Jag slänger in det här så länge och hoppas att det ska förklara något.

Som om jag egentligen har något att förklara. Men det kändes ändå ganska skönt.

Hur går det med spanskan, Zlatan?

Igår tryckte Zlatan in sitt första spelmål på hur länge som helst. Jag knöt en näve i soffan och tänkte: ”Äntligen! Måtte det lossna för honom nu.” Det har varit på gränsen till plågsamt att se honom i de senaste matcherna. Han har sett ensam ut. Man ser honom sällan kommunicera med sina lagkamrater i ord, han tittar mest ner i backen, och när någon gör mål är han nästan alltid sist framme och gratulerar.

Jag undrar ibland vad han säger när han klappar om målgöraren. Han tittar oftast åt ett annat håll och verkar mest mumla något, medan de andra skriker och tjoar.

Och då går den här tankesnurran igång: Ponera att Zlatan har problem med språket. Tänk dig in i situationen att han inte helt och hållet förstår vad de andra i laget säger, och att han inte kan uttrycka det han vill få sagt till dem. Om det vore så, så är det kanske inte så konstigt att han hamnar lite utanför, eller att han håller igen när någon annan gör mål: han har inte den språkliga kanalen för att uttrycka det. Och om det är så är det heller inte så konstigt om det påverkar hans kroppsspråk. Det ena ger det andra.

Det här är bara en tanke som slog mig igår. Naturligtvis har hans agerande med formsvackan att göra också. Han har höga krav på sig och är en klassisk anfallare. Hans uppgift är att göra mål, och när målen uteblir och chans efter chans bränns så är det klart att han blir låg.

Hur som helst, det var gott att se honom igår. Men jag ser fram emot att se honom peka mer och ge direktiv. Eller stå och ledigt småprata med någon innan avspark. Det hade känts tryggare då.

Ja jag måste ju testa …

Jag har tankat ner WordPress till iPhonen och firar det genom att skriva mitt första och troligtvis enda inlägg därifrån. Att skriva SMS och statusuppdateringar är en sak men det minimala tangentbordet inbjuder inte till några romaner direkt. Därför får det räcka så här.

Anders Tipsar 4: Direktören för det hele

Jag såg om Lars von Triers ”komedi” Direktören för det hele (2006) igår kväll. En briljant film, dels på grund av ett för von Trier ovanligt högt skrattvärde, men även för hantverkets skull. Varje scen är ett misch-masch av flera olika till synes improviserade tagningar där de bästa replikerna tycks ihopklippta utan hänsyn till ljus, ljud och kameravinkel. (von Trier använde sig av automavision vid inspelningen, ett slumpstyrt dataprogram som styr kamerans inställningar, därav de ibland oväntade och ryckiga bildlösningarna.)

von Trier gjorde så för att tvinga publiken att ständigt leta efter filmens fokus. Hans resonemang var, att om man ställer sig längst fram på en biograf och tittar bakåt på publiken, så ser man hur allas blickar hela tiden riktas åt samma håll. Det här kommer sig av att det traditionella filmberättandet går ut på att styra var åskådaren ska titta. Det finns ett blickfokus i varje scen, och det är noga uttänkt var.

Den här regeln bryter von Trier. Eftersom varje scen är ihopsatt av många olika klipp tvingas vi hela tiden leta efter vad det är vi ska titta på, och sålunda blir vi mer koncentrerade. Ett typiskt Trierskt påfund, om ni frågar mig.

Det är befriande med någon som vågar bryta det förväntade; med någon som vågar utmana publiken. Och inte bara med ett ovant berättarsätt. Han presenterar även en intelligent historia som till det yttre är en komedi, men som i grund och botten är en syrlig satir över finkulturen:

Den konflikträdde Ravn äger ett IT-bolag men har hittat på en chef för att slippa ta ansvar för tuffa beslut. När han ska sälja bolaget kräver köparen att den riktige chefen ska närvara, och Ravn hyr då in en arbetslös och djupt seriös skådespelare att spela chefen i ett par dagar, vilket leder till sanslösa förvecklingar och outsägligt pinsamma situationer när han träffar de anställda. Skådespelaren går dock in för sin roll mer än Ravn räknat med, och börjar lägga sig i försäljningen av företaget.

Historien utvecklas till en sedelärande skröna om moral – tror man. Nu är ju det här en von Trier, så räkna med ett och annat höjt ögonbryn.

von Trier säger själv i smart inklippta kommentarer att historien absolut inte är att tas på allvar, och avslutar med att vi som fick vad oss förväntade oss även fick vad vi förtjänade. Så om man gillade den, är man då en del av den finkultur han ondgör sig över?

von Triers filmer består alltid av mer än vad som berättas på duken.

Vad händer?

Jag har hamnat i en svacka. En sån där period där alla aktiviteter och planer i huvudet står i bjär kontrast till det som verkligen händer, eller  rättare sagt INTE händer.

Jag får helt enkelt ingenting gjort.

Annat är det på jobbet. Där drar det på som aldrig förr med fullspäckade dagar och projekt som trängs om uppmärksamheten. Likadant är det med lirandet. Det har inte varit så här kul och spännande på många år.

Det är det där andra som står still. Livet.

Vad är det jag väntar på? Jag kanske håller på att samla kraft?

Frågan är bara: inför vad?