Anders bit för bit

Tagg: Adam

Om att resa bakåt i tiden

Adam vill vrida tillbaka tiden. Vi var och tittade på Green Day i lördags, det var hans första konsert, och nu vill han fullt förståeligt tillbaka till den exakta stund då de gick upp på scen. Till Ögonblicket – när de stod där! Han älskade det, och vill uppleva det igen, och igen…

Det är ju så han har lärt sig att kunna göra. Upplever man något som är bra nuförtiden, filmer till exempel, så går man och köper det. Slentrianmässigt. Nuet går att göra om. Igen och igen.

För ett par år sedan såg vi Djungelboken på Stockholms Stadsteater. Barnens första kommentar när vi gick ut var: ”Den måste vi köpa!” När jag berättade att det inte alls är säkert att den går att köpa drog ett besviket och oförstående skimmer över deras ansikten. ”Inte köpa – vad menade han?” tycktes de tänka.

Och det är just den insikten Adam så smärtsamt går och bearbetar just nu. Att konserten i lördags var där och då! Att han aldrig kommer att kunna se den igen, eller uppleva stunden då de stod där! Att han måste acceptera att han riskerar att glömma detaljer, och att det enda sättet för honom att på något sätt återuppleva Ögonblicket är att plocka fram det ur sitt eget ovana minne. Att det är upp till honom, inte till dvd-spelaren.

Jag kan inte sammanfatta det här på annat sätt än att det är tidens tecken. Möjligheten att få tag på (nästan) allt gör att saker och ting inte behöver upplevas med fullt koncentrerad närvaro. Det går att fuska, och komplettera detaljerna sedan, i efterhand.

Därför är det på sätt och vis rörande att se hur han letar efter sätt att hitta tillbaka till känslan, till SIN känsla, till stämningen som var där och då. Och det är en tidens ironi att det är den nya tekniken som gör det möjligt, eftersom han smart nog satt ihop en spellista i sitt Spotify med alla låtarna som spelades på konserten, i rätt ordning.

Som vi sitter och lyssnar på just i detta nu, han och jag. Och som inte är samma sak, men som ändå är en liten hjälp för oss på vägen bakåt i tiden. Till vår fina stund tillsammans – där och då.

Annonser

Om musik som kunde varit min egen

Jag tittar på min sons Spotify-listor och inser att de hade kunnat vara mina egna. U2 trängs med The Police och jag hittar allt från Queen till Bob Marley i blandningarna. Var jag och min egen pappa någonsin så överens om musik? Nej, jag skydde hans jazz- och storbandsskivor som pesten. Det var inte förrän mot slutet av hans liv som vi kunde mötas i musiken, då som två vuxna istället för som far och son. Eller som det brukade vara, två hårt förmanande ögonbryn på ena sidan och en hårt knuten näve i fickan på den andra.

Jag gjorde revolt i det tysta. I tankarna. Jag skrek aldrig gubbjävel åt honom. Jag slängde inte i några dörrar eller raglade hem aspackad för att få honom att se mig. Jag var för rädd för honom. Rädd för hans ilska, eller som den tog sig uttryck, för hans tystnad.

Jag tänker på det här när jag ser Adams Spotify-listor. Är det hans sätt att närma sig mig? Eller är han så fri att han tar till sig det han gillar oavsett i vilket sammanhang han hör det? Jag vet inte.

Jag väljer att hoppas på det senare, men jag är beredd på den dag då hans enda fokus är att göra tvärtemot vad jag än säger. Jag hoppas då att han visar mig sin knutna näve och att han tar i för allt vad han är värd när han slänger igen dörren. Och jag kan stå ut med epitetet gubbjävel i vetskap att det är bättre att han får ur sig allt nu istället för att bära det som ett ok in i vuxenlivet, då allt kan vara för sent.

Brev från en skyttegrav

Ibland känns det som att jag lever mitt liv i Dunkerque 1940. Jag ligger platt mot marken med huvudet nedborrat i leran medan de fräsande skottsalvorna viner millimetrar ovanför min hjälm. På ena sidan strider Le Resistance Petit, en motståndsrörelse vars enda uppgift är att försvara sin egen existens och åsikt. Vad rörelsen står för är för alla inklusive dem själva okänt, åtminstone på sikt. Ideologier uppstår i stunden, och minsta kritik mot dessa är tillräcklig anledning för gerillaattacker, bakhåll och bombeld.

På andra sidan strider De Ideella Legosoldaterna, en utbrytarfraktion ur Främlingslegionen som strider där strider finns för blotta nöjets skull. Som mer än gärna ställer sig i vägen för Le Resistance Petit, som ser minsta oegentlighet som en hänsynslös provokation som med alla medel måste bekämpas, må det gå till blodspillan. Där en konflikt kan uppstå, där finns DIL!

Och mitt i detta ligger jag med min lekamen i gyttjan, med en sönderskjuten vit flagg vajandes i vinden, som en hopplöshetens medlare i hårda dagar.

Jag har som ni säkert förstår precis ätit frukost med mina barn, Adam (DIL) och Jolina (LRP).

Jag brukar slå mig själv för bröstet när jag berättar om hur bra och inkännande jag är som pappa. Om min närvaro när de behöver mig, om mitt lugn även i de mest laddade situationer.

Jag har ofta blivit den neutrala parten i mitten i allt från kompisrelationer till yrkeslivet. Kanske är det ett resultat av att ha vuxit upp i skottlinjen mellan Blåvitt (mor) och GAIS (far). Kanske är det frukten av att många av mina vänner under uppväxtåren var brödrapar, och att större delen av tiden handlade om mig ståendes i mitten görandes tappra försök att hålla de två illviljorna ifrån varandra innan de dängde första bästa tillhygge i huvudet på den andre, t.ex. ett tennisrack, ett brännbollsträ eller en träsko.

Men ibland tvivlar jag på min roll som socialpacifist. Vi talar nämligen om en oroshärd långt intrikatare än allt det ovannämnda. Vi talar om kulskurar med laserprecision, om gliringar och provokationer av en atoms storlek. Det är diaboliska uppbyggnadsfaser som inleddes långt innan (t.ex. en dörr som stängdes aningen för snabbt för att den andre skulle hinna igenom) och vars orättvisa sparats i rockärmen i två månader för att spelas ut vid inte första, men definitivt bästa tillfälle. Det är en strid som enbart kan utkämpas mellan de båda, eftersom strategin är uppbyggd på deras liv tillsammans.

Jag har lärt mig att se dessa mönster långt innan de uppstår. Mitt liv består av att ständigt parera de inledande förflyttningarna. Jag har blivit en profylaktisk fredsförhandlare. Jag måste hålla vår gemensamma jord bördig men samtidigt hålla koll på de frön som sås, för när som helt växer det upp ett ogräs som parasiterar mina egna frön, som snor dess näring och avstannar deras fredliga förlopp.

Just nu är det temporär vapenvila. Båda parterna har tillfälligt dragit sig tillbaka för att avvakta den andre. Men jag reser mig upp, orädd för förlupna kulor, viss om att min blotta existens är det som håller dem båda vid liv, och fast i min övertygelse att så länge jag fortsätter att resa mig, så länge jag fortsätter att inte döma någon av dem, att se de båda kombattanterna som de är och visa att jag älskar dem trots deras fejd – så må de strida i all evighet.

De behöver sin syskonliga prövning. Men kulorna kommer på sikt att bytas ut mot lösa skott, och framryckningarna kommer med tiden att vara för syns skull, för att påminna den andre om att livet pågår, att man måste vara redo för det som komma skall, och för att visa den andre att man alltid finns där och aldrig viker från den andres sida.