Om fotboll, livet och döden.

Varför tittar jag på fotboll? De tär på mig, dessa 90 minuter. Ändå utsätter jag mig för det gång på gång. Är det inte GAIS så är det Barça och är det inte Barça så är det Arsenal och är det inte Arsenal så är det landslaget. Gång på gång. Varför?

Det finns något paradoxalt med fotboll. Å ena sidan har vi ovissheten, att aldrig kunna förutsäga vad som kommer att hända, att en tvärsäker seger kan bli ett svidande nederlag trots att oddsen sade det motsatta.

Å andra sidan har vi tvärsäkerheten. Att ett slutresultat är lika definitivt som döden. Att det alltid. Kommer. Att. Vara. Så.

På något sätt tror jag att det obevekliga i ett slutresultat skänker en slags trygghet, oavsett hur orättvist och plågsamt det än är. För en gång skull här i livet, så VET man något. Och det är skönt som kontrast till livet, där man inte kan vara säker på något.

Utöver detta så har vi känslorna. (För fotboll är känslor, ve den som säger annat.) Under en och samma match kan man känna glädje, ursinne, hånfullhet, ångest, hopp, desperation, överlägsenhet, hämndbegär, sorg, eufori, hat – och det är okej att känna så. Fullt ut. Därför att man vet att det är tidsbestämt. Efter 90 minuter är det slut, och man kan återgå till det normala.

Kanske fängslas jag av fotboll just för att det är som livet. Oförutsägbart så länge det håller på. Odiskutabelt när det är över. Och däremellan, känslor, passion, liv.

Varför funderar jag på det här? Varför ifrågasätter jag något som är en självklarhet i min tillvaro? Det KAN vara för att GAIS igår förlorade mot Blåvitt efter att Stefan Selakovic gjort 2-1 tre sekunder över den sista övertidsminuten. Det är orättvist. Det är bittert. Men oavsett vad jag tycker, tänker eller känner, så kommer det alltid. Att. Vara. Så.