Anders bit för bit

Tagg: Barcelona

Typsnittsångest, Barcelona gjorde det igen och danska motståndsskallar

Inget nytt på Anders-fronten denna lördagskväll bortsett från att jag blivit av med en liten ångesttagg i form av typsnittet på bloggen. Jag var inte helt nöjd med hur det såg ut tidigare och har därför bytt tema till det du ser här. Lite stadigare och mer lättläst, tycker jag. Vad tycker du?

Jo det är klart, lite har ju ändå hänt. Barcelona vann klubblags-VM efter en rysare mot argentinska Estudiantes.  Barça ägde matchen men argentinarna tog ändå ledningen i första. Pedro nickade dock in kvitteringen efter en rejäl press, matchen gick till förlängning, och vem slog då till om inte Leo Messi som bröstade in det avgörande målet. Fina glädjescener efteråt med en storgråtande Pep Guardiola i centrum. Barça har tagit oslagbara sex(!) titlar under 2009. Historiskt.

Och så klämde jag in en dansk rulle på kvällskvisten. Flamman  & Citronen – den dyraste produktionen i dansk filmhistoria – var en ganska spännande men stundtals väl långsam historia och några danska motståndsmän under andra världskriget. Älskare av dansk film som jag är hade jag höga förväntningar, och visst var den välgjord och välspelad men jag köpte inte att det ständigt blev helt folktomt på stadsgatorna (mitt på dagen) varje gång en nazist skulle lönnmördas. Sevärd men inte så mycket mer.

That´s the wrap.

Zlatan – Ett fall för jantelagen

Läste idag att Zlatan tackar nej till landslaget på grund av att han inte är intresserad av att spela träningslandskamper. Han säger;”…jag har nått en nivå när jag känner att jag inte får ut något av det. Jag lägger energi på något som inte ger mig något tillbaka. Det är svårt att känna motivation när det inte finns några viktiga matcher att spela.” Han flaggar dock för att kunna tänka sig spela om det gäller något, t.ex. VM eller EM.

Och vad innebär då det här? Ja på sätt och vis förstår jag honom. Har man vant sig att spela tillsammans med Barças stjärnor och lärt sig vad det tillför ens eget spel måste det kännas frustrerande att komma till landslaget och behöva sänka sig för att passa in. En annan bloggare skrev att Zlatan i landslaget är som om Jimi Hendrix skulle spela i Lasse Stefanz. Spelar ingen roll hur bra han är, han får ändå bara spela De sista ljuva åren. (Det ligger något i det.)

Det finns en riskabel sida av det här myntet. Om fler än han skulle börja resonera så skulle landslaget förlora sin status. Utarmas. Det skulle för en del reduceras till en bisyssla man kan pyssla med när man har tid, när andan faller på, och när man känner för att hänga med de gamla polarna.

Skräckscenariet blir att landslaget på sikt utvecklas till en plantskola för unga talanger som vill visa upp sig på den internationella marknaden, eller för allsvenska spelare som fortfarande när en proffsdröm. Och det vinner vi inga VM på.

Jag funderar vidare. Är det här en isolerad Zlatan-händelse eller är det som jag tror, ett tidens tecken? Det finns en tendens som pekar åt det hållet. Henke Larsson tackade för sig både en och två gånger. Ljungberg likaså. De topprankade spelarna blir mätta, lite äldre, och börjar prioritera bort saker i livet. Och då ryker landslaget.

Jag kan tänka mig att Zlatans beslut väcker ilska i landet, men anar att det ligger en hel del Jante i den ilskan. Man ska inte tro att man är något!! Men det är just det Zlatan gör. Och han inte bara tror, han VET att han är något, och det är till stor del på grund av det som han har nått dit han har nått. Sticker den attityden i ögonen på folk? Jag tror det.

Jag beklagar naturligtvis att Zlatan tackar nej till landslaget, men är han inte motiverad så är han inte det. Vad som är rätt eller fel är inte jag mannen att avgöra. Han vill inte helt enkelt, och då ska han inte spela.

Man kan ju faktiskt vända på steken och glädja sig åt att han inte stängt dörren och istället se fram emot en taggad och sugen Zlatan när det är dags för EM-kval.

UPPDATERING: Läs mer om vad Zlatan tänker och tycker här. Inget om landslaget men däremot en indikation om hans ambition. Sug på den, Jante.

Äntligen julafton!

Första advent är kommen och julgirlanderna lyser på balkongen. Första ljuset är tänt och favorittomten står på sin traditionella plats i fönstret och håller utkik. Jag tar ett bett på pepparkakan och låter kroppen fyllas av julstämningen. Äntligen julafton.

Men sakta i backarna, kanske du tänker. Det är ju flera veckor kvar till jul. Till den julen ja, svarar jag. Ikväll är det dopparedan för mig och alla andra fotbollsälskare. Det är nämligen dags för El Clásico!

Barcelona möter Real MadridCamp Nou klockan 19.00. Zlatan & Co ska läsa lusen av Ronaldo med anhang och visa i vilket skåp fotbollsskorna ska stå.

Så bänka er i soffan alla vänner, ladda upp med julmust, vört och mumma, duka fram sillen, griljera skinkan och kläm en snaps. Julafton är här!