Anders bit för bit

Tagg: Beatles

Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

Alltså – tänk om ändå …

Att älta är bland det värsta jag vet. Det är meningslöst, beroendeframkallande och leder bara åt ett håll, nämligen spikrakt ner i ångesten.

Att älta är att försöka lösa olösliga problem genom att tänka. Att tro sig kunna tänka om verkligheten.

Men det går såklart inte. Vissa saker är som de är, och oavsett hur dåligt det får en att må, så är bästa sättet att lära sig hantera det – att just hantera det. Acceptera det. Och lära sig leva med det. Eller ta tag i det.

Men ibland kan man inte låta bli. Man drömmer och fantiserar och önskar och hoppas … För att förr eller senare slås av den bistra verkligheten.

Men man är snart där igen och tröstar sig med sköna, idealiserande tankar, för att det får en att må så bra, om bara för en liten stund.

Och så kommer än en gång verkligheten och talar om för en att: nej så är det inte och det kommer aldrig att bli så. Fram och tillbaka går det, som en pingismatch.

Så här är det. Jag vet att det är så. Jag har varit där många gånger.

Och jag är där nu.

Ta en titt på det här klippet. Det gör mig glad. Och ledsen. Det får mig att älta, drömma och önska. Tänk om ändå … alla fyra kunde … efter alla år … hur hade det blivit?

Tänk om ändå …

Sent en söndag

Jag har hamnat i ett jobbigt läge med läsningen. Tycker inget är bra helt enkelt. Har påbörjat jag-vet-inte-hur-många böcker på sista tiden men kommer inte in i någon. Tröttnar. Glömmer av att läsa. Vill inte.

Hade en period för ett tag sedan då nästan varenda bok jag läste var ett mästerverk. Vägen och All The Pretty Horses av Cormac McCarthy, Falling Man av Don DeLillo, Där Landet Ligger av Richard Ford.

Problemet är nog att ribban hamnat för högt. Flera av de senaste jag läst ut har varit helt okej, men de har inte nått upp till de höjder jag hoppats på. Strandmannen av Peter Kihlgård var välskriven och tänkvärd men osammanhängande och ganska seg. Dagen Efter av Lionel Shriver var för lång och kändes konstruerad. Och På Chesil Beach av Ian McEwan – som höjts till skyarna av varenda recensent – kantrade över av sentimentalitet.

Så nu vet jag inte vad. Är lite sugen på Hemingway. Har skam till sägandes inte läst en enda av honom. Tror det får bli nästa läsprojekt.

—-

Gårdagens förlust har lagt sig till rätta. Ser fram emot sommaren med kul fotboll sett med objektivt öga. Svennis verkar ligga bra till som ny tränare. Hoppas inte det. Tror han är för mätt. Vi behöver någon med erfarenhet, men som fortfarande är hungrig. Backe eller Hamrén, som båda också ligger bra till, känns mer inspirererande. Fast hade varit kul med nån som Hiddink

—-

Det har av förklarliga skäl varit mycket The Police på sistone. Intensivt lyssnande, hela tiden med ett jobböra påkopplat. Men inte sista veckan. Beatles har porlat genom mina hörselgångar som en svalkande bäck, renande och len. Det är alltid lätt och friktionslöst att lyssna på Beatles.

—-

Fräckaste namnet på en fotbollsspelare någonsin: Shaka Hislop. Med ett sånt namn är det nästan förlåtet att han höll nollan mot Sverige.

Det är det jag gillar nu

Såg ett program på Kunskapskanalen nyss, det var om musik och vetenskap. Långa vetenskapliga utläggningar om hur hjärnan reagerar när vi hör musik. Om att ljud är tryckvågor, svängningar, som när de når örat skapar en både kemisk och neurologisk reaktion i hjärnan och som i sin tur får oss att reagera på stimuli, och att det i sin tur sänder en signal till kroppen att reagera på olika sätt, känslor, gåshud, fysiska reaktioner, och det var mätistrument, fysiker, teoretiker och hela rasket på en gång.

Allt det där är otroligt intressant, och det stämmer säkert. Men de glömde en sak. De glömde just nu.

Just nu lyssnar jag på Beatles. All My Loving. En bra melodi, en klassisk poplåtstruktur, ett jäkla drag. Det räcker bra för mig – just nu.