Anders bit för bit

Tagg: Blogga

Förkylning – Ett liv i funktionellt armod

Jag hade tänkt skriva något klokt och insiktsfullt om julen. Något… vackert. Som skulle få dig att stillsamt nicka och tänka ”ja, så är det”. Som skulle skapa nya bilder, kristallklara sammanhang och stämningsfulla manifestationer i ditt sinne, och få dig att fundera över din egen relation till julen. Nya infallsvinklar, definierande teorier, julfirandets essens. Jag skulle med andra ord lägga hela julen på plats. Där satt det. Alla julblogginläggs moder.

Men det enda jag överhuvudtaget kan tänka på, ägna fokus och uppbringa en text om är den komplett förlamande och meningslösa kokong till FÖRKYLNING jag för tillfället tvingas genomlida. Ja, jag skriver genomLIDA!, och jag gör det utan skamkänslor, därför att jag är övertygad om att du och alla andra vet hur löjligt förminskad man blir som människa när man 1. har 30 kilo bomull innanför näsroten, 2. nyser sig till medvetslöshet och 3. har näsborrar som förvandlats till vidöppna duschmunstycken. (Har du sett Axe-reklamfilmen med killen som sprutar ner sin omgivning med sina armhålor? Then you get my point.)

Tycker du att jag klagar? Ja kanske. Men då ska du veta att jag i skrivande stund är övertygad om att min förkylning är den värsta någonsin. Ingen, jag menar verkligen INGEN, har någonsin varit så förkyld som jag är just nu. Förmodligen är det här inlägget det sista jag gör. Mina krafter håller på att överge mig, jag känner det, jag KÄNNER det! Jag vill därför passa på att tacka dig och alla andra som läst mina texter. Det är inte så många som kommenterat, men det gör inget. Jag har sett att det är ganska många som varit inne och läst, och det räcker så. Jag kan stänga igen i frid.

Ett sista ord. Om du känner att det börjar killa i näsan, hav förtröstan. Du kommer inte att bli lika illa däran som jag. Det går nämligen inte.

Farväl.

My lifelong companion

Ett sällan skådat sardinburks-späckat schema på jobbet och en gråmelerad gegga av vardagslogistik har satt käppar i blogghjulet för mig. Jag har helt enkelt varit för trött för att komma på nåt vettigt att skriva om, än mindre sätta mig ner och knappa ner det.

Samtidigt sitter en gammal bekant på min axel – den spefullt hånleende presteraren: ”Hörru, din misslyckade Musse Pigg-bloggare, borde du inte skriva nåt. Du som startat en sån fiiin blogg. Kom igen nu, öhh, tappa inte sugen, det var ju flera dar sen sist. Sucker!!!”

Argh! Ständigt denna pain-in-the-ass! Han verkar ha abonnerat på mig, ligger där i min mentala döda vinkel och väntar ut mitt goda humör, min ambition att göra nåt kul för min egen skull, för han vet att den kommer, den kreativa andhämtningen, stunden då flödet tar paus. Precis då kliver han fram: ”Tjena, här är jag igen, du trodde väl inte att jag glömt dig?”

Han har ett gott självförtroende den jäkeln. Han känner mig.

Hur blir man kompis med en sån? Vad säger man till honom för att han ska tappa sugen och krypa in i sin gömma för gott? Går det över huvud taget att bli av med honom?

To be continued… lita på det.