Anders bit för bit

Tagg: Bob Dylan

Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

Annonser

En instickare om svininfluensan och en julskvätt Bob Dylan

Så var man stungen i armen och (förhoppningsvis) skyddad från den i pressen så avigt upphaussade svininfluensan. Jag och en arbetskamrat knallade över på chans på lunchen. Jag hade befarat köer à la Liseberg en solig sommarlördag men det var näst intill öde på vårdcentralen.

Vi var inte listade dit vi gick, utan hoppades på att det skulle gå bra ändå.

– Välkomna, sa en dam vid ingången.
– Vi vill vaccinera oss.
– Är ni listade här?
– Nej.
– Då går det tyvärr inte.

Jaha, det var bara att så vackert traska tillbaka. Men som tur var fick min kollega en snilleblixt. Hon frågade:

– Men kan vi lista oss här då?
– Visst, åk upp till fjärde våningen.

Okej, vi tog hissen upp, skrev på en blankett, och åkte ner igen.

– Nu är vi listade, kan vi vaccinera oss nu då?
– Välkomna!

Så svårt var det. Tog knappt 10 minuter. Uppenbarligen är det bara att lista sig tillbaka till den gamla vårdcentralen när man behöver. Kan ju vara bra att veta. Hej och hå.

—-

Bob Dylans julskiva Christmas in the Heart snurrar mer och mer och växer för varje lyssning. His Bobness harklar sig igenom den amerikanska julsångstraditionen med värdighet, glädje och respekt. Det är inte Bob Dylan som talar, det är budskapet. Låtarna. Julen.

No more Mr. Ice guy

Ryktet säger att Sven-Göran Eriksson ville leda landslaget på halvtid. Jag har svårt att tro att en (trots allt) meriterad och erfaren snubbe som Svennis ens skulle komma på tanken att föreslå en sån idiotisk sak.

Men tänk om det var så. I så fall är jag ännu gladare att det inte blev han. Och jag är lika glad att jag slipper få reda på om SvFF skulle tacka ja till det.

Det luktar surt om det hela. Läste att Lagrell sagt att det var ett gammalt löfte mellan honom och Svennis, att de skulle höras om platsen som FK blev ledig. Ett löfte? Vad gör de nu då? Kastar tärning? Snurrar flaskan? Vem som än tar över, må det bli en med glöd nog att bevisa för Lagrell & Co att de hade fel ”första häst”.

—-

Jag tycker inte Bob Dylans julskiva är särskilt bra. Men jag ler när jag spelar den. Räcker så. Den kommer att gå varm när det lackar.

Att läsas eller inte, det är frågan

Jag har en massa böcker ståendes på nattduksbordet. Vaknade i morse av att några av dem rasade in i ansiktet på mig. Måste stött till dem på något sätt, eller så valde böckerna bakom att trycka till dem. De kanske blivit trötta på att inte få något uppmärksamhet. Kanske är de rädda för att jag glömt dem. De vill antagligen bli lästa snart. De är ju böcker, för bövelen.

Det blir alltid så. Jag köper böcker snabbare än jag läser. Vissa läser jag direkt, andra får vänta. Och då hamnar de på nattduksbordet på obestämd tid.

Just nu läser jag Pesten av Albert Camus. Köpte den på en loppis för kanske ett och ett halvt år sedan och den har stått där sedan dess. Tills i förrgår. Nu flyttas den runt i lägenheten. Det blir så när jag läser. Jag bär med mig böckerna, lägger dem på bra ställen så jag snabbt kan plocka upp dem när det blir läsläge. (Jag tror en sån som Camus gillar det, att flyttas runt lite.)

Jag brukar försöka variera min läsning. Har jag läst en roman tar jag gärna en biografi efter den. Och kanske nåt facklitterärt efter det. Annars kan det gå illa. Gav mig på Kerstin Ekmans Händelser vid Vatten direkt efter att ha plöjt hela Millennietrilogin. Det var som att gå från 250 km/h på autobahn till en skogspromenad i rullator. Orättvist mot Kerstin, med andra ord.

Hur som helst, här kommer en liten redogörelse över böckerna står just nu i väntans tider på mitt nattduksbord:

• Vitt Brus av Don DeLillo

Inköpt för ca ett år sedan. Översatt av min gamla svensklärare Thomas Preis. Började på den då men det tog sig inte riktigt. Lät den stå kvar i väntan på nytt försök, mycket tack vare Falling Man av samme författare, som jag läste i våras: En ensam man vandrar dammtäckt ut ur förödelsen efter 9/11 med en portfölj i handen som inte är hans. En grandios inledning på en gripande berättelse om det stora amerikanska traumat. Rekommenderas.

• Amberville av Tim Davys

Fick den upptryckt i ansiktet av min deckarentusiastiska mor. En noir-berättelserna där alla karaktärerna är mjukisdjur(!) skriven under pseudonym av än så länge okänd svensk. Liggtid: ca ett år. Lär troligtvis ta minst lika lång tid innan jag läser den.

• Min far hade en dröm av Barack Obama

Påbörjades för ett halvår sedan, kom enligt hundörat till kapitel 13 (sid 267), men lades därefter till hanlingarna på obestämd tid. En av de böckerna på senare tid som jag glömt att fortsätta på. Tappade intresset helt enkelt. Nog för att han är spännande både som person och fenomen, men det är inte jätteintressant att läsa om varenda enskild person han träffat i sitt arbete som lokalpolitiker i Chicago. För pratig helt enkelt. Kan dock få en chans till.

• Strandmannen av Peter Kihlgård

Utläst. Har av olika skäl ej hamnat i bokhyllan än. Åtgärdas snarast.

• Älskad, saknad av Joyce Carol Oates

Inköpt för två år sedan. Har varit ”nästa bok” vid flera tillfällen men varje gång blivit omkörd strax innan mållinjen. Är det en ständig tvåa?

• Och solen har sin gång och Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Inlånade från Frölunda Bibiotek igår och även de böcker som hamnade på min näsa imorse. Ligger högst på läslistan efter Camus, och det är inte enbart på grund av återlämningstiden. Känner på mig att jag har en lång Hemingwaypriod framför mig. Riktigt lång.

• The Border Trilogy av Cormac McCarthy

Läste de två första nyligen – All The Pretty Horses och The Crossing – och ska inom kort ge mig på den avslutande delen – Cities of the Plain. För er som inte läst McCarthy – jag avundas er! Ni har fantastiska läsupplevelser framför er.

• The Road av Cormac McCarthy

Lästes för ca ett år sedan. Ligger sedan dess på ständig lut att bli omläst. Kanske den starkaste roman jag läst. Nej, det ÄR den starkaste! Separat inlägg lär komma under rubriken Anders Tipsar. Var så säker.

• Fyrväktaren av Jeanette Winterson

Inlånad av granne och även påbörjad men lagd på jäsning tills vidare. Verkar ha stor potential men vill invänta dess rätta läge. En roman har alltid ett läge, sen är det olika hur mycket man väljer att ge dem möjlighet att visa sig i sin bästa skrud. Det känns som att Fyrväktaren är värd SITT läge.

• Låttexter av Bob Dylan

No explanation needed. His Bobness is da shit!

• Krönikor av Göran Tunström

Samling med de krönikor Tunström skrev i Metallarbetaren och Dagens Arbete på 90-talet. Alltid läsvärd. Alltid rolig. Alltid djupt mänsklig.

Avslutningsvis – heter det nattduksbord eller nattygsbord? En snabb sökning på Språknämndens hemsida ger detta svar:

”Den helt dominerande formen är nattduksbord. Men båda används och måste godkännas. Båda formerna återfinns också i ordböckerna. Man kan förstås också säga sängbord.Nattduksbord är det ursprungliga ordet, från slutet av 1600-talet, som då snarast betydde ’toalettbord’. Sina toalettsaker hade dåtidens dam av värld nämligen i en nattduk.

Under 1700-talet uppstod så nattygsbord genom association till ordet nattyg, som betydde saker som ’nattdräkt’, ’nattmössa’. Tyg förr kunde betyda ’saker’, ’don’, jfr verktyg.”

Så vet ni det.