Anders bit för bit

Tagg: David Bowie

Det är något som inte stämmer

Att Bowie bestämt sig för att återvända är underbart. Ny låt, ny platta, och framför allt, nya friska livstecken. Tvärtemot vad alla trott har han inte pensionerat sig för gott, utan i stället hux flux gjort storstilad comeback. Med färdiginspelad musik, nytryckta konvolut, nydesignad hemsida, pressmeddelanden, etc.

Men det är några detaljer som känns lite märkliga. Tänk på alla processer som varit igång. Så många människor som varit inblandade. Musiker, programmerare, pressfolk, grafiker, all logistik… Ju fler människor, desto större risk att något läcker ut. Och ändå visste inte ens de mest välinitierade rockjournalister ett dyft om vad som var i görningen. Hur har detta hemlighetsmakeri sett ut, som låtit en av rockvärldens mest hårdbevakade excentriker agera helt ostört?

Skulle tippa att det skrivits på ett och annat sekretessavtal längs vägen. Men ändå, i dessa dagar, där så gott som inget kan bevaras hemligt – att inget läckt ut?! Imponerande.

En annan sak jag tänkt på är att den nya plattan är planerad att släppas bara ett par veckor innan den stora Bowie-utställningen David Bowie Is invigs på Albert & Victoria i London? (En utställning inför vilken Bowie svurit sig helt fri från allt ansvar.) Det känns som mer än en tillfällighet, om du frågar mig.

Dessutom – enligt ett pressmeddelande idag kommer plattan inte att följas upp vare sig av intervjuer eller liveframträdanden. Ingenting. Nada. Zilch. Hmm.

Många människor inblandade. Stor utställning. Märklig PR-strategi…

Vet ni, jag anar ugglor i mossen, positiva sådana. Det är för mycket som känns … ja, det är för mycket som KÄNNS, helt enkelt. Jag vet inte riktigt vad, men det här kommer INTE att stanna vid ett skivsläpp. Min mage skriker det.

Det är något som inte stämmer. Jag hoppas att jag har rätt.

En lycklig dag

Första känslan var en mild chock. Därefter en oförställd glädje och förväntan. David Bowie släpper nytt material för första gången på 10 år. Officiellt idag, på hans 66:e födelsedag.

Det har funnits tecken på att något var i görningen. För drygt ett år sedan lade jag ut en ledtråd jag hittat i Robert Fripps dagbok. Dessutom att han (DB) bytte skivbolag. Så någonstans i bakhuvudet ekade ett ”jag visste det!”. Men överraskningen är ändå stor.

Singeln som släpptes idag – Where are we now? – antyder om en melankolisk och tillbakablickande återkomst. Minnen från Berlin. Referensen till ”Space Oddity” (Sitting in the dschungel – Sitting in my tin can). Refrängens frågeställning.

Vem är han idag, egentligen? Vilken resa tar han oss med på?

12 mars får vi veta.

Nytt material från Bowie?

När vi ändå är inne på Bowie …

I förra inlägget publicerade jag en artikel ur Financial Times där Bowies finanser benades ut. Intressant läsning, men det mest intressanta (åtminstone för undertecknad) är att han just nu är på väg att lämna EMI sedan 15 år för att kanske förhandla till sig ett nytt kontrakt med Sony eller Universal. Varför gör han det? Har han något nytt på gång?

Han har ju knappt gett ett fisljud ifrån sig sedan 2004. Paul Trynka, mannen bakom den fina biografin Starman (2011), har i intervjuer sagt att han (DB) pensionerat sig. I en relativt ny intervju med Mike Garson hittar vi åtminstone två tecken på att artistnamnet Bowie numera är utbytt mot det ursprungliga Jones.

När jag för en stund sedan klickade runt i Bowie-djungeln slank jag in på Robert Fripps (gitarrist på ”Heroes”, Scary Monsters) dagbok. Där fanns ett inlägg från 15 november i år som jag helt fräckt klipper ur och publicerar här:

”Rising from traveling adventures, in planes and cars. Dropping off along to way to visit David Bowie, and it gradually appeared that David had some remarkable new ideas in process, not yet public. These he presented indirectly, to allow the penny to drop without prompting. Eno also got involved, and what a flowering of ideas!”

Okeeej?! Nytt material? Nya idéer? Eno? Kanske Fripp? Hmm. Då finns det kanske en rent konkret anledning till att han inte enbart avslutar sitt kontrakt med EMI utan även förhandlar till sig ett nytt?

Plötsligt blev allt lite roligare.

Om vad som (kanske) händer med Bowie nuförtiden

Ja, vad gör han egentligen, den gode Mr Bowie. Kanske har han lagt namnet Bowie på hyllan och lever ett stilla liv som den han en gång var – David Jones. Eller så går han och ruvar på nästa steg, nästa skepnad, nästa musikaliska inriktning. Ingen vet mer än han själv.

Hittade den här artikeln i Financial Times, som publicerades med anledning av att DB är på väg att avsluta sitt 15 år långa samarbete med EMI. (Det sägs även att han är på väg att teckna ett nytt avtal med antingen Universal eller Sony. Varför då, kan man undra…) Artikelförfattaren resonerar kring Bowies karriär och finansiella vägval. Läsvärt!

Eftersom det krävdes en registrering för att läsa den och för att jag vill bespara dig det besväret klippte jag ur den och lägger kalaset här i stället.

Håll till godo:

Master shape-shifter invulnerable to the decline of pop music

By Peter Aspden

Man in the News David Bowie

The news that David Bowie was on the brink of leaving EMI, reported this week by the FT, marked the souring of a relationship between two of the behemoths of British popular culture. The troubled music group, which is now set to be split and sold to Vivendi’s Universal Music and Sony, could ill-afford to lose one of its most lustrous money-earners. For the past 15 years it has held the rights to one of pop music’s most prestigious back catalogues, comprising such classic albums as Ziggy Stardust and Let’s Dance.

As for Bowie, well, his literally glittering career has taught us to expect the unexpected. “Changes” was the name of one of his most charming songs, but it was also a life strategy. After the extraordinary social changes of the 1960s, it was Bowie who dominated the following decade with an intoxicating blend of flamboyance, fine art and consummate media manipulation.

His legacy has proved lasting. His mastery of shape-shifting and restless reinvention – a term he hates – cast the template for modern pop stardom. There would have been no Madonna, no Lady Gaga, without Bowie. No one made fame look more appealing, more glamorous.

Bowie dislikes the emphasis given to his identity games because he believes there has always been an intellectual coherence to his work. In 1969’sSpace Oddity, as the world celebrated the first lunar landing, Bowie struck a melancholy note: “Planet earth is blue, and there’s nothing I can do”. A decade later, Major Tom’s lonely angst was still in Bowie’s mind. But in 1980’s “Ashes to Ashes”, he had become an alienated junkie, “strung out in heaven’s high, hitting an all-time low”.

In the intervening years, Bowie had experimented with a bewildering number of musical and fashion styles, from plastic soul boy to Mitteleuropean intellectual. But there was no mistaking the arc of gradual disillusionment discernible in those classic albums of the 1970s, more potent than any stricture issued by the International Monetary Fund.

Despite commercial success in the 1980s, nothing produced by Bowie since those febrile times has matched the quality of his early work. But he continued to mirror, if not forge ahead of, the times, and emerged as a shrewd business operator.

He formed his own management company and was one of the first pop stars to appreciate that playing live concerts could be as lucrative as selling records and CDs. A series of world tours were rapturously received and helped make him one of the world’s wealthiest musicians.

But it was in 1997, as he turned 50, that one of his business moves showed the same kind of radical turn that had made his early music so alluring. Bowie struck a licensing deal with EMI for his back catalogue giving the group the rights to release 25 albums from 1969 to 1990, and was guaranteed more than 25 per cent of the royalties from wholesale sales in the US.

Bowie used the deal as collateral for investors who bought his 10-year “Bowie bonds” in a move arranged by the banker David Pullman, using future royalties as securitisation. The bonds were sold for $55m, and the deal became the talk of the industry.

Analysts foresaw a sharp growth in so-called “celebrity bonds”, and Pullman went on to make similar deals for James Brown, the Isley Brothers and Marvin Gaye.

But times were ch-ch-changing faster than Bowie could imagine. By the turn of the millennium, CD sales were in sharp decline as internet distribution of music established itself. Suddenly those royalties looked less secure, and by 2004 Moody’s had downgraded Bowie bonds to one notch above junk. For once, Bowie’s timing was awry. These were the days when peer-to-peer services such as Napster looked set to blow a hole in intellectual property and copyright legislation, causing record companies and artists alike to fear for their future.

The companies fought back, finding ever more elaborate ways of repackaging old goods to make them appealing to affluent and nostalgic baby boomers. Just last year, Bowie’s Station to Station album from 1976 was released in a deluxe box set edition for £80 – with memorabilia, essays, exclusive mixes and even vinyl. Bowie’s golden years were being squeezed for every last penny.

But there comes a time when every piece of tatty tinsel from pop’s halcyon days has been unearthed, recycled and flogged off. As Amazon and Apple devise new pricing structures, and services such as Spotify forge new business models, the traditional music industry remains ever more embattled.

The success of Bowie bonds had also inspired Guy Hands, a master of securitising assets from pubs to motorway service stations, to believe he could do the same with EMI’s back catalogue. But he was caught out by the collapse of the credit markets, never managing to spread the risk of 2007’s £4.2bn takeover.

In many ways the arc of Bowie’s career mirrors what has happened to pop music itself: from uncertain beginnings in the 1960s, reaching its pomp in the 1970s, and exploiting its success through clever business deals in the 1980s and 1990s. But has something got lost on the way?

The clamour over Steve Jobs’ death shows the extent to which pop music is a fading force, compared with the beautiful machines that convey it to the masses.

But Bowie remains gloriously invulnerable to the demise of the art form he graced with such aplomb. He has proved his artistic mettle several times over, and settled into heritage status, nursing himself back to health after a heart attack, and making the odd cameo appearance on such cultural landmarks asSpongeBob SquarePants. He hasn’t made an album since 2003’s Reality.

His reasons for disenchantment with EMI are not clear, but we shouldn’t be surprised if he has another radical change of direction up his sleeve. No British cultural figure has so enjoyed confounding expectations, nor earned the right to go his own way.

Peter Aspden is the FT’s arts writer. Andrew Edgecliffe-Johnson also contributed to this profile


Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

Gail Ann Dorsey. Definitely not under pressure.

Ett alldeles förtjusande klipp det här. David Bowie i duett med sin underbara basist Gail Ann Dorsey. Låten är Under Pressure, som Bowie spelade in med Queen 1981. Det finns inte många som klarar att matcha Freddie Mercury någonsin, men luta dig tillbaka och njut av Gail Anns självklarhet när hon inte bara matchar hans sång, hon gör det lätt och med värme och innerlighet. Och kolla leendet hon bränner av vid 1,38. Man smälter.

Hon är så inihelsike bra att jag bara blir lycklig.

David Bowie Top 3

Är inne i en intensiv David Bowie-period. Toklyssnar. Han har varit en av mina stora sen jag såg videon till Life on Mars? första gången nån gång i början av 70-talet. Alltid på väg, ständigt sökande, och hittande.

Och bara därför: mina Top 3 Bowie-ögonblick:

1. Redan nämnd – första gången jag såg videon till Life on Mars?. Kan ha varit 7 eller 8 år. Där var han, i grön kostym och morotsfärgat hår, sjungandes en låt som kändes som om den kom från den planet texten ifrågasätter. Vad är det där?!, minns jag att jag utbrast. Det är David Bowie, svarade min syster, åtta år äldre och (den lyckosamma) skulden till att jag större delen av min uppväxt lyssnade på musik som fick mina jämnåriga kamrater att ifrågasätta mitt förstånd. Det var nåt nytt, nåt annat, och jag tror att det gav mig en första skjuts åt att förstå att en artists musik ibland kan handla om mer än själva musiken.

2. Ullevi 1983. Första gången jag såg honom live, välplacerad ca 5 meter från scen. Jag har läst att han vid den perioden upplevde att musiken rent generellt drev åt att bli mer maskinell och kall, och att han därför ville leverera värme, glädje och färg. Let´s Dance var hans budskap. Han nådde mig, och 50 000 till.

3. Tin Machines första platta. Att komma hem med den – efter att ha gäspat sig igenom ett par av hans sämsta plattor någonsin (Tonight och Never Let Me Down) och sorgset ha konstaterat att han hamnat i en beklaglig mittenfåra tillsammans med hitlisteabonnenter som Phil Collins och Lionel Ritchie – att komma hem med Tin Machine, se bandet elegant posera i svarta kostymer mot vit bakgrund och höra den mot konvolutet bjärt kontrasterande musiken som räckte långfingret åt varenda DJ inom topplisteavstånd, som pulserade av vildsint animalisk bandenergi och som brutalt knäckte av varenda gren mot hans stagnerade sena åttiotal. Det var lika oförutsägbart som perfekt. Där är han! Igen! Äntligen!

Vilket är ditt bästa Bowie-ögonblick? Skriv och berätta.

Vännerna Claes Hylinger & Seu Jorge

seu_jorgeFörmiddagens lyssning sträckte sig fram till nu. Satte Seu Jorges bowietolkningar på repeat på jobbet och det fortsatte i samma anda när jag kom hem. Det är skönt när man träffar någon i vars sällskap man trivs.

HylingerEn annan i vars sällskap jag trivs är Claes Hylinger. Göteborgsförfattare med känsla för de små händelserna i livet, som i hans ord blir stora, viktiga, till och med avgörande. Jag har aldrig träffat honom personligen, bara genom hans böcker. När jag läser honom känner jag mig mindre rastlös ifall en dag förlöper utan att något särskilt händer.

farvälJag läste hans kärlekshistoria Ett Långt Farväl för ett tag sedan, för andra gången. Jag hade köpt ett par bra och spännande romaner på dagen som jag såg fram emot att sätta tänderna i, men när kvällen kom blev jag ståendes framför bokhyllan, fick syn på Ett Långt…, tänkte att var inte den där ganska bra ändå, plockade fram den och läste halva första sidan, lade mig på sängen och fortsatte.

Ett Långt Farväl är långt ifrån hans bästa (som jag nog håller Kvällarna på Pärlan för) men det var ett kärt återseende. Som att träffa en gammal vän man inte sett på ett tag och prata ikapp sig om vad som hänt sen sist. Man hinner inte så långt att man återupplever det bästa man en gång hade, men man känner möjligheten att ha det igen.

Hylinger skriver inte bara bra berättelser, han är en hejare på vers också. Den här till exempel:

”Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex.

Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex.

Sen satte jag på radion som spelade så nätt.

Då somnade jag åter och sov till klockan ett.”

Claes Hylinger och Seu Jorges. Två möten, en gammal vän och en ny. Två händelser som gjorde mig mindre rastlös idag.

Det har ofta hänt nåt, när man tänker efter…

David Bowie goes Aquatic

Dagens bästa förmiddagslyssning. Akustiska bowielåtar på portugisiska från filmen The Life Aquatic with Steve Zissou (2004). Seu Jorge heter mannen vid gitarren, och han lyckas få det att låta som om han skrivit låtarna själv, just på det här viset. Det kallas närvaro.

Seu Jorge – The Life Aquatic Exclusive Studio Sessions Featuring Seu Jorge

lifeaquatic