Anders bit för bit

Tagg: Förkylning

Livet efter snordöden

Jag har varit i tunneln.

Jag forsade fram i överljudshastighet och såg ljuset närma sig, lika obevekligt som slutgiltigt.

Innan jag for upplevde jag en befriande känsla av viktlöshet. Jag svävade ovanför min egen kropp och blickade ned på den futtiga varelse som en gång var jag.

Med frid accepterade jag det jag hann uträtta i jordelivet och for leende och tacksamt mot tillvarons slutsignal.

Men jag nådde inte tunnelns slut. Just som jag var på väg in i efterlivets magnifika sken var det något som drog mig tillbaka. Livets gummiband var fortfarande intakt, det satte p för min färd mot slutet (eller början) och jag tumlade baklänges genom röret som ett vilset löv i en frustande tornado.

Med ett öronbedövande dån kraschlandade jag i mitt livlösa skal.

Jag fann mig liggandes i soffan där jag hade dragit vad jag trodde var min sista nästäppta suck. Med ett plötsligt ryck drog jag in den instängda lägenhetsluften i mina hopsäckade lungor. Genom näsan. Genom NÄSAN!

Snoret var borta. Förkylningen hade släppt.

Jag satte mig upp, såg mig omkring. Fingrarna trevade över soffan, morgonrocken, min orakade haka.

Allt fanns. Det var på riktigt. Jag var inte död. Jag hade överlevt.

Jag inser att jag fått en andra chans. Det finns ett liv efter en förkylning, även en sån vedervärdig som min. Tack, immunförsvaret. Jag kommer återigen att resa mig, se det vackra i världen och stå med framsträckt bröst mot tillvarons vägbommar.

Förkylning – Ett liv i funktionellt armod

Jag hade tänkt skriva något klokt och insiktsfullt om julen. Något… vackert. Som skulle få dig att stillsamt nicka och tänka ”ja, så är det”. Som skulle skapa nya bilder, kristallklara sammanhang och stämningsfulla manifestationer i ditt sinne, och få dig att fundera över din egen relation till julen. Nya infallsvinklar, definierande teorier, julfirandets essens. Jag skulle med andra ord lägga hela julen på plats. Där satt det. Alla julblogginläggs moder.

Men det enda jag överhuvudtaget kan tänka på, ägna fokus och uppbringa en text om är den komplett förlamande och meningslösa kokong till FÖRKYLNING jag för tillfället tvingas genomlida. Ja, jag skriver genomLIDA!, och jag gör det utan skamkänslor, därför att jag är övertygad om att du och alla andra vet hur löjligt förminskad man blir som människa när man 1. har 30 kilo bomull innanför näsroten, 2. nyser sig till medvetslöshet och 3. har näsborrar som förvandlats till vidöppna duschmunstycken. (Har du sett Axe-reklamfilmen med killen som sprutar ner sin omgivning med sina armhålor? Then you get my point.)

Tycker du att jag klagar? Ja kanske. Men då ska du veta att jag i skrivande stund är övertygad om att min förkylning är den värsta någonsin. Ingen, jag menar verkligen INGEN, har någonsin varit så förkyld som jag är just nu. Förmodligen är det här inlägget det sista jag gör. Mina krafter håller på att överge mig, jag känner det, jag KÄNNER det! Jag vill därför passa på att tacka dig och alla andra som läst mina texter. Det är inte så många som kommenterat, men det gör inget. Jag har sett att det är ganska många som varit inne och läst, och det räcker så. Jag kan stänga igen i frid.

Ett sista ord. Om du känner att det börjar killa i näsan, hav förtröstan. Du kommer inte att bli lika illa däran som jag. Det går nämligen inte.

Farväl.