Anders bit för bit

Tagg: Fotboll

GAIS – Lidarnas lag

Ikväll tappade GAIS ledningen i 89:e minuten. Något mer GAIS-igt får man leta efter. Okej, det allsvenska kontraktet är mer eller mindre säkrat, men det skulle inte förvåna mig om de förlorar med uddamålet resten av matcherna samtidigt som ÖIS, BP och Halmstad plötsligt prickar sitt livs form och pulvriserar allt som kommer i deras väg och GAIS kvalar bort sig mot Vedervärdigbottens IF och sedan förpassas till nästa säsongs mittenträsk i Superettan.

Det vore så… GAIS.

FOTBOLL_GAIS__STER_116934w

Annonser

No more Mr. Ice guy

Ryktet säger att Sven-Göran Eriksson ville leda landslaget på halvtid. Jag har svårt att tro att en (trots allt) meriterad och erfaren snubbe som Svennis ens skulle komma på tanken att föreslå en sån idiotisk sak.

Men tänk om det var så. I så fall är jag ännu gladare att det inte blev han. Och jag är lika glad att jag slipper få reda på om SvFF skulle tacka ja till det.

Det luktar surt om det hela. Läste att Lagrell sagt att det var ett gammalt löfte mellan honom och Svennis, att de skulle höras om platsen som FK blev ledig. Ett löfte? Vad gör de nu då? Kastar tärning? Snurrar flaskan? Vem som än tar över, må det bli en med glöd nog att bevisa för Lagrell & Co att de hade fel ”första häst”.

—-

Jag tycker inte Bob Dylans julskiva är särskilt bra. Men jag ler när jag spelar den. Räcker så. Den kommer att gå varm när det lackar.

Svennis som förbundskapten? Jag är skeptisk.

Det må låta förenklat, men jag tycker Svennis känns som en fet katt som fördriver tiden med en trevlig och välbetald lyxhobby i väntan på pensionen. Han är rik och mätt, har bevisat sig med några ligasegrar och prestigefyllda tränaruppdrag och har antagligen ett större antal jobberbjudanden än vad som är hälsosamt.

Han har det för lätt för sig, är nog vad jag försöker säga.

Kan man verkligen lita på att Svennis, om han skulle tacka ja till att leda Sverige, går in för det helhjärtat, eller är det bara ännu en punkt han vill lägga till CV:n innan han packar ihop tränaroverallen för gott?

Kan man verkligen lita på att han stannar i motgångar? Vad händer om han plötsligt får ett erbjudande från någon europeisk storklubb mitt i ett haltande EM-kval? Gör han som han (kanske) gör nu, lämnar skeppet (i det här fallet stackars Notts Co) och seglar vidare i en ny båt? En roligare och mer välbetald.

Säga vad man vill om Lagerbäck, men han stod kvar vid rodret i tolv år.

Gör Svennis det? Jag är skeptisk.

SPORT-23s00-SVENNIS-72_368eriksson

Ordet över till en som fick till det

Det är inte sällan jag funderar på Zlatan. Varför är han en sämre fotbollsspelare i landslaget jämfört med i sina klubblag? Har haft ett inlägg på g om det här ämnet långt innan jag ens kom på tanken att börja blogga.

Men jag behöver inte skriva nåt, inte när Martin Ezpeleta, välformulerad bloggare på aftonbladet.se, gör det på det bästa och definitivt roligaste sättet jag läst hittills. Word!

Att hoppas är att inte veta

Varför hoppas jag så ofta på omöjliga saker? Gång efter annan händer det, när något bra kanske kan hända. Lågan tänds, det börjar brinna i mig, jag börjar se möjligheter, tänkbara alternativ och mer eller mindre sannolika framtider.

Att kanske ha något framför sig som man vill ska hända. Det är hoppets frö. Att man vill det så mycket att man försöker tänka ihop det som ska hända.

Att försöka tänka ihop det man vill ska hända. Är det att hoppas?

Jag minns en scen i filmen Nyckeln till Frihet, när Red (Morgan Freeman) varnar Andy Dufresne (Tim Robbins) för att ingjuta hopp i deras medfångar. Han säger att hoppet om frihet förtär en inifrån. Att inte hoppas, det är enda sättet att behålla förståndet innanför murarna.

Red trodde sig se framtiden, och såg det fruktlösa i att hoppas. Det fruktlösa hoppet tär på oss. Det försätter oss i underläge.

För Andy Dufresne var det tvärtom. Han visste inte hur framtiden såg ut. Han visste bara att han var tvungen att fortsätt gräva för att inte förlora hoppet. Att fortsätta hoppas, det var hans framtid.

Jag hoppades att Malta skulle klara oavgjort ikväll. Jag ville verkligen det. Jag ville det så starkt att jag såg det framför mig. jag såg det så tydligt att jag trodde det skulle hända.

Det gjorde det inte.

Men jag hoppades. För jag kunde inte veta hur det skulle gå. Jag hoppades för att jag inte visste.

Men om man aldrig känner hopp inför något, beror det på att man tror sig veta hur framtiden ska bli?

Om man aldrig känner hopp, beror det på att man inte har lågan i sig?

Jag känner hopp inför mycket i livet. Jag känner hopp för mig själv, för mina barn, för mina fotbollslag, för fred på jorden, för kärleken, för att allt ska bli bra en dag.

Jag känner lågan i mig – varje dag. För att jag inte vet någonting.

Må den aldrig slockna.

Sent en söndag

Jag har hamnat i ett jobbigt läge med läsningen. Tycker inget är bra helt enkelt. Har påbörjat jag-vet-inte-hur-många böcker på sista tiden men kommer inte in i någon. Tröttnar. Glömmer av att läsa. Vill inte.

Hade en period för ett tag sedan då nästan varenda bok jag läste var ett mästerverk. Vägen och All The Pretty Horses av Cormac McCarthy, Falling Man av Don DeLillo, Där Landet Ligger av Richard Ford.

Problemet är nog att ribban hamnat för högt. Flera av de senaste jag läst ut har varit helt okej, men de har inte nått upp till de höjder jag hoppats på. Strandmannen av Peter Kihlgård var välskriven och tänkvärd men osammanhängande och ganska seg. Dagen Efter av Lionel Shriver var för lång och kändes konstruerad. Och På Chesil Beach av Ian McEwan – som höjts till skyarna av varenda recensent – kantrade över av sentimentalitet.

Så nu vet jag inte vad. Är lite sugen på Hemingway. Har skam till sägandes inte läst en enda av honom. Tror det får bli nästa läsprojekt.

—-

Gårdagens förlust har lagt sig till rätta. Ser fram emot sommaren med kul fotboll sett med objektivt öga. Svennis verkar ligga bra till som ny tränare. Hoppas inte det. Tror han är för mätt. Vi behöver någon med erfarenhet, men som fortfarande är hungrig. Backe eller Hamrén, som båda också ligger bra till, känns mer inspirererande. Fast hade varit kul med nån som Hiddink

—-

Det har av förklarliga skäl varit mycket The Police på sistone. Intensivt lyssnande, hela tiden med ett jobböra påkopplat. Men inte sista veckan. Beatles har porlat genom mina hörselgångar som en svalkande bäck, renande och len. Det är alltid lätt och friktionslöst att lyssna på Beatles.

—-

Fräckaste namnet på en fotbollsspelare någonsin: Shaka Hislop. Med ett sånt namn är det nästan förlåtet att han höll nollan mot Sverige.

Om fotboll, livet och döden.

Varför tittar jag på fotboll? De tär på mig, dessa 90 minuter. Ändå utsätter jag mig för det gång på gång. Är det inte GAIS så är det Barça och är det inte Barça så är det Arsenal och är det inte Arsenal så är det landslaget. Gång på gång. Varför?

Det finns något paradoxalt med fotboll. Å ena sidan har vi ovissheten, att aldrig kunna förutsäga vad som kommer att hända, att en tvärsäker seger kan bli ett svidande nederlag trots att oddsen sade det motsatta.

Å andra sidan har vi tvärsäkerheten. Att ett slutresultat är lika definitivt som döden. Att det alltid. Kommer. Att. Vara. Så.

På något sätt tror jag att det obevekliga i ett slutresultat skänker en slags trygghet, oavsett hur orättvist och plågsamt det än är. För en gång skull här i livet, så VET man något. Och det är skönt som kontrast till livet, där man inte kan vara säker på något.

Utöver detta så har vi känslorna. (För fotboll är känslor, ve den som säger annat.) Under en och samma match kan man känna glädje, ursinne, hånfullhet, ångest, hopp, desperation, överlägsenhet, hämndbegär, sorg, eufori, hat – och det är okej att känna så. Fullt ut. Därför att man vet att det är tidsbestämt. Efter 90 minuter är det slut, och man kan återgå till det normala.

Kanske fängslas jag av fotboll just för att det är som livet. Oförutsägbart så länge det håller på. Odiskutabelt när det är över. Och däremellan, känslor, passion, liv.

Varför funderar jag på det här? Varför ifrågasätter jag något som är en självklarhet i min tillvaro? Det KAN vara för att GAIS igår förlorade mot Blåvitt efter att Stefan Selakovic gjort 2-1 tre sekunder över den sista övertidsminuten. Det är orättvist. Det är bittert. Men oavsett vad jag tycker, tänker eller känner, så kommer det alltid. Att. Vara. Så.