Anders bit för bit

Tagg: GAIS

EM-ångesten börjar rota sig

EM-kvalgruppen såg överkomlig ut. Första känslan var att det här tar vi. Men så började jag tänka. Och jag såg mållösa och krampaktiga bortamatcher mot Ungern och Finland, förnedring i båda mötena mot ett spelskickligt Holland, som tappade poäng i sista matcherna eftersom de redan var klara, och efter sju sorger och åtta oavgjorda bedrövelser blev det ödesmatch i sista omgången som resulterade i att Sverige missade EM på målskillnad. Eller nåt.

Kanske är det gaisaren i mig som lärt sig att aldrig ta ut något i förskott. Eller så har jag blivit vis av erfarenheten när det handlar om svenska fotbollslandslaget. Lika väl som vi kan snubbla oss in i ett stort mästerskap kan vi kraschlanda på utsidan. En sak är säker: det blir inte lätt. Vi är sällan så bra som vi själva tror.

Brev från en skyttegrav

Ibland känns det som att jag lever mitt liv i Dunkerque 1940. Jag ligger platt mot marken med huvudet nedborrat i leran medan de fräsande skottsalvorna viner millimetrar ovanför min hjälm. På ena sidan strider Le Resistance Petit, en motståndsrörelse vars enda uppgift är att försvara sin egen existens och åsikt. Vad rörelsen står för är för alla inklusive dem själva okänt, åtminstone på sikt. Ideologier uppstår i stunden, och minsta kritik mot dessa är tillräcklig anledning för gerillaattacker, bakhåll och bombeld.

På andra sidan strider De Ideella Legosoldaterna, en utbrytarfraktion ur Främlingslegionen som strider där strider finns för blotta nöjets skull. Som mer än gärna ställer sig i vägen för Le Resistance Petit, som ser minsta oegentlighet som en hänsynslös provokation som med alla medel måste bekämpas, må det gå till blodspillan. Där en konflikt kan uppstå, där finns DIL!

Och mitt i detta ligger jag med min lekamen i gyttjan, med en sönderskjuten vit flagg vajandes i vinden, som en hopplöshetens medlare i hårda dagar.

Jag har som ni säkert förstår precis ätit frukost med mina barn, Adam (DIL) och Jolina (LRP).

Jag brukar slå mig själv för bröstet när jag berättar om hur bra och inkännande jag är som pappa. Om min närvaro när de behöver mig, om mitt lugn även i de mest laddade situationer.

Jag har ofta blivit den neutrala parten i mitten i allt från kompisrelationer till yrkeslivet. Kanske är det ett resultat av att ha vuxit upp i skottlinjen mellan Blåvitt (mor) och GAIS (far). Kanske är det frukten av att många av mina vänner under uppväxtåren var brödrapar, och att större delen av tiden handlade om mig ståendes i mitten görandes tappra försök att hålla de två illviljorna ifrån varandra innan de dängde första bästa tillhygge i huvudet på den andre, t.ex. ett tennisrack, ett brännbollsträ eller en träsko.

Men ibland tvivlar jag på min roll som socialpacifist. Vi talar nämligen om en oroshärd långt intrikatare än allt det ovannämnda. Vi talar om kulskurar med laserprecision, om gliringar och provokationer av en atoms storlek. Det är diaboliska uppbyggnadsfaser som inleddes långt innan (t.ex. en dörr som stängdes aningen för snabbt för att den andre skulle hinna igenom) och vars orättvisa sparats i rockärmen i två månader för att spelas ut vid inte första, men definitivt bästa tillfälle. Det är en strid som enbart kan utkämpas mellan de båda, eftersom strategin är uppbyggd på deras liv tillsammans.

Jag har lärt mig att se dessa mönster långt innan de uppstår. Mitt liv består av att ständigt parera de inledande förflyttningarna. Jag har blivit en profylaktisk fredsförhandlare. Jag måste hålla vår gemensamma jord bördig men samtidigt hålla koll på de frön som sås, för när som helt växer det upp ett ogräs som parasiterar mina egna frön, som snor dess näring och avstannar deras fredliga förlopp.

Just nu är det temporär vapenvila. Båda parterna har tillfälligt dragit sig tillbaka för att avvakta den andre. Men jag reser mig upp, orädd för förlupna kulor, viss om att min blotta existens är det som håller dem båda vid liv, och fast i min övertygelse att så länge jag fortsätter att resa mig, så länge jag fortsätter att inte döma någon av dem, att se de båda kombattanterna som de är och visa att jag älskar dem trots deras fejd – så må de strida i all evighet.

De behöver sin syskonliga prövning. Men kulorna kommer på sikt att bytas ut mot lösa skott, och framryckningarna kommer med tiden att vara för syns skull, för att påminna den andre om att livet pågår, att man måste vara redo för det som komma skall, och för att visa den andre att man alltid finns där och aldrig viker från den andres sida.

 

 

 

GAIS – Lidarnas lag

Ikväll tappade GAIS ledningen i 89:e minuten. Något mer GAIS-igt får man leta efter. Okej, det allsvenska kontraktet är mer eller mindre säkrat, men det skulle inte förvåna mig om de förlorar med uddamålet resten av matcherna samtidigt som ÖIS, BP och Halmstad plötsligt prickar sitt livs form och pulvriserar allt som kommer i deras väg och GAIS kvalar bort sig mot Vedervärdigbottens IF och sedan förpassas till nästa säsongs mittenträsk i Superettan.

Det vore så… GAIS.

FOTBOLL_GAIS__STER_116934w

Om fotboll, livet och döden.

Varför tittar jag på fotboll? De tär på mig, dessa 90 minuter. Ändå utsätter jag mig för det gång på gång. Är det inte GAIS så är det Barça och är det inte Barça så är det Arsenal och är det inte Arsenal så är det landslaget. Gång på gång. Varför?

Det finns något paradoxalt med fotboll. Å ena sidan har vi ovissheten, att aldrig kunna förutsäga vad som kommer att hända, att en tvärsäker seger kan bli ett svidande nederlag trots att oddsen sade det motsatta.

Å andra sidan har vi tvärsäkerheten. Att ett slutresultat är lika definitivt som döden. Att det alltid. Kommer. Att. Vara. Så.

På något sätt tror jag att det obevekliga i ett slutresultat skänker en slags trygghet, oavsett hur orättvist och plågsamt det än är. För en gång skull här i livet, så VET man något. Och det är skönt som kontrast till livet, där man inte kan vara säker på något.

Utöver detta så har vi känslorna. (För fotboll är känslor, ve den som säger annat.) Under en och samma match kan man känna glädje, ursinne, hånfullhet, ångest, hopp, desperation, överlägsenhet, hämndbegär, sorg, eufori, hat – och det är okej att känna så. Fullt ut. Därför att man vet att det är tidsbestämt. Efter 90 minuter är det slut, och man kan återgå till det normala.

Kanske fängslas jag av fotboll just för att det är som livet. Oförutsägbart så länge det håller på. Odiskutabelt när det är över. Och däremellan, känslor, passion, liv.

Varför funderar jag på det här? Varför ifrågasätter jag något som är en självklarhet i min tillvaro? Det KAN vara för att GAIS igår förlorade mot Blåvitt efter att Stefan Selakovic gjort 2-1 tre sekunder över den sista övertidsminuten. Det är orättvist. Det är bittert. Men oavsett vad jag tycker, tänker eller känner, så kommer det alltid. Att. Vara. Så.