Anders bit för bit

Tagg: Hopp

Alltså – tänk om ändå …

Att älta är bland det värsta jag vet. Det är meningslöst, beroendeframkallande och leder bara åt ett håll, nämligen spikrakt ner i ångesten.

Att älta är att försöka lösa olösliga problem genom att tänka. Att tro sig kunna tänka om verkligheten.

Men det går såklart inte. Vissa saker är som de är, och oavsett hur dåligt det får en att må, så är bästa sättet att lära sig hantera det – att just hantera det. Acceptera det. Och lära sig leva med det. Eller ta tag i det.

Men ibland kan man inte låta bli. Man drömmer och fantiserar och önskar och hoppas … För att förr eller senare slås av den bistra verkligheten.

Men man är snart där igen och tröstar sig med sköna, idealiserande tankar, för att det får en att må så bra, om bara för en liten stund.

Och så kommer än en gång verkligheten och talar om för en att: nej så är det inte och det kommer aldrig att bli så. Fram och tillbaka går det, som en pingismatch.

Så här är det. Jag vet att det är så. Jag har varit där många gånger.

Och jag är där nu.

Ta en titt på det här klippet. Det gör mig glad. Och ledsen. Det får mig att älta, drömma och önska. Tänk om ändå … alla fyra kunde … efter alla år … hur hade det blivit?

Tänk om ändå …

David Byrne om hur vi kan komma bättre överens i blandkulturer

Här kommer en läs- och tänkvärd text av David Byrne (ja – han från Talking Heads) om vad som krävs för att komma överens i blandkulturer. Jag kände mig hoppfull efter att ha läst den. Hoppas du gör det också.

Anders Tipsar 2: Heja Abbe

Min son är fjorton år och världens skönaste kille. Han tränar friidrott, älskar film, är en passionerad musiklyssnare och världens bästa storebrorsa åt världens bästa lillasyster. Han är Kamratstödjare i sin klass, kämpar tappert med alla läxor och när jag ser honom med oefterhärmlig tonårssjälvklarhet fläka ut sig i soffan och sorglöst sträcka sig efter fjärrkontrollen vill jag vara fjorton år jag också.

Men han fick en tuff start i livet. När han var en månad gammal fick han en lunginflammation som ledde till en blodförgiftning som i sin tur ströp blodtillförseln till första halvan av tunntarmen med påföljd av att den gick i nekros (dvs. den dog).

För att göra en mycket lång historia väldigt kort: det blev akutoperation, tre veckor på IVA, ännu en operation, väntan ångest väntan ångest, en tredje operation, ännu mera väntan, ett oräkneligt antal olika behandlingsmetoder som läkarna inte visste ifall de skulle fungera eftersom de aldrig hade haft en liknande tunntarmspatient förut, nedsänkning i tryckkammare för att påskynda läkningen av invärtes sår som orsakats av läckande magsyra, hopsäckade lungor pga påfrestningen av tryckkammaren,… ja jag kommer inte ens ihåg allt.

Men, han var (och är) en hjälte, och efter drygt tre veckor fick han komma ner till vad som då hette 27:an, vårdavdelningen för barn med bukproblem, där han sakta men säkert hämtade sig. Ett halvår senare skrevs han ut. Vi fick sondmata honom ett tag, han fick näring via dropp från en apparat som alltid pep precis när man hade somnat (de kvällar man somnade) och det blev några vändor till Barnkliniken när han fick magsjuka.

Vad som enligt läkarjournalen beskrevs som en tarmkatastrof är idag en fullt fungerande och utväxt tunntarm. Och vad som var en liten stackars nedbäddad och slanginkopplad pojkparvel är idag allt det jag skrev i början av det här inlägget: världens bästa kille!

En sån här period glömmer man som förälder såklart aldrig, men detaljer tenderar att förblekna med åren. Han är frisk nu, det är det som räknas. Man lägger det jobbiga bakom sig.

Men de senaste dagarna har flera minnen från den här perioden kommit tillbaka, och det beror på att jag hittat den här bloggen – Heja Abbe. Bloggen handlar om en kille som föddes svårt sjuk men som idag är en charmig kämpe på fyra år som tar sig framåt i livet tillsammans med sin familj. Det är texter om oro och vånda, men framför allt om glädje och liv. Det är en fantastisk blogg.

Det betydde mycket för mig att läsa texterna och se filmerna på Heja Abbe. Vissa av minnena som dök upp var jobbiga, men de fick mig att känna en innerlig tacksamhet för att min son finns, för att hans lillasyster också finns, att livet ser ut som det gör och att det alltid, trots att det ibland kan se nattsvart ut, att det alltid finns hopp.

Läs Heja Abbe!

Att hoppas är att inte veta

Varför hoppas jag så ofta på omöjliga saker? Gång efter annan händer det, när något bra kanske kan hända. Lågan tänds, det börjar brinna i mig, jag börjar se möjligheter, tänkbara alternativ och mer eller mindre sannolika framtider.

Att kanske ha något framför sig som man vill ska hända. Det är hoppets frö. Att man vill det så mycket att man försöker tänka ihop det som ska hända.

Att försöka tänka ihop det man vill ska hända. Är det att hoppas?

Jag minns en scen i filmen Nyckeln till Frihet, när Red (Morgan Freeman) varnar Andy Dufresne (Tim Robbins) för att ingjuta hopp i deras medfångar. Han säger att hoppet om frihet förtär en inifrån. Att inte hoppas, det är enda sättet att behålla förståndet innanför murarna.

Red trodde sig se framtiden, och såg det fruktlösa i att hoppas. Det fruktlösa hoppet tär på oss. Det försätter oss i underläge.

För Andy Dufresne var det tvärtom. Han visste inte hur framtiden såg ut. Han visste bara att han var tvungen att fortsätt gräva för att inte förlora hoppet. Att fortsätta hoppas, det var hans framtid.

Jag hoppades att Malta skulle klara oavgjort ikväll. Jag ville verkligen det. Jag ville det så starkt att jag såg det framför mig. jag såg det så tydligt att jag trodde det skulle hända.

Det gjorde det inte.

Men jag hoppades. För jag kunde inte veta hur det skulle gå. Jag hoppades för att jag inte visste.

Men om man aldrig känner hopp inför något, beror det på att man tror sig veta hur framtiden ska bli?

Om man aldrig känner hopp, beror det på att man inte har lågan i sig?

Jag känner hopp inför mycket i livet. Jag känner hopp för mig själv, för mina barn, för mina fotbollslag, för fred på jorden, för kärleken, för att allt ska bli bra en dag.

Jag känner lågan i mig – varje dag. För att jag inte vet någonting.

Må den aldrig slockna.