I samma rum som U2

Jag håller på att återupptäcka U2. Har inte lyssnat på dem sedan How To Dismantle an Atomic Bomb. Tyckte den var ojämn och stundtals ointressant. Inte heller den senaste, No Line on The Horizon, fick igång mig. Alldeles för pompös och bombastisk. Där det brukade finnas befriande rymd hittade jag en jämntjock massa av instängdhet. Jag fick inte plats längre.

Jag har alltid känt mig delaktig i deras musik. Känt en närhet. Jag har varit DÄR, mitt ibland dem med mina egna känslor och referenser. Jag har känt mig välkommen och accepterad.

Men på senare tid har jag känt mig utanför. De har ställt sig i ett rum som jag får betrakta genom ett fönster. Jag får höra, se, men inte vara med.

Det hela ledde till att jag inte lyssnade på dem alls. Jag gick vidare, försökte hitta ny musik där jag fick plats, där det fanns rum för mig.

När man varit så nära en musik är det vemodigt när man inte känner igen sig i den. Det är som att långsamt inse att man inte har så mycket gemensamt med sina vänner längre. Att man vuxit ifrån varandra. Man träffas mindre och mindre, för att till slut gå skilda vägar.

Men det kanske är meningen att det ska vara så. Relationer behöver vila ibland. Man behöver distans till dem. Man behöver glömma dem lite.

Men så en dag springer man på varandra igen. Och plötsligt är man i samma rum på nytt. Med ny luft. Och man hittar nya sätt att mötas.

Det hände igår. (Och jag tackar randomfunktionen på iTunes för det.) Plötslig sprang jag på One Tree Hill från The Joshua Tree. Den spröda gitarren, basens mantra, sången… Jag var inte beredd. Jag blev överrumplad. Jag såg mig omkring i rummet och kände igen väggarna, lungorna fylldes med frisk och syrerik luft – jag var där igen.

Kanske behövde jag vara i andra rum ett tag, skaffa nya erfarenheter, för att hitta tillbaka.

Jag har varit i samma rum som U2 hela dan. Känt igen mig, sett nya detaljer, men framför allt, varit DÄR. Jag har även lyssnat på de nya albumen, och klivit ett par steg innanför dörren. Jag är inte helt inne i det rummet än. Men det får ta sin tid. Det FÅR ta sin tid.