Anders bit för bit

Tagg: Julen

Förkylning – Ett liv i funktionellt armod

Jag hade tänkt skriva något klokt och insiktsfullt om julen. Något… vackert. Som skulle få dig att stillsamt nicka och tänka ”ja, så är det”. Som skulle skapa nya bilder, kristallklara sammanhang och stämningsfulla manifestationer i ditt sinne, och få dig att fundera över din egen relation till julen. Nya infallsvinklar, definierande teorier, julfirandets essens. Jag skulle med andra ord lägga hela julen på plats. Där satt det. Alla julblogginläggs moder.

Men det enda jag överhuvudtaget kan tänka på, ägna fokus och uppbringa en text om är den komplett förlamande och meningslösa kokong till FÖRKYLNING jag för tillfället tvingas genomlida. Ja, jag skriver genomLIDA!, och jag gör det utan skamkänslor, därför att jag är övertygad om att du och alla andra vet hur löjligt förminskad man blir som människa när man 1. har 30 kilo bomull innanför näsroten, 2. nyser sig till medvetslöshet och 3. har näsborrar som förvandlats till vidöppna duschmunstycken. (Har du sett Axe-reklamfilmen med killen som sprutar ner sin omgivning med sina armhålor? Then you get my point.)

Tycker du att jag klagar? Ja kanske. Men då ska du veta att jag i skrivande stund är övertygad om att min förkylning är den värsta någonsin. Ingen, jag menar verkligen INGEN, har någonsin varit så förkyld som jag är just nu. Förmodligen är det här inlägget det sista jag gör. Mina krafter håller på att överge mig, jag känner det, jag KÄNNER det! Jag vill därför passa på att tacka dig och alla andra som läst mina texter. Det är inte så många som kommenterat, men det gör inget. Jag har sett att det är ganska många som varit inne och läst, och det räcker så. Jag kan stänga igen i frid.

Ett sista ord. Om du känner att det börjar killa i näsan, hav förtröstan. Du kommer inte att bli lika illa däran som jag. Det går nämligen inte.

Farväl.

God Jul!

En instickare om svininfluensan och en julskvätt Bob Dylan

Så var man stungen i armen och (förhoppningsvis) skyddad från den i pressen så avigt upphaussade svininfluensan. Jag och en arbetskamrat knallade över på chans på lunchen. Jag hade befarat köer à la Liseberg en solig sommarlördag men det var näst intill öde på vårdcentralen.

Vi var inte listade dit vi gick, utan hoppades på att det skulle gå bra ändå.

– Välkomna, sa en dam vid ingången.
– Vi vill vaccinera oss.
– Är ni listade här?
– Nej.
– Då går det tyvärr inte.

Jaha, det var bara att så vackert traska tillbaka. Men som tur var fick min kollega en snilleblixt. Hon frågade:

– Men kan vi lista oss här då?
– Visst, åk upp till fjärde våningen.

Okej, vi tog hissen upp, skrev på en blankett, och åkte ner igen.

– Nu är vi listade, kan vi vaccinera oss nu då?
– Välkomna!

Så svårt var det. Tog knappt 10 minuter. Uppenbarligen är det bara att lista sig tillbaka till den gamla vårdcentralen när man behöver. Kan ju vara bra att veta. Hej och hå.

—-

Bob Dylans julskiva Christmas in the Heart snurrar mer och mer och växer för varje lyssning. His Bobness harklar sig igenom den amerikanska julsångstraditionen med värdighet, glädje och respekt. Det är inte Bob Dylan som talar, det är budskapet. Låtarna. Julen.