Anders bit för bit

Tagg: livet

Om ett alldeles för långt nu

Att stanna upp en dag och inse att man hamnat under vardagen är en hisnande känsla. Det slår en med kraft: att sortera ihop tvätten som annars görs i förbifarten kräver plötsligt flera dagars ställtid, en promenad bort till affären delar av en hel dag, den ickesorterade pappershögen blänger från hörnet av köksbänken. Och det märkliga är att det slår en retroaktivt. När man inser det inser man samtidigt att det varit så länge. Ogjorda saker får dagarna och veckorna att blanda ihop sig.

På samma sätt är det med de goda små vardagliga tingen. De man inte märker, men som på samma sätt får en att en dag stanna upp och tänka: vart tog tiden vägen? Vart tog min lille parvel vägen? Är det han som står där i köket, nästan lika lång som jag själv, med bruten röst? Är det han, vars rörelser blir mer och mer en kopia av mina, och som snart slutat fråga innan har lånar mina t-shirts? Hur blev han sån? NÄR blev han sån?

Och vem är det som sitter vid datorn? Med ögonskugga och stickad mössa. Är det flickan som aldrig kunde gå en meter utan att hålla mig i handen? Som idag oftare är en stängd dörr än en människa av kött och blod. När blev hon sån?

Och jag, tänker jag när jag ser mig i spegeln. Är det där trötta ansiktet med grånad i både skägg och hår, är det jag? När ska jag inse att tiden går också för mig? När ska jag börja fylla mina dagar med annat än med samma som dagen innan? När ska jag fylla dem med Livet?

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Och det stämmer, men bara i nuet. För när man tittar tillbaka på en rolig tid, så verkar den förvånansvärt lång. En tråkig tid däremot har ett långsamt och outhärdligt nu, men i backspegeln tycks dagarna, veckorna och åren flugit fram. Många korta nu är bättre än ett enda långt.

Jag har haft samma nu alldeles för länge. Jag vill ha ett nytt. Vad kostar det?

Vad händer?

Jag har hamnat i en svacka. En sån där period där alla aktiviteter och planer i huvudet står i bjär kontrast till det som verkligen händer, eller  rättare sagt INTE händer.

Jag får helt enkelt ingenting gjort.

Annat är det på jobbet. Där drar det på som aldrig förr med fullspäckade dagar och projekt som trängs om uppmärksamheten. Likadant är det med lirandet. Det har inte varit så här kul och spännande på många år.

Det är det där andra som står still. Livet.

Vad är det jag väntar på? Jag kanske håller på att samla kraft?

Frågan är bara: inför vad?

Livet efter snordöden

Jag har varit i tunneln.

Jag forsade fram i överljudshastighet och såg ljuset närma sig, lika obevekligt som slutgiltigt.

Innan jag for upplevde jag en befriande känsla av viktlöshet. Jag svävade ovanför min egen kropp och blickade ned på den futtiga varelse som en gång var jag.

Med frid accepterade jag det jag hann uträtta i jordelivet och for leende och tacksamt mot tillvarons slutsignal.

Men jag nådde inte tunnelns slut. Just som jag var på väg in i efterlivets magnifika sken var det något som drog mig tillbaka. Livets gummiband var fortfarande intakt, det satte p för min färd mot slutet (eller början) och jag tumlade baklänges genom röret som ett vilset löv i en frustande tornado.

Med ett öronbedövande dån kraschlandade jag i mitt livlösa skal.

Jag fann mig liggandes i soffan där jag hade dragit vad jag trodde var min sista nästäppta suck. Med ett plötsligt ryck drog jag in den instängda lägenhetsluften i mina hopsäckade lungor. Genom näsan. Genom NÄSAN!

Snoret var borta. Förkylningen hade släppt.

Jag satte mig upp, såg mig omkring. Fingrarna trevade över soffan, morgonrocken, min orakade haka.

Allt fanns. Det var på riktigt. Jag var inte död. Jag hade överlevt.

Jag inser att jag fått en andra chans. Det finns ett liv efter en förkylning, även en sån vedervärdig som min. Tack, immunförsvaret. Jag kommer återigen att resa mig, se det vackra i världen och stå med framsträckt bröst mot tillvarons vägbommar.