Anders bit för bit

Tagg: lyssna

Om en oväntad bugg i Spotify

Jag har upptäckt ett problem med Spotify.

Det händer att jag sitter långa stunder utan att hitta något att lyssna på trots miljoner och åter miljoner låtar att välja bland. För att använda ett slitet uttryck, jag ser inte skogen för alla träna. Det är för mycket. Det är för lätt. Det finns inget att längta efter längre när allt finns på ett klicks avstånd.

Jag tänker på förr i tiden, innan mp3-filerna och cd-skivorna. På den tiden det inte fanns något Internet med ständig information om när alla artister släppte sina nya alster.

Jag längtade mer då. Det gick längre tid mellan gångerna då jag kom hem med något nytt, och när jag väl gjorde det var det med en näst intill högtidlig stämning i kroppen. Jag lyssnade som om tonerna jag hörde var de sista. Jag värdesatte de stunderna högt eftersom jag inte visste när nästa kom. Jag kunde musiken jag upptäckte då på ett annat sätt än vad jag kan den jag upptäckt idag. Mitt lyssnande blev mer intensivt tack vare att det götts och laddats upp av min längtan. Mödans lön blev en starkare upplevelse. Det kostade, därför smakade det.

Jag saknar den upplevelsen ibland. Visst händer det idag att jag längtar efter att vissa artister ska släppa något nytt, men i Spotify-åldern finns det så mycket annan musik att fylla ut väntetiden med att längtan inte känns lika exklusiv. Den späds ut till en svag färglös saft. Det smakar inte lika mycket längre, att längta.

Förstå mig rätt. Spotify är fantastiskt, jag är charmad till dåndimpen av dess överflöd, men ibland känns det som att dess ymnighet får det att stocka sig i musikådrorna på mig. Jag hittar inte bland låtarna helt enkelt, det är för trångt.

Musik behöver ju sin plats. Musik förtjänar att längtas efter.

Annonser

I samma rum som U2

Jag håller på att återupptäcka U2. Har inte lyssnat på dem sedan How To Dismantle an Atomic Bomb. Tyckte den var ojämn och stundtals ointressant. Inte heller den senaste, No Line on The Horizon, fick igång mig. Alldeles för pompös och bombastisk. Där det brukade finnas befriande rymd hittade jag en jämntjock massa av instängdhet. Jag fick inte plats längre.

Jag har alltid känt mig delaktig i deras musik. Känt en närhet. Jag har varit DÄR, mitt ibland dem med mina egna känslor och referenser. Jag har känt mig välkommen och accepterad.

Men på senare tid har jag känt mig utanför. De har ställt sig i ett rum som jag får betrakta genom ett fönster. Jag får höra, se, men inte vara med.

Det hela ledde till att jag inte lyssnade på dem alls. Jag gick vidare, försökte hitta ny musik där jag fick plats, där det fanns rum för mig.

När man varit så nära en musik är det vemodigt när man inte känner igen sig i den. Det är som att långsamt inse att man inte har så mycket gemensamt med sina vänner längre. Att man vuxit ifrån varandra. Man träffas mindre och mindre, för att till slut gå skilda vägar.

Men det kanske är meningen att det ska vara så. Relationer behöver vila ibland. Man behöver distans till dem. Man behöver glömma dem lite.

Men så en dag springer man på varandra igen. Och plötsligt är man i samma rum på nytt. Med ny luft. Och man hittar nya sätt att mötas.

Det hände igår. (Och jag tackar randomfunktionen på iTunes för det.) Plötslig sprang jag på One Tree Hill från The Joshua Tree. Den spröda gitarren, basens mantra, sången… Jag var inte beredd. Jag blev överrumplad. Jag såg mig omkring i rummet och kände igen väggarna, lungorna fylldes med frisk och syrerik luft – jag var där igen.

Kanske behövde jag vara i andra rum ett tag, skaffa nya erfarenheter, för att hitta tillbaka.

Jag har varit i samma rum som U2 hela dan. Känt igen mig, sett nya detaljer, men framför allt, varit DÄR. Jag har även lyssnat på de nya albumen, och klivit ett par steg innanför dörren. Jag är inte helt inne i det rummet än. Men det får ta sin tid. Det FÅR ta sin tid.