Anders bit för bit

Tagg: Musik

Om en oväntad bugg i Spotify

Jag har upptäckt ett problem med Spotify.

Det händer att jag sitter långa stunder utan att hitta något att lyssna på trots miljoner och åter miljoner låtar att välja bland. För att använda ett slitet uttryck, jag ser inte skogen för alla träna. Det är för mycket. Det är för lätt. Det finns inget att längta efter längre när allt finns på ett klicks avstånd.

Jag tänker på förr i tiden, innan mp3-filerna och cd-skivorna. På den tiden det inte fanns något Internet med ständig information om när alla artister släppte sina nya alster.

Jag längtade mer då. Det gick längre tid mellan gångerna då jag kom hem med något nytt, och när jag väl gjorde det var det med en näst intill högtidlig stämning i kroppen. Jag lyssnade som om tonerna jag hörde var de sista. Jag värdesatte de stunderna högt eftersom jag inte visste när nästa kom. Jag kunde musiken jag upptäckte då på ett annat sätt än vad jag kan den jag upptäckt idag. Mitt lyssnande blev mer intensivt tack vare att det götts och laddats upp av min längtan. Mödans lön blev en starkare upplevelse. Det kostade, därför smakade det.

Jag saknar den upplevelsen ibland. Visst händer det idag att jag längtar efter att vissa artister ska släppa något nytt, men i Spotify-åldern finns det så mycket annan musik att fylla ut väntetiden med att längtan inte känns lika exklusiv. Den späds ut till en svag färglös saft. Det smakar inte lika mycket längre, att längta.

Förstå mig rätt. Spotify är fantastiskt, jag är charmad till dåndimpen av dess överflöd, men ibland känns det som att dess ymnighet får det att stocka sig i musikådrorna på mig. Jag hittar inte bland låtarna helt enkelt, det är för trångt.

Musik behöver ju sin plats. Musik förtjänar att längtas efter.

Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

Anders Tipsar 1: Keith Jarrett – The Köln Concert

Att lyssna på The Köln Concert är som att andas sig genom livet. De första andetagen är lätta och prövande, försiktigt letande efter sin rytm. Efter ett par minuter kommer det första djupa befriande syrefyllda andetaget. Därifrån andas du dig igenom skeenden, känslor, faser. Andningen är omväxlande lätt, djup, hetsig, suckande, andäktig, hyperventilerande, rasande, i otakt, pulserande, frustande, kippande, stundals håller du andan, men aldrig slutar du andas, därför att det håller dig och musiken vid liv! Du drar in det friska nya livet och andas ut det nyss upplevda – för att på slutet, när du tömt dig på alla sinnesintryck, andas ut, finna dig till ro, och somna – i stillhet.

Det var på kvällen den 24 januari 1975, Keith Jarrett satte sig framför en konsertflygel på en scen i Köln. Han hade inte sovit på över 24 timmar, han hade precis innan slängt i sig en illasmakande middag på en medioker italiensk restaurang, han var svettig, utmattad, less, och var till på köpet tvungen att spela på en flygel som han timman innan hade försökt byta ut eftersom den enligt honom var av för dålig kvalitet.

Omständigheterna var så katastrofala att Jarrett ville skicka tillbaka inspelningsteamet eftersom han var säker på att det skulle bli en dålig konsert. Manfred Eicher – hans manager och turnéledare – tyckte det var synd, de var ju ändå på plats – och beslöt att konserten skulle spelas in ändå. Det kunde ju vara kul för dem själva att ha en inspelning.

Resultatet blev The Köln Concert – en av de bäst säljande jazz-inspelningarna någonsin. Skivan är en improviserad musikalisk meditation; en nyckfull, lyrisk och oberäknelig resa genom idéer, infall och känslor. Eller som Jarrett själv beskriver det i biografin Keith Jarrett – The Man and His Music av Ian Carr, som svar på frågan varför han själv tror att inspelningen blev en sådan succé:

”I think that´s because there is a logic people associate with reality that reality doesn´t actually have all the time, but which did exist on the occasion of that particular concert. There´s a logic to the music in that concert – it sounds free, but it also sounds like it´s moving from one thought to another without any separation, without any jump. Yet reality is more a series of jumps than that steady stream of thought being nice and smooth…”

Här kan du lyssna på de första tio minuterna. Eller så Spotifyar du plattan här. Keith Jarrett – The Köln Concert: http://open.spotify.com/user/andstrand/playlist/4y5CDqJVtnQIO9lCQxTGVG