Anders bit för bit

Tagg: Nuet

Om ett alldeles för långt nu

Att stanna upp en dag och inse att man hamnat under vardagen är en hisnande känsla. Det slår en med kraft: att sortera ihop tvätten som annars görs i förbifarten kräver plötsligt flera dagars ställtid, en promenad bort till affären delar av en hel dag, den ickesorterade pappershögen blänger från hörnet av köksbänken. Och det märkliga är att det slår en retroaktivt. När man inser det inser man samtidigt att det varit så länge. Ogjorda saker får dagarna och veckorna att blanda ihop sig.

På samma sätt är det med de goda små vardagliga tingen. De man inte märker, men som på samma sätt får en att en dag stanna upp och tänka: vart tog tiden vägen? Vart tog min lille parvel vägen? Är det han som står där i köket, nästan lika lång som jag själv, med bruten röst? Är det han, vars rörelser blir mer och mer en kopia av mina, och som snart slutat fråga innan har lånar mina t-shirts? Hur blev han sån? NÄR blev han sån?

Och vem är det som sitter vid datorn? Med ögonskugga och stickad mössa. Är det flickan som aldrig kunde gå en meter utan att hålla mig i handen? Som idag oftare är en stängd dörr än en människa av kött och blod. När blev hon sån?

Och jag, tänker jag när jag ser mig i spegeln. Är det där trötta ansiktet med grånad i både skägg och hår, är det jag? När ska jag inse att tiden går också för mig? När ska jag börja fylla mina dagar med annat än med samma som dagen innan? När ska jag fylla dem med Livet?

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Och det stämmer, men bara i nuet. För när man tittar tillbaka på en rolig tid, så verkar den förvånansvärt lång. En tråkig tid däremot har ett långsamt och outhärdligt nu, men i backspegeln tycks dagarna, veckorna och åren flugit fram. Många korta nu är bättre än ett enda långt.

Jag har haft samma nu alldeles för länge. Jag vill ha ett nytt. Vad kostar det?

Annonser

Göran Tunström om Nuet

”Nuet – det är den tid som hörs, när den dånande tränger in i våra sinnens passager för att därifrån falla ner i det underkroppsliga, rikt förgrenade kanalsystem, som är våra grödors bevattning.”

Ur Juloratoriet, 1983