Anders bit för bit

Tagg: skriva

Ett inlägg om ”shit”.

Att inte skriva något på nästan ett år. Det borde innebära att man samlat på sig en del som är värt att berätta om.

Det stämmer säkert. Frågan är bara vad.

När jag försöker hitta ämnena, uppslagen, idéerna, orden, berättelserna, skämten, formuleringarna, bilderna, minnena, drömmarna, känslorna, så stannar allt. Det blir tyst. Inget kommer.

Såg en intervju med Brian Eno (eller en, jag har sett hundratals) där han hävdade att ”everything emerges out of shit”. Vad han menade var att även stora fantastiska verk från början var just, skit. Ingenting. Som blev någonting.

Som den här texten. Den blev … någonting.

– – – – – – – – – – – – – –

En oskriven text är också en text. (En klen tröst för en bloggare med skrivkramp.)

– – – – – – – – – – – – – –

”Shit could be worse.” – Okänd

Allting går att mörda med säljande reklam

En dryg månad har gått av min nystartade bloggkarriär, och har jag hamnat i en kris. Jag börjar skriva, läser igenom, raderar, skriver om, testar olika infallsvinklar, försöker hitta rätt ton, skriver om, ändrar på början, tar bort slutet, lägger till något i mitten, låter texterna jäsa över natten, skriver om, ja så håller det på…

Kan det vara så att jag är yrkesskadad? Jag är copywriter på en reklambyrå. När jag jobbar, så skriver jag alltid för någon annan, i kommersiellt syfte. Jag ”säljer”. Jag jobbar ofta med flera kunder samtidigt, var och en med sin ton, sitt uttryck, sitt språk. Det måste jag hålla reda på, och hela tiden tänka på att anpassa språket efter målgruppen.

En av anledningarna till att jag började blogga var att skapa ett forum där jag kunde skriva om det JAG vill, på MITT sätt, med MITT språk. Men fram till och med nu har det varit något av en pärs eftersom jag inte vet vilket som är just MITT sätt eller MIN röst. (Ibland när jag har publicerat en text här har det känts som att jag skickat iväg ett korr för påseende. Det är nästan så jag väntat mig att någon ska lämna ett korrsvar med en massa rödpennemarkeringar i kommentarfältet. Huga!)

Det slår mig nu (säkert har du redan räknat ut det) att jag antagligen jobbar för mycket med texterna, och när jag säger jobbar så menar jag alltså JOBBAR. Jag sitter fortfarande framför datorn på jobbet och redigerar, även här hemma! Vad hände med MIG?!! MIN personlighet! MIN röst!

Nej hörru mig, det får bli ändring på det här. Det finns bara en sak att göra. Ska jag kunna skriva kravlöst, fritt och Andersigt måste jag ta i med hårdhandskarna och det måste ske omedelbart. Det första jag gör efter att ha publicerat det här är att göra en omfattande målgruppsanalys av mina potentiella läsare, segmentera dem demo- och geografiskt, göra fokusintervjuer, lägga upp en femårig kommunikationsstrategi och formulera den tone-of-voice som på effektivast sätt skapar sympati för varumärket Anders.

Det ordnar sig nog det här.

My lifelong companion

Ett sällan skådat sardinburks-späckat schema på jobbet och en gråmelerad gegga av vardagslogistik har satt käppar i blogghjulet för mig. Jag har helt enkelt varit för trött för att komma på nåt vettigt att skriva om, än mindre sätta mig ner och knappa ner det.

Samtidigt sitter en gammal bekant på min axel – den spefullt hånleende presteraren: ”Hörru, din misslyckade Musse Pigg-bloggare, borde du inte skriva nåt. Du som startat en sån fiiin blogg. Kom igen nu, öhh, tappa inte sugen, det var ju flera dar sen sist. Sucker!!!”

Argh! Ständigt denna pain-in-the-ass! Han verkar ha abonnerat på mig, ligger där i min mentala döda vinkel och väntar ut mitt goda humör, min ambition att göra nåt kul för min egen skull, för han vet att den kommer, den kreativa andhämtningen, stunden då flödet tar paus. Precis då kliver han fram: ”Tjena, här är jag igen, du trodde väl inte att jag glömt dig?”

Han har ett gott självförtroende den jäkeln. Han känner mig.

Hur blir man kompis med en sån? Vad säger man till honom för att han ska tappa sugen och krypa in i sin gömma för gott? Går det över huvud taget att bli av med honom?

To be continued… lita på det.