Anders bit för bit

Tagg: sociala medier

Jag, min son och hela Internet på en gång.

Sitter på sängen i min sons rum. Bredvid mig sitter just sonen; han bombar och springer runt tillsammans med några okända medspelare i nåt skjut-på-allt-som-rör-sig-spel på sitt nyinkopplade xBox Live. Själv försöker jag hålla koll på det som händer på Facebook och Twitter samtidigt som jag läser nyheter och bläddrar runt på de bloggar jag hamnat på efterkälken med att följa. Plus att jag bloggar själv. Och letar låtar på Spotify.

För en stund sedan, när jag slet med att koppla in xBoxen till nätverket, satt jag i två olika telefonköer (Telia och xBox) samtidigt som jag chattade med en tjej på Telia Support. (Sa jag att jag googlade efter lösningar också?)

Och allt det här gör jag lite slentrianmässigt, ungefär som när man sätter på potatisen och plockar ur diskmaskinen samtidigt som man häller upp ny mat till katten. Det går av bara farten.

Det kanske låter stressigt och splittrat, men det är det inte. Det är så här tillvaron ser ut idag, och det är bara att gilla läget, hänga med och se det positiva i det. Sonen är glad, jag känner mig pigg av den uppdatering de sociala medierna för med sig och vi har för tillfället väldigt mysigt där vi sitter, han med sitt xBox, jag med min laptop, brevid varandra i sängen.

Annonser

2009 kom och gick. 2010 kom.

En hel vecka har snart gått av det nya året och först nu publicerar jag min ”årsrapport”. Vad är det med mig? Har jag gått och blivit saktfärdig? Ja kanske. Är det något jag lärt mig av 2009 är att man måste vara snabb i vändningarna när det handlar om bloggeriet. Nyheter blir blixtsnabbt ”yesterdays news” i bloggosfären.

Just bloggosfären har varit en stor grej för mig 2009. Upptäckandet av den, på allvar. Och då menar jag inte bara själva skrivandet och läsandet utan hur man kan använda sig av en blogg. ”News travels fast” brukar det sägas, och bland bloggarna går det undan, jädrar i min låda. Det finns en hel del spännande skribenter därute som fyller på nyhetsrapporteringarna med nya infallsvinklar och tänkvärda idéer vilket i sin tur kan ge dig en bredare bild av det som händer i samhället (för handen på hjärtat, hur ofta är man egentligen påläst nog för att bilda sig en uppfattning om det som sker runtikring?).

Att jag själv började blogga berodde till stor del på att jag ville lära mig mer om bloggvärlden. Och vad gäller formen på Anders bit för bit så lär det bli en pågående process. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv vad jag egentligen vill ha sagt. Vad är det här för blogg egentligen? Jag är nog den sämste att svara på den frågan. Men namnet säger nog det mesta. Varje inlägg är en ny bit av mig, och på sikt kanske det kan ge dig en hyfsad bild av vem jag är. Typ.

En annan grej som hände förra året var att jag började väsnas. Och med väsnas menar jag att jag börjat lira i band igen, på allvar. De senaste åren har spelandet skett på vardagsrumsnivå, med akustisk sättning, få instrument och i ett makligt reptempo. Men i maj drog jag och två vänner igång THE THIEVES – En oborstad hyllning till The Police. Ett projekt vi pratat om i 12 år och som äntligen fick se replokalens ljus. Plötsligt befann jag mig i ett sammanhang där energi och vildsinthet gällde – igen. Och det var inte bara fruktansvärt kul. Det var skönt. Välkommet. Jag insåg hur mycket jag behöver det. Väsnas!

Och det ser ut att bli mer av den varan. Blev helt nyligen inbjuden att vara med i ännu ett kul band: Jelly Belly´s – ett rutinerat gäng med rockhjärtat på rätta stället. Det ser med andra ord ut att hända en del på gigfronten också. Det ser jag fram emot!

Men jag har inte helt slutat lira ”tyst”. Trevliga och stämningsfulla rep med den osannolika mandolin/ukulele-duon Mando Lele har också börjat prickas in i kalendern. Vem vet vad det kan bli av det? 2010 får utvisa.

På det privata planet har jag fått uppleva en varm och kärleksfull återförening med den kvinna som fram till förra sommaren och fyra år dessförinnan var min flickvän. Och – jag fick några månader senare vara med om den vemodiga men vänskapliga insikten att vi två trots allt inte var ämnade för varandra. Ett ömsesidigt beslut som jag tror var det bästa för oss båda. Jag är dock glad över att den varma och fina vänskap vi har finns kvar, och har en stark förhoppning om att vi ska kunna bevara den. Men – nu växer vi på var sitt håll. Gott så.

Och vad händer 2010 då? Det finns en hel del att se fram emot. Fotbolls-VM till exempel (Spanien klår Tyskland i finalen. 2-1.). Och valet! Jag älskar att följa spelet när partiledarna slingrar sig runt varandras argument i partiledardebatterna. Det lustiga är att de där debatterna på sätt och vis är uppgjorda på förhand eftersom de debatterande i princip vet vad den andre kommer att säga, och vad de ska svara på det. Och det vet vi tittare också. Det handlar inte lika mycket om VAD de säger som HUR de säger det. Valet kommer att bli en fråga om hur väl de olika partibudskapen kommuniceras, och hur smart de sociala medierna används. Idag finns det en möjlighet till dialog med väljarna som inte tidigare setts liken av. Och väljarna vill ha en dialog. Därför gäller det för partierna att gå där stigen är upptrampad istället för att bygga vägar där ingen vill gå. Där väljarna är, där måste de också vara. (Uppdatering: Intressant samtalsartikel om ämnet hittar du här.) Vad gäller utgången väntar jag med att sia, det är för tidigt för det (däremot hoppas jag att SD försvinner från den politiska kartan lika spårlöst som en fjärt i vinden!).

Och så hoppas jag för min yrkeskarriärs skull att reklamåret blir något ljusare än det varit på sistone. Och det verkar som att det är på gång, åtminstone skvallrade slutet av året på det. Det känns i reklammagen.

För övrigt: 2010 – Come what may.