Anders bit för bit

Tagg: Spotify

Om att resa bakåt i tiden

Adam vill vrida tillbaka tiden. Vi var och tittade på Green Day i lördags, det var hans första konsert, och nu vill han fullt förståeligt tillbaka till den exakta stund då de gick upp på scen. Till Ögonblicket – när de stod där! Han älskade det, och vill uppleva det igen, och igen…

Det är ju så han har lärt sig att kunna göra. Upplever man något som är bra nuförtiden, filmer till exempel, så går man och köper det. Slentrianmässigt. Nuet går att göra om. Igen och igen.

För ett par år sedan såg vi Djungelboken på Stockholms Stadsteater. Barnens första kommentar när vi gick ut var: ”Den måste vi köpa!” När jag berättade att det inte alls är säkert att den går att köpa drog ett besviket och oförstående skimmer över deras ansikten. ”Inte köpa – vad menade han?” tycktes de tänka.

Och det är just den insikten Adam så smärtsamt går och bearbetar just nu. Att konserten i lördags var där och då! Att han aldrig kommer att kunna se den igen, eller uppleva stunden då de stod där! Att han måste acceptera att han riskerar att glömma detaljer, och att det enda sättet för honom att på något sätt återuppleva Ögonblicket är att plocka fram det ur sitt eget ovana minne. Att det är upp till honom, inte till dvd-spelaren.

Jag kan inte sammanfatta det här på annat sätt än att det är tidens tecken. Möjligheten att få tag på (nästan) allt gör att saker och ting inte behöver upplevas med fullt koncentrerad närvaro. Det går att fuska, och komplettera detaljerna sedan, i efterhand.

Därför är det på sätt och vis rörande att se hur han letar efter sätt att hitta tillbaka till känslan, till SIN känsla, till stämningen som var där och då. Och det är en tidens ironi att det är den nya tekniken som gör det möjligt, eftersom han smart nog satt ihop en spellista i sitt Spotify med alla låtarna som spelades på konserten, i rätt ordning.

Som vi sitter och lyssnar på just i detta nu, han och jag. Och som inte är samma sak, men som ändå är en liten hjälp för oss på vägen bakåt i tiden. Till vår fina stund tillsammans – där och då.

Om musik som kunde varit min egen

Jag tittar på min sons Spotify-listor och inser att de hade kunnat vara mina egna. U2 trängs med The Police och jag hittar allt från Queen till Bob Marley i blandningarna. Var jag och min egen pappa någonsin så överens om musik? Nej, jag skydde hans jazz- och storbandsskivor som pesten. Det var inte förrän mot slutet av hans liv som vi kunde mötas i musiken, då som två vuxna istället för som far och son. Eller som det brukade vara, två hårt förmanande ögonbryn på ena sidan och en hårt knuten näve i fickan på den andra.

Jag gjorde revolt i det tysta. I tankarna. Jag skrek aldrig gubbjävel åt honom. Jag slängde inte i några dörrar eller raglade hem aspackad för att få honom att se mig. Jag var för rädd för honom. Rädd för hans ilska, eller som den tog sig uttryck, för hans tystnad.

Jag tänker på det här när jag ser Adams Spotify-listor. Är det hans sätt att närma sig mig? Eller är han så fri att han tar till sig det han gillar oavsett i vilket sammanhang han hör det? Jag vet inte.

Jag väljer att hoppas på det senare, men jag är beredd på den dag då hans enda fokus är att göra tvärtemot vad jag än säger. Jag hoppas då att han visar mig sin knutna näve och att han tar i för allt vad han är värd när han slänger igen dörren. Och jag kan stå ut med epitetet gubbjävel i vetskap att det är bättre att han får ur sig allt nu istället för att bära det som ett ok in i vuxenlivet, då allt kan vara för sent.

Om en oväntad bugg i Spotify

Jag har upptäckt ett problem med Spotify.

Det händer att jag sitter långa stunder utan att hitta något att lyssna på trots miljoner och åter miljoner låtar att välja bland. För att använda ett slitet uttryck, jag ser inte skogen för alla träna. Det är för mycket. Det är för lätt. Det finns inget att längta efter längre när allt finns på ett klicks avstånd.

Jag tänker på förr i tiden, innan mp3-filerna och cd-skivorna. På den tiden det inte fanns något Internet med ständig information om när alla artister släppte sina nya alster.

Jag längtade mer då. Det gick längre tid mellan gångerna då jag kom hem med något nytt, och när jag väl gjorde det var det med en näst intill högtidlig stämning i kroppen. Jag lyssnade som om tonerna jag hörde var de sista. Jag värdesatte de stunderna högt eftersom jag inte visste när nästa kom. Jag kunde musiken jag upptäckte då på ett annat sätt än vad jag kan den jag upptäckt idag. Mitt lyssnande blev mer intensivt tack vare att det götts och laddats upp av min längtan. Mödans lön blev en starkare upplevelse. Det kostade, därför smakade det.

Jag saknar den upplevelsen ibland. Visst händer det idag att jag längtar efter att vissa artister ska släppa något nytt, men i Spotify-åldern finns det så mycket annan musik att fylla ut väntetiden med att längtan inte känns lika exklusiv. Den späds ut till en svag färglös saft. Det smakar inte lika mycket längre, att längta.

Förstå mig rätt. Spotify är fantastiskt, jag är charmad till dåndimpen av dess överflöd, men ibland känns det som att dess ymnighet får det att stocka sig i musikådrorna på mig. Jag hittar inte bland låtarna helt enkelt, det är för trångt.

Musik behöver ju sin plats. Musik förtjänar att längtas efter.

Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

Jag, min son och hela Internet på en gång.

Sitter på sängen i min sons rum. Bredvid mig sitter just sonen; han bombar och springer runt tillsammans med några okända medspelare i nåt skjut-på-allt-som-rör-sig-spel på sitt nyinkopplade xBox Live. Själv försöker jag hålla koll på det som händer på Facebook och Twitter samtidigt som jag läser nyheter och bläddrar runt på de bloggar jag hamnat på efterkälken med att följa. Plus att jag bloggar själv. Och letar låtar på Spotify.

För en stund sedan, när jag slet med att koppla in xBoxen till nätverket, satt jag i två olika telefonköer (Telia och xBox) samtidigt som jag chattade med en tjej på Telia Support. (Sa jag att jag googlade efter lösningar också?)

Och allt det här gör jag lite slentrianmässigt, ungefär som när man sätter på potatisen och plockar ur diskmaskinen samtidigt som man häller upp ny mat till katten. Det går av bara farten.

Det kanske låter stressigt och splittrat, men det är det inte. Det är så här tillvaron ser ut idag, och det är bara att gilla läget, hänga med och se det positiva i det. Sonen är glad, jag känner mig pigg av den uppdatering de sociala medierna för med sig och vi har för tillfället väldigt mysigt där vi sitter, han med sitt xBox, jag med min laptop, brevid varandra i sängen.