Anders bit för bit

Tagg: The Joshua Tree

I samma rum som U2

Jag håller på att återupptäcka U2. Har inte lyssnat på dem sedan How To Dismantle an Atomic Bomb. Tyckte den var ojämn och stundtals ointressant. Inte heller den senaste, No Line on The Horizon, fick igång mig. Alldeles för pompös och bombastisk. Där det brukade finnas befriande rymd hittade jag en jämntjock massa av instängdhet. Jag fick inte plats längre.

Jag har alltid känt mig delaktig i deras musik. Känt en närhet. Jag har varit DÄR, mitt ibland dem med mina egna känslor och referenser. Jag har känt mig välkommen och accepterad.

Men på senare tid har jag känt mig utanför. De har ställt sig i ett rum som jag får betrakta genom ett fönster. Jag får höra, se, men inte vara med.

Det hela ledde till att jag inte lyssnade på dem alls. Jag gick vidare, försökte hitta ny musik där jag fick plats, där det fanns rum för mig.

När man varit så nära en musik är det vemodigt när man inte känner igen sig i den. Det är som att långsamt inse att man inte har så mycket gemensamt med sina vänner längre. Att man vuxit ifrån varandra. Man träffas mindre och mindre, för att till slut gå skilda vägar.

Men det kanske är meningen att det ska vara så. Relationer behöver vila ibland. Man behöver distans till dem. Man behöver glömma dem lite.

Men så en dag springer man på varandra igen. Och plötsligt är man i samma rum på nytt. Med ny luft. Och man hittar nya sätt att mötas.

Det hände igår. (Och jag tackar randomfunktionen på iTunes för det.) Plötslig sprang jag på One Tree Hill från The Joshua Tree. Den spröda gitarren, basens mantra, sången… Jag var inte beredd. Jag blev överrumplad. Jag såg mig omkring i rummet och kände igen väggarna, lungorna fylldes med frisk och syrerik luft – jag var där igen.

Kanske behövde jag vara i andra rum ett tag, skaffa nya erfarenheter, för att hitta tillbaka.

Jag har varit i samma rum som U2 hela dan. Känt igen mig, sett nya detaljer, men framför allt, varit DÄR. Jag har även lyssnat på de nya albumen, och klivit ett par steg innanför dörren. Jag är inte helt inne i det rummet än. Men det får ta sin tid. Det FÅR ta sin tid.

 

Brian Eno och Daniel Lanois om kreativitet

”Well, we never call them bad ideas. There are only good ideas that don’t work out.”

How´s that for a spirit! För en som vet hur det är att stånga pannan i datorn när idéerna går i stå känns sådana visdomsord som att dra in en frisk havsbris i lungorna efter att ha suttit inlåst en vecka i en otvättad pissoar utan ventilation.

Orden blev sagda av min husgud, producenten och låtskrivaren/sångaren/gitarristen Daniel Lanois i en intervju jag läste härom dagen där han beskrev arbetsklimatet när han jobbar tillsammans med geniet Brian Eno, ett samarbete som resulterat i flera album med U2, bland annat The Joshua Tree.

Han berättar i intervjun att de har satt upp ett antal regler för sig själva i syfte att hålla det kreativa flödet igång. En av dessa regler går ut på att de aldrig får säga emot varandra. Anledningen är att de prioriterar att hålla skaparbollen i rullning framför ifrågasättandet. Skulle det vara så att den ene inte gillar den andres idé så håller de tyst om det. Att hålla med är, enligt Lanois, bättre än att hamna i en diskussion om vem som har rätt eller fel.

Intervjuaren följde upp resonemanget med frågan: ”So you’re saying that if it really was a bad idea, everybody will pretty much realize it at the end of the day?”

Varpå Lanois svarade, och här kommer det igen: ”Well, we never call them bad ideas. There are only good ideas that don’t work out. And even if they don’t work out, that doesn’t make for a bad feel, because we gave it a try.”

Jag har svårt att tänka mig ett bättre kreativt klimat än ett där alla idéer bejakas. Där alla idéer betraktas som bra! Där man vet att vad man än kommer på så är det värt att testas. Inga nej-stoppklossar, ingen geggig skepticism, inget ofärdigt och unket idéslagg liggandes i vrårna.

Man borde tänka så istället för att slänga uppslag efter uppslag i papperskorgen. Allt, precis allt, är värt att testas.

Slutordet går till de båda herrarna själva i en fin samtalsscen ur Daniel Lanois sevärda dokumentär Here Is What Is.